Vetenskap | Ursprung | Skapelsetro
Foto: Bev Morgan

De höga åldrarna i Första Mosebok (del 2)

23 Sep 2014

Del 2: Var finns spåren?

I den första artikeln i den här serien konstaterade vi att det finns tecken som tyder på att de höga åldrarna i Första Mosebok trots allt inte är biologiskt omöjliga och att det även finns andra antika historiska källor utanför Bibeln som nämner höga åldrar. Men vi ställde oss också en kritisk motfråga: Om det nu verkligen är så att människor en gång i tiden levde i närmare 1000 år, men att den livslängden sedan av någon anledning sjönk till mindre än en tiondel på bara några sekel, borde inte det då hade satt mycket djupare spår i människans historia än några korta - och dessutom redan vid vår tideräknings början ifrågasatta - noteringar i några av antikens historieböcker?

Vi konstaterade att det är i kultur och trosföreställningar som vi skall leta efter spår av sjunkande livslängder och det är det vi skall göra i den här artikeln.

Ett tankeexperiment

För att bättre se vad det är vi borde leta efter, skall vi utgå ifrån ett tankeexperiment, där vi försöker följa vad som hände de första seklen efter Noas flod, här kallad endast floden. Eftersom det är just ett tankeexperiment, så är bevisvärdet lågt och varje punkt kan avfärdas som ren spekulation, men syftet är inte att bevisa en teori, utan att formulera en hypotes. Vi är på jakt efter vad som skulle kunna vara avtryck i historien, inte vad som bevisligen är avtryck i historien.

För att kunna genomföra tankeexperimentet behöver vi göra några antagen. Det första antagandet är att Sems släkt (ända ned till Jakobs son Josef) är representativ för mänskligheten, både när det gäller livslängd och ålder för faderskap - med några få undantag. Åldern för faderskap varierar mellan 29-45 år (de flesta strax över 30) för alla generationer efter Sem, utom för fyra: Tera, Abraham, Isak och Jakob. I Abrahams och Isaks fall finns det tydliga tecken i Bibeln på att de var onormalt gamla och det antyder att detsamma gällde för Tera. Därför är det rimligt att anta att det bland övriga befolkningen fanns ytterligare en generation mellan Teras och Abrahams generation, ytterligare två mellan Abrahams och Isaks och ytterligare en mellan Isaks och Jakobs, liksom mellan Jakobs och Josefs1. Det är med detta som utgångspunkt vi skall göra vårt tankeexperiment.

Redan av fig 3 (ovan) kan vi se fem olika faser i nedgången av livslängd, där varje fas spänner över flera decennier - eller rent av sekler - och där vi kan förvänta oss rätt olika reaktioner i de olika faserna:

  1. Den första tiden efter Floden, när inga tecken på kortare livslängd syns och där inte ens någon dör av ålderdom.
  2. När Pelegs generation börjar åldras i förtid.
  3. När Pelegs och de närmast följande generationerna dör i förtid.
  4. När ett fåtal långlivade människor lever tillsammans med kortlivade - som varit kortlivade i flera generationer.
  5. När den sista långlivade generationen dött ut men minnet av de långlivade generationerna lever kvar i folks medvetande.

Vi skall titta lite närmare på var och en av de här faserna.

Fas 1: Guldåldern

Om vi tar en titt på fig. 3 igen så ser vi att det går 340 år innan någon dör av ålderdom. Under en stor del av den tiden var det rimligen inte någon som anade att människors livslängd hade förkortats, men när upptäckte man att något inte stod rätt till? Eller med andra ord: när började man märka tendenser till tidigt åldrande bland de yngre generationerna? För att kunna svara på den frågan måste vi först ha en uppfattning om när i livet åldrandet brukar märkas. Idag, när medellivslängden ligger kring 80 år, kan vi lite grovt säga att åldrandet börjar märkas runt 50 och någonstans runt 60 börjar medelåldern mer påtagligt glida över i ålderdom. Om vi utgår ifrån att det förhållandet - 50/80 - gällde även för den tidens människor, så skulle de första tendenserna till tidigt åldrande ha märkts när Pelegs generation var runt 50/80x239=149 år och Nahors generation runt 50/80x148=92 år. Det betyder i så fall att vi hamnar runt år 250 respektive 285 e.f. ("efter floden"). Gör vi samma räkneoperation för Sems och Arpaksads generationer (barn och barnbarn till Noa) så hamnar man i båda fall på 270-280 e.f. efter floden. Regus generation (den efter Peleg) hamnar runt 280 e.f. och alla andra kommer på andra sidan år 300 e.f.

Vi skall alltså tänka oss in i situationen att 250 år efter floden går, utan att någon vare sig åldras eller dör. Ingen hade under den här tiden någon anledning att tro att livslängden var på väg att förkortas.

Finns det några tecken som tyder på att det funnits en sådan period i historien? Ja, i såväl grekisk som nordisk mytologi berättas om Guldåldern. I den grekiska mytologin är Guldåldern en tid "då gudarna och människorna ännu inte levde åtskilda den tid som föregår kriget mellan Kronos, med titanerna på sin sida, och Zeus, med Olympens gudar på sin"2. På den tiden levde människor och gudar tillsammans på ett fält vid Mekone, nära Korinth i Grekland och "(p)å den tiden förblev människorna unga, deras armar och ben var oföränderligt desamma som de varit från begynnelsen Efter århundraden, ja, kanske efter myriader år, fortfarande desamma som i blomman av sin ålder, somnade de in".3

I den nordiska mytologin är Guldåldern den period då nornorna - de som spinner livets tråd - ännu inte hade flyttat in i Asgård och Tiden visserligen fanns, men asagudarna fortfarande inte var bundna av den och följaktligen var evigt unga.4 "Så snart dessa kommit till Asgård upphörde de unga gudarnas tidlösa tillvaro under guldåldern. Från det ögonblicket kunde deras åldrande endast fördröjas [med hjälp av Iduns äpplen] När nu Tiden och Ödet hade kommit till Asgård måste en följd av händelser äga rum en efter en till domens dag. Ingenting kunde förhindra det oundvikliga slutet."5

I och för sig kan man fundera på om Guldåldern verkligen är ett minne av den första tiden efter floden, eller om det snarare är ett minne av tiden före floden - eller rent av Edens Lustgård. Med tanke på att Guldåldern inte i någotdera fallet slutar med en flod, är det dock en rimlig gissning att Guldåldern i så fall återspeglar en blandning av minnen från människans första tid, alltifrån Eden till de första generationerna efter floden...

Fas 2: Tendenser till åldrande

Under andra halvan av 200-talet e.f. märker man alltså tendenser till åldrande hos delar av befolkningen - och då inte alls bara de äldsta delarna. Vi konstaterade i vårt räkneexempel ovan att Pelegs generation (och därmed också de båda efterkommande: Regu och Serug, som blev ungefär lika gamla) borde ha börjat upptäcka sitt tidiga åldrande när de var ungefär i 150-årsåldern, alltså när de bör ha förväntat sig att ha 5/6 av sitt liv kvar.

Finns det några tecken som tyder på detta? Greken Hesiodos berättar att efter Guldålderns generation människor levde Silverålderns generation. Om den har han inte mycket positivt att säga, utan berättar att "Den var inte alls som det gyllene släktet till vare sig kropp eller själ. Ett barn fick uppfostras hos sin mamma i hundra år, en fullkomlig dumbom, som lekte barnsligt i sitt eget hem. Men när de var fullvuxna och verkligen hade kommit upp i sina bästa år, så levde de bara en kort tid i sorg på grund av sin dåraktighet"6 Hesiodos förakt för Silverålderns människor känner knappast några gränser, men det är värt att tänka på att Hesiodos levde långt senare och i en generation som i bästa fall kunde hoppas på att bli 70-80 år.

Vid första anblicken låter Hesiodos berättelse som en skröna, men utifrån resonemanget om sjunkande åldrar, är det inte orimligt att den historiska verkligheten bakom Hesiodos "silvermänniskor" är tre generationer människor, som tillåter sig att vara "barnsliga" eller "ungdomar" lika länge som tidigare generationer gjort, bara för att den dagen de börjar se sig själva som verkligt vuxna, till sin fasa upptäcker att större delen av livet redan ligger bakom dem.

Fas 3: Chockvågen

Runt år 340 e.f. dör två generationer för första gången i mannaminne, en del av den vuxna befolkningen försvinner. Rimligen måste det ha skapat chock och dödsångest både i deras egen generation och i deras omgivning. Hur stort genomslag i samhället kan det ha haft? Hur stor del av befolkningen kan det ha rört sig om?

Nu måste vi göra ett par antaganden som styr befolkningstillväxten. Eftersom Pelegs generation var den första som dog av åldersskäl efter floden fanns ingen sådan begränsning av befolkningstillväxten de första 340 åren, men det finns ju andra saker som styr befolkningsutvecklingen. Hur många barn hade varje familj? Med utgångspunkt i familjerna i 1:a Mosebok i allmänhet och de i 1 Mos 10 i synnerhet, verkar det vara ett rimligt försiktigt antagande att räkna med i genomsnitt 3 söner och 3 döttrar per familj.

Hur många år var det mellan varje generation? Med utgångspunkt i 1 Mos 11, verkar det vara ett rimligt antagande att säga att 40 % av alla barn föddes medan fadern var 30-40 år och 60 % medan fadern var 40-50 år. För att förenkla beräkningarna antar vi också att samtliga män och kvinnor bildade familj och att vi inte behöver räkna med några andra dödsorsaker heller under de här första seklen efter floden. Om vi med de här mycket grova antagandena gör en beräkning, så får vi en befolkningsutveckling som ser ut enligt fig 4 och en "befolkningspyramid" enligt fig 5. År 340 e.f. hade alltså världen totalt 500 000 invånare (varav 130000 var barn upp till 10 års ålder), medan Pelegs generation aldrig var fler än knappt 500 personer. De fyra generationerna som dör under slutet av 300-talet e.f. utgör tillsammans knappt 20 000 individer.

Sett som andel av världens befolkning är det alltså en relativt liten grupp människor som vi talar om, mindre än 4 %. Samtidigt skall vi komma ihåg att det enligt 1 Mos 10 var Noas barnbarn och barnbarnsbarn som gav namn till nationerna. Åtskilliga folkslag i världen hämtade sina namn ifrån dessa män, som därför en gång i tiden måste ha varit de som ledde dessa stammar. Med tanke på det patriarkaliska tankesätt som genomsyrar 1:a Mosebok, där varje familjs eller släkts äldste man är dess självklara överhuvud och med tanke på att det i början av 300-talet e.f. levde dussintalet generationer sida vid sida, så är det lätt att föreställa sig ett samhälle uppbyggt på en lång patriarkalisk hierarki med far-son-sonson-sonsons son osv. I den kedjan kommer Pelegs generation bara två släktled efter nationernas överhuvuden. Det är därför rimligt att dra slutsatsen att de människor som dör "i förtid" under den här perioden till mycket stor del är människor som tillhörde de ledande samhällsskikten.

I mitten av 300-talet e.f. går alltså en chockvåg genom de ledande skikten i samhället: människor är inte odödliga - ja, blir inte ens tillnärmelsevis lika gamla som människor blev före floden! Av berättelsen om Babels torn kan vi dessutom dra slutsatsen att den här chockvågen drog fram genom ett sekulariserat samhälle som övergett tron på Noas Gud.

Finns det några tecken som tyder på en sådan chockvåg?

Vad gör en kung eller mäktig hövding som plötsligt upptäcker att han inte är odödlig, utan att hans dagar är räknade och att han är på väg att lämna den här världen? Antagligen samma sak som åtskilliga senare generationer av mäktiga män gjort när de velat försäkra sig om att bli ihågkomna och respekterade långt efter sin död: reser monument och minnesmärken. I så fall borde vi kunna förvänta oss en hel del monument över bortgångna kungar och hövdingar från den här tiden.

Intressant nog är en slående stor andel av världens äldsta byggnadsverk i själva verket just gravar. Stenåldersmänniskorna i norra och västra Europa (framför allt i Bretagne) bygger stendösar, kammargravar och gånggrifter i en sådan omfattning att vi kallar dem den "megalitiska kulturen" 7, på Malta byggs Hypogeum8 och i Egypten reser man pyramider - över 80 stycken.9 Egyptologer har beräknat att 100 000 människor arbetade i 20 år på att bygga enbart Cheopspyramiden10 - ett närmast ofattbart kolossalprojekt. Hela den egyptiska ekonomin under Cheops tid (liksom även under efterträdarna Chefren och Mykerinos) verkar ha varit inriktad på byggandet av faraos grav.11

Varifrån kom drivkraften och viljan att lägga så mycket energi på att bygga något så praktiskt oanvändbart som en grav? Om vi ser på pyramid- och gravbyggandet i ljuset av den här chockvågen av dödsångest, så framstår det hela inte längre som så märkligt, utan som just en chockreaktion bland människor som hade makt att driva igenom den typen av projekt. Om mänskligheten verkligen gått igenom en sådan här chock, borde vi även kunna förvänta oss andra reaktioner hos den tidens människor, i form av att psykologiska försvarsmekanismer satt igång.12 Den mest troliga försvarsmekanismen borde då ha varit bortträngning - dvs. ett förnekande av att människan är död, bara för att kroppen är död.

Finns det några tecken som tyder på detta?

Vi vet att såväl hebréer, greker och nordbor trodde på en skugglik tillvaro i dödsriket Sheol13, Hades14 eller Hel15. Eftersom det rimligtvis var hebréerna som förvaltade det trosmässiga arvet efter Noa, så borde det vara tron på dödsriket som speglar den inställning till själen, livet och döden som kännetecknade Noa och hans familj och alltså var den ursprungliga tron efter floden. Ändå finns det tidigt i historien helt andra föreställningar om livet efter detta.

Egyptierna byggde inte bara pyramider åt sina döda faraoner. De utvecklade dessutom balsameringskonsten, ett omständligt och kostsamt arbete för att kunna bevara de dödas kroppar från förruttnelse. Anledningen var att de trodde att själen lämnade kroppen när en människa dog - fast inte nödvändigtvis för gott. Det fanns hopp om ett liv efter döden, men det förutsatte att kroppen inte förintades, för själen måste kunna komma tillbaka till den.16 På många håll i Afrika har man traditionellt trott att en stark mänsklig ande överlever sin kropp och efter döden förflyttar sig till en annan, så att anden hos en kung kan komma tillbaka som ett lejon eller en kobra. Människor med svagare andar däremot, till exempel sjukliga barn, dör bara och kommer aldrig tillbaka. Det avgörande var enligt afrikanerna den obevekliga beslutsamheten att leva.17

De här föreställningarna måste båda ha kommit till efter floden.18 Vad var det som väckte den? En chockvåg av massdöd bland de ledande i samhället? Gemensamt för de båda är ju tron på att själen på något sätt kan undgå döden och i båda fallen är förnekelsen som vi letade efter tydlig: "om personen bara var tillräckligt beslutsam att leva, eller vi bara bevarar kroppen, så är inte döden verklig - den har inte hänt, egentligen."19

Förlorad kunskap

Vid sidan av den här chocken och dödsångesten finns det en annan aspekt värd att beakta. Visserligen utplånas fyra "medelålders" generationer inom loppet av 60 år - men de äldre generationerna lever ju vidare ett par hundra år till efter Pelegs död. Vad gör de när de väl hämtat sig från den första chocken?

Om vi försöker föreställa oss ett samhälle där människor lever i över 900 år, så inser vi snabbt att de med våra mått mätt måste ha haft ofattbart lång tid på sig att bygga upp kunskaper och erfarenheter - en människa skulle ju kunna ägna 100 år åt rena studier och lärlingsarbete och ändå ha mer än ett halvt årtusende av aktivt arbetsliv kvar! När så plötsligt livslängden sjunker till en fjärdedel, måste det rimligen ha inneburit förlust av kunskap för mänskligheten som helhet. Plötsligt hade man ju inte längre 800 år på sig att föra över kunskaper från en generation till nästa - och dessutom fick varje generation betydligt kortare tid på sig att själv göra några nya upptäckter. Naturligtvis gick inte all kunskap förlorad och säkert skedde inte heller hela förlusten på en gång. Det är lätt att föreställa sig att den kunskap som i första hand fördes vidare var praktiskt tillämpbara saker, medan de teoretiska grunderna och mer svårtillämpbara saker snart föll i glömska. (Vi behöver ju bara gå till vår egen tid för att se hur snabbt kunskaper som byggts upp under åtskilliga generationer försvinner när vi inte tycker att de "behövs" längre - hur många kan idag hantera t ex en spinnrock?)

Finns det några tecken som tyder på detta?

I den gängse historieskrivningen idag - där man inte räknar med vare sig en världsvid översvämning eller höga åldrar - finns ett antal märkliga anomalier (saker som finns där de inte borde kunna finnas) i form av tecken på att våra tidiga förfäder haft kunskaper som de rimligen inte borde kunnat ha.

Även om man bör vara försiktig med vissa fynd, kan man bland anomalierna hitta saker som Bagdadbatteriet (ett elektriskt batteri som daterats till runt Kristi födelse)20, eller det lilla egyptiska segelflygplanet i sykomorträ, funnet i en grav daterad till 200-talet f Kr,21 eller den mekaniska navigationsdatorn som hittades i ett 2000 år gammalt sjunket skepp i Egeiska havet,22 eller de spikraka linjerna och djurbilderna som skapats i Nazca-öknen i Peru, som tycks förutsätta att man skall se dem från luften.23

Man kan också hitta företeelser som lyckade hjärnkirurgiska ingrepp (s k trepanationer, där skallbenet läkt efteråt och patienten rent av gått igenom flera operationer) under sten- brons- och järnåldern24; eller Dogon-folket i södra Mali, som kände till stjärnan Sirius B innan västerländska astronomer hade upptäckt den25; eller sumerernas stora kunskaper i astronomi - de kunde göra avancerade astronomiska beräkningar som babylonierna ärvde och var duktiga på att tillämpa, men inte tycks ha förstått den teoretiska grunden till.26 Just när det gäller sumerernas astronomiska kunskaper är det värt att nämna att det även är ett av Josefus argument för att människor en gång levt länge.27 Sumererna var inte ensamma om goda kunskaper i astronomi. På andra sidan jorden hade Mayaindianerna så exakta kunskaper om årets längd och månens omloppstid att det är först våra dagars astronomer som lyckats överträffa dem.28

Tyvärr är de här anomalierna som mest omhuldade i kretsar där man letar efter bevis på utomjordiska besökare, men sett i ljuset av sjunkande åldrar och förlorad kunskap framstår ju sådana här företeelser inte alls som anomalier, utan som vad man borde kunna förvänta sig - och några utomjordiska besökare behövs inte alls som förklaring.

Det finns dock saker som är ännu mer påtagliga än anomalierna: Pyramidbyggandet, som vi redan talat om, pågick visserligen i 1000 år, men efter bara drygt 100 år var storhetstiden över och de pyramider som byggdes senare var både mindre och simplare, än sina föregångare.29 Det stämmer i själva verket häpnadsväckande väl med det faktum att 100 år efter Pelegs död - dvs. 100 år efter början på chockvågen - dör även den äldsta av de tre generationerna "400-åringar". Är det en vink om att ingenjörskonsten fick sig en rejäl knäck när Noas sonsöner dog?

Kanske finns det fler spår än så. Det är trots allt svårt att tro att människor bara gav upp, när de insåg att det i fortsättningen skulle finnas enbart en bråkdel tid att föra över kunskap från en generation till en annan och bara accepterade läget. Säkert försökte de hitta sätt att lösa problemet, men om det inte finns tid för den yngre generationen att få kunskapen överförd från mun till mun och memorera in alltsammans utantill - hur gör man då i stället? Svaret är att det måste ha uppstått ett stort behov av att dokumentera, att bevara kunskapen - eller åtminstone "stolpar" till stöd för minnet - i skriven form.

Var det alltså därför som sumererna i Uruk i Mesopotamien kom på idén att vidareutveckla de enkla kilskriftstecken som de använt till templets lantbruksräkenskaper för att använda dem till minnesanteckningar?30 Och var det därför kilskriften blev så populär även bland andra folkslag i Mellanöstern? Det skulle mycket väl kunna vara så - särskilt med tanke på att sumererna inte var de enda som skapade ett skriftspråk, även om de var de första.31 Egyptierna, indierna, kineserna och folket på Kreta utvecklade också sina egna skriftspråk.32

Över hela världen ansåg människorna att skriften var en gåva från gudarna33 (vilket är en viktig notering med tanke på vad vi snart kommer att se angående antikens gudar!) och över allt på jorden, uppstår historieskrivningen parallellt med skrivkonsten.34 Även hällristningarna i vår egen del av världen kan vara en del av det här fenomenet. Tolkningarna av dem säger att de var minnesstenar över hövdingar (och att hövdingarnas namn faktiskt finns där i rebusform!),35 illustrationer av gudamyterna,36 eller en slags liturgiska handböcker som beskrev för kommande generationer hur de stora högtiderna skulle firas.37

Fas 4: Gudafamiljer

Den sista långlivade generationen lever till ca 530 e.f., men redan i mitten av 400-talet är de enligt beräkningarna i vårt tankeexperiment en liten grupp på några få hundra i en världsbefolkning på 10-20 miljoner, där det stora flertalet sedan länge ställt in sig på att människor dör långt innan de fyllt ens 200 år. Vi konstaterade förut att de äldsta generationerna bör ha varit de samhällsledande, åtskilliga av de här människorna bör ha varit någon form av regenter. Det innebär att under 400-talet e.f. måste ett mycket märkligt fenomen ha inträffat: på flera håll i världen överlever den sittande regenten sin son, sin sonson, sin sonsons son osv ända till sin sonsons, sonsons, sonsons, sonsons son! Det vore verkligen inte konstigt om kungen under sådana omständigheter börjar betraktas som odödlig - ja, som en gud! Vi har också sett att de skulle ha kunnat besitta betydligt större kunskaper och erfarenheter än sina ättlingar. Det vore därför inte konstigt om deras många generationer yngre lärlingar till slut betraktade dem som rent gudomligt skickliga smeder, byggmästare, musiker, militärer eller vad det nu månde vara.

Finns det några tecken som tyder på detta?

Ja, det finns flera gamla kungafamiljer i världen som betraktats som gudar. Faraonerna i Egypten ansågs vara ättlingar till guden Horus,38 de japanska kejsarna anses enligt traditionen vara ättlingar till solgudinnan Amaterasu,39 Kinas tre första mytologiska kejsare ansågs vara gudar40 och det berättas att det gamla kungariket Shu i Kina en gång styrdes av en gud som hette Wang, som hade lämnat Himlen, gift sig med en annan odödlig och bosatt sig på jorden.41 Ett antal långlivade regenter bland olika folkslag världen över skulle ge en god förklaring till uppkomsten av "gudomliga kungaätter".

Men det kanske finns mer än så! Det finns ett intressant fenomen i religionshistorien, som det funderats alldeles för lite kring, kanske delvis beroende på att utvecklingsläran satt så djupa avtryck i vårt sätt att tänka. När utvecklingstanken dominerade som mest i slutet av 1800-talet, formades bilden av att religionsutvecklingen var enkelriktad och lagbunden och gick från animism över polyteism till monoteism42 (och som fått många att tro att det upplysta slutmålet måste vara ateism, eller "insikten" att alla religioner egentligen är desamma.) Trots att verkligheten visat sig vara en helt annan - att även s k "primitiva folk" ofta har en "högsta gud" som övriga animistiska småväsen inte ens kan mäta sig med43 - så tycks den bilden leva kvar och hindrar oss att ställa en högst relevant fråga, som vi strax skall komma tillbaka till. I Bibeln är bilden en helt annan. I GT går mänsklighetens allmänna religionsutveckling snarare från monoteism över ateism till animism och polyteism.

Även den bilden har sina problem. Det är inte så svårt att förstå att människan, när hon övergett tron på en ensam skapande Gud, i stället vände sig till olika krafter och andeväsen (se bara på det nyandliga suget i vår egen tid!) och blev animist. Det kanske inte heller är så svårt att förstå att det så småningom ledde till en slags polyteism där naturkrafterna blev gudar och man började vädja till Solen, Åskan, Havet och Moder Jord eller t.o.m. Fruktbarheten. Men antikens gudavärld är ju mycket mer komplicerad än så! I den grekiska mytologin fick även musiken, smideskonsten, vinet, hemmet och visheten sina gudar - bara för att nämna några - och dessutom fick gudarna en budbärare, Hermes. Liknande gudafamiljer - som inte enbart kan förklaras som personifieringar av naturfenomen - kan man hitta även hos andra folk, som nordbor,44 kelter,45 indier,46 japaner47 och kineser.48 Irländarna trodde i själva verket inte bara på en gudafamilj, utan på ett helt gudafolk. Enligt den s.k. "Invasionsboken" var åtminstone tre av de fem folk som invaderade Irland efter syndafloden gudomliga.49 Till detta kan man lägga att det i det gamla Mexico fanns en "gudarnas stad" - det är nämligen det som Teotihuacán betyder.50

Det märkliga med alla de här gudafamiljerna är att de liknar människor mer än gudar. De är mäktiga, men inte allsmäktiga - asagudarna kommer en dag att besegras och gå under i Ragnarök.51 De har kunskap om saker som inte vanliga dödliga känner till, men de är inte allvetande - Zeus kunde växa upp i hemlighet i Arkadien utan att Kronos fick veta det.52 De kan dyka upp i olika skepnader och rör sig obehindrat över människornas värld, men är inte allestädes närvarande - i kinesisk mytologi berättas att många av gudarna levde på jorden och återvände till himlen en gång om året för att rapportera.53 De kallas odödliga, men odödligheten tycks vara villkorlig - ett återkommande tema i de gamla myterna är en frukt (eller annan föda) som gav odödlighet: nordborna talar om Iduns äpplen54, grekerna talar om nektar och ambrosia,55 medan kineserna talar om livselixiret från persikolunden, där träden blommar vart 3000:e år och bär frukt vart 6000:e år.56 När den kinesiska gudinnan ChangO utvisas från himlen till jorden tillsammans med guden Yi, klagar hon därför över att de nu kommer att dö, precis som människorna.57 I själva verket är gudarna inte ens osårbara - Nuada, de irländska gudarnas kung, fick ena armen avhuggen i en strid.58 Ja, en del myter berättar t o m om gudar som dör, trots att de äter sin frukt - i nordisk mytologi dödades Balder av Loke59, i kinesisk mytologi dödade guden Zhorong guden Gun60 och i den japanska berättas att gudinnan Izanami dog i en fruktansvärd feber.61

Att förklara uppkomsten av de här trosuppfattningarna är inte lika lätt som att förklara tron på personifierade naturkrafter. Frågan som borde ställas är förstås: varifrån kom tron på de här gudafamiljerna?

I äldre tider gjordes faktiskt försök att förklara fenomenet. Snorre Sturlason, t ex menade att de gamla asagudarna i själva verket var en skara människor som invandrat från Troja i "Turkland" och tagit makten i Sverige och att Oden alltså var en tidig svensk kung.62 Även om man på det sättet så att säga skulle kunna "ta ned asarna på jorden" så har man emellertid ändå inte förklarat varifrån de fick sin status som odödliga gudar. Om man däremot tar med i bilden att personerna i fråga var extremt långlivade och hade haft tid att skaffa sig mer kunskap än vad några senare generationer hade chans att göra, så har vi en tänkbar förklaring till fenomenet.

Skulle det alltså kunna vara så att den historiska verkligheten bakom myterna om Zeus alla eskapader bland jordiska kvinnor, är en viril 300-årig kung som - kanske i ett helt sekels tid - ständigt vänsterprasslade med tonårsflickor? Eller att det bakom Dionysos, vinets gud döljer sig ett dunkelt minne av historien om Noa som vinodlare? Spännande tankar? Visst, men finns det någon mer substans i dem än bara yviga spekulationer? Ja, faktiskt. Det visar sig nämligen att namnen på flera av Noas barn och barnbarn och barnbarns barn mycket riktigt återkommer bland de antika gudarna.63 Noas sonson Assur betraktades som en gud bland assyrierna.64 Noas son Jafet hittar vi som grekernas Iapetos65 (Zeus farbror), indiernas Pra- Japati66 (Veda-skrifternas skapargud och samma person som hinduismens Brahma67) och som romarnas Jupiter.68 Jafets son Tiras hittar vi som krigsguden Thuras (dvs. vår "egen" Tor) bland trakerna.69 Jafets sonson Dodan hittar vi som guden Jupiter Dodaneus bland dardanerna i Mindre Asien.70 Dodans bror Elisa hittar vi i inte som en gud, men däremot gav han namnet till grekernas himmel: de Elyseiska fälten.71

Hams sonson Nimrod, till sist, hittar vi som den assyriske krigsguden Nimurda - och möjligen också som romarnas Bacchus (från det semitiska bar-Kush - "Kushs son", vilket Nimrod ju var).72 Å andra sidan skall vi komma ihåg att det är långtifrån alla de antika gudarna som kan kopplas till de första generationerna efter Noa. Oden, t ex förekommer faktiskt i åtskilliga gamla (förkristna!) kungalistor men inte förrän i 17:e-18:e generationen efter Noa.73 Det skulle innebära att Oden föddes ca 500-600 år efter floden, dvs. först efter att de riktigt långlivade generationerna dött ut. Oden skulle vara ungefär samtida med Jakob och borde i så fall inte ha blivit äldre än ca 150 år. Skall vi gå på Snorre Sturlasons uppgifter, så levde Oden ännu senare, för enligt Snorre invandrade Oden till Sverige runt år 100 f Kr74 om det nu är samma Oden vi talar om. Det finns de som menar att hans senare tillbedjare blandade ihop denne sentida Oden med den ursprunglige Oden som den sentida lärde nordborna att tillbe.75

Ungefär samma sak stöter vi på när det gäller de irländska gudarna. Invasionerna av Irland verkar ha ägt rum 800-1800 år efter floden.76 Det skulle innebära att det sista "gudomliga" irländska folket - Tuatha De Danann - levde långt efter 400-åringarna och så sent att åldrarna borde ha hunnit sjunka till ca 80 år. Samtidigt är det värt att tänka på att åldrarna inte nödvändigtvis måste ha sjunkit lika snabbt bland alla folkgrupper i hela världen - det kan ju ha varit så att en del släkter fortsatte att vara långlivade flera generationer längre än resten av världens befolkning. I det sammanhanget är det intressant att notera att det i nordisk tradition finns flera berättelser om människor som levt onormalt länge, så sent som åtskilliga sekel efter Kristi födelse: Den dansk-svenske kungen Harald Hildetand (600700-talet) lär har blivit över 150 år,77 Ynglingaättens Ane den gamle (runt 400-talet) 200 år,78 den norske sjöhjälten Orvar-Odd 300 år79 och krigaren/skalden Starkad den gamle (död i mitten av 700-talet) skall ha levt i "tre människoåldrar".80 Det är också troligt att även en och annan senare ättling till de första "gudarna" också blev gudomligförklarad av sin omgivning. Det är t ex ett känt faktum att en del av de större kejsarna av Kina blev gudomligförklarade efter sin död81 och samma sak förekom även bland romarna. Det motsäger emellertid inte vårt resonemang ovan - traditionen att gudomligförklara avlidna regenter måsta ju ha uppstått någonstans ifrån.

Vi kan bara konstatera att verkligheten verkar vara mycket mer komplicerad än vårt enkla tankeexperiment förutsätter - men något annat var ju inte heller att vänta...

Om vi accepterar tanken på att antikens gudar i själva verket var långlivade människor, så blir bilden av grekernas Guldålder ännu tydligare: Av de första åtta generationerna som föddes efter floden skulle tre visa sig vara långlivade "gudar" och fem vara kortlivade (mindre än 250 år) "människor". Men det vet ingen de första 2-300 åren då "gudar och människor lever tillsammans och beblandar sig med varandra" i Mekone82

Om det nu är så här vi skall förklara antikens polyteism, så får vi samtidigt som konsekvens att alla människor från antiken och framåt i själva verket är ättlingar till "gudarna". Låt vara att det var så många generationer mellan "gudar" och tillbedjare att de senare kanske inte alltid hade den kopplingen klar för sig, men på några håll i världen borde man väl ha lyckats bevara minnet av detta "människornas ursprung"? Så är det också. Enligt Yorubafolket i Nigeria hette den första människan Oranyan. Hans föräldrar var Oduduwa (himmelsguden Olodumares son) och Aje, som Olodumare skickade ner från himlen som gåva till Oduduwa. Båda stannade på jorden under resten av sina liv.83 Kungaätten i Buganda (i dagens Uganda) sägs härstamma från en man som hette Kintu och som gifte sig med Nambi, som var dotter till guden Gulu (som betyder "Himmel"), efter att Kintu gjort ett besök i himlen.84

Det mest intressanta exemplet på det temat hittar vi dock i Kina. En av de kinesiska myterna berättar att det var modergudinnan Nüwa som skapade människorna och att hennes make Fushi lärde människorna musik och att göra eld, rep och fisknät.85 Fushi räknas dessutom som den andre kejsaren av Kina, den mäktigaste av de tre gudomliga.86

En annan av myterna berättar emellertid en lite annorlunda historia. I den var Fushi och Nüwa de enda människorna som överlevde en världsvid översvämning (genom att flyta omkring i en stor kalebass). När vattnet sjunkit undan gifte de sig och med deras barn började människosläktet om på nytt.87 Känns historien bekant?

Om vi ser de här båda berättelserna om Fushi och Nüwa tillsammans, så ger de oss en vink om att vi faktiskt är på rätt spår: Här har vi en kinesisk Noa med hustru, som blir alla senare människors förfäder och som så småningom blir betraktade som gudar - ja, rent av som människornas skapare.

Fas 5: Prästkungar

Någon gång i mitten av 500-talet e.f. dör den sista långlivade generationen ut.

Efter sig lämnar den en värld där människor dör innan de fyllt ens 200 år och där livslängden snart skall sjunka till under 150.

På flera håll i världen dör alltså "gamle kungen" till slut och efterträds av någon som är ett tiotal generationer yngre. Vem utser man då till ny kung i ett sådant läge? Rimligen måste det ha legat nära till hands att välja en ättling till "gamle kungen", någon som växt upp och levt hela sitt liv i den gudomligförklarade regentens närhet och som därför ansågs vara bäst på att bedöma vad "guden" skulle ha gjort i olika situationer om han varit där. Finns det några tecken som tyder på detta?

Även bland folk som inte gick så långt som egyptier och japaner - som gudomligförklarade sina regenter - verkar man ha betonat sambandet mellan kungen och gudarna. Hos de gamla sumererna hittar vi kungar som samtidigt är överstepräster88 (vilket för övrigt var sant även om de fornsvenska kungarna89) och senare i historien hittar vi europeiska kungahus, som spårar sina anor tillbaka till gamla gudar: de vikingatida norska, danska och saxiska kungahusen spårade sina anor tillbaka till Oden90, den svenska Ynglingaätten spårade sina tillbaka till fruktbarhetsguden Frej och hans far Njord,91 medan deras bronsåldersföregångare spårade sina tillbaka till solguden Ull,92 det franska (merovingiska) kungahuset spårade sina anor tillbaka till en havsjätte,93 de keltiska britternas kungahus spårade sina anor tillbaka - via stamfadern Brutus - till hans förfader Aenas från Troja, som var kärleksgudinnan Afrodites son,94 och de första romerska kejsarna spårade sina anor tillbaka till samma Aenas och Afrodite/Venus - och dessutom, via Aenas far Anchises, tillbaka till gudinnan Elektra och självaste guden Jupiter. Dessutom fanns Roms grundare Romulus - son till krigsguden Mars - i en annan gren av samma släkt.95

På flera håll i världen hittar vi alltså samhällen där kungen ansågs ha en särskilt nära relation till guden. Ja, i själva verket verkar det vara ett generellt faktum världen över att det från början var just den här speciella relationen till gudarna som var grunden till att kungamakten - så som vi känner den från historien - utvecklades.96 Om nu guden i själva verket var en långlivad men nu avliden förfader till den sittande kungen, så är det ju inte så märkligt om just kungen, ansågs vara bäst på att bedöma vad "guden" skulle ha tyckt om han varit där. Ett antal långlivade regenter bland olika folkslag världen över skulle alltså ge en ytterst logisk förklaring till uppkomsten av kungamakten i allmänhet och prästkungadömen i synnerhet.

Invändningar

Naturligtvis finns det svagheter och möjligheter till invändningar emot det resonemang som vi nu fört. En allmän invändning man kan ha är förstås att hypotesen är tunt underbyggd - inte minst vad gäller den litteratur som jag hänvisar till. Här är det tunt med akademiska tungviktare, men desto mer gott om populärvetenskaplig och annan lättsmält litteratur. Fast det är å andra sidan en del av poängen: Resonemanget bygger ju inte på någon nyligen upptäckt svårtydd antik text, som legat gömd i djupa källarvalv i årtusenden, utan på allmänt spridd och gammal kunskap, som vem som helst kan få tag i på vilket bibliotek som helst.

En mer allvarlig invändning ligger i dateringsproblemen. De lämningar och andra tecken som vi tittat på, är enligt gängse kronologi utspridda över en lång tidsperiod. Den äldsta pyramiden är daterad till 2600 f Kr,97 svenska dösar och gånggrifter till ca 3400-3300 f Kr98 och de äldsta skriftspråken till 3000-3500 f Kr.99 Enligt resonemanget ovan skulle chockvågen till följd av den stora massdöden ha kommit ca 1950 f Kr (om vi tillämpar strikt biblisk kronologi för perioden Abraham-Mose och utgår ifrån den tidiga dateringen av uttåget ur Egypten ca 1447 f Kr.100). De byggnadsverk som enligt resonemanget kommit till som en följd av chockvågen, är alltså daterade till 600-1400 år före chockvågen!

De dateringsproblemen är dock i själva verket bara toppen av ett stort isberg - nämligen dateringen av floden. Enligt samma strikta bibliska kronologi, utan saknade "mellangenerationer" i släktlängderna, skulle ju floden ha ägt rum år 2304 f Kr101 dvs. efter att de äldsta pyramiderna byggdes. Att pyramiderna - och åtskilliga andra megalitiska byggnadsverk - skulle ha överlevt en världsvid översvämning av den kaliber som Bibeln berättar om måste vara uteslutet. Vi står alltså inför tre alternativ: Att floden inte har ägt rum (eller åtminstone varit betydligt mindre omfattande än vad Bibeln berättar), att den ägt rum betydligt tidigare än när strikt biblisk kronologi påstår, eller att våra gängse tidsskalor och dateringar fel.

Det finns tecken som tyder på att vår historia inte alls är så lång som vanligen påstås. Ett exempel är att om stenåldern verkligen varade i åtskilliga tusen år, så borde det finnas många fler skelett bevarade än vad de fynd som gjorts hittills tyder på. Fynden tyder på att stenåldern i själva verket bara varade i några få sekel.102

Om det är sant, om det faktiskt är så att en världsvid översvämning ägde rum någon gång runt 2300 f Kr och vår historia är några få tusen år kort, ja då behöver en så omfattande revidering göras av de traditionella dateringarna av såväl pyramider som gånggrifter och skriftspråk, att de dateringsproblem som rör pyramiderna i förhållande till chockvågen blir en ytterst liten fråga i sammanhanget.103

Samtidigt är det viktigt att betona att resonemanget inte nödvändigtvis förutsätter att släktlängderna i 1 Mos 5 och 1 Mos 11 är fullständiga. Det som händer är att dramatiken mattas av något, minskningen i livslängd sker inte under samma korta period som i vårt tankeexperiment och "gamla kungen" överlever inte åtskilliga yngre generationer . I stället för en katastrof under 150 år, så får vi ett långt utdraget trauma under flera sekel.104

Vad vi kommit fram till?

Vid det här laget bör vi kunna sammanfattar resonemanget i en hypotes. Den kan beskrivas i några punkter så här:

De människor som föddes före floden levde i närmare 1000 år. Myter om "Guldåldern" kan vara spår från den perioden av människans historia. När medellivslängden rasade, några sekel efter floden, skapade det en chockvåg av dödsångest och dödsförnekelse bland de ledande samhällsskikten i världens befolkning och enorma resurser lades ned på att bygga gravar och monument. Pyramider och gånggrifter som står kvar än idag kan vara spår av detta - liksom tron på själavandring.

När flera "medelålders" generationer dog i förtid försvann stora mängder kunskap, som aldrig hann föras över till dem från de äldre. Tecken på förvånansvärt stora kunskaper i astronomi och ingenjörskonst hos de allra äldsta civilisationerna kan vara spår av detta, liksom arkeologiska fynd som förefaller helt felplacerade (eftersom de är mer tekniskt avancerade än de "borde" kunna vara) och att åtskilligt av det som betraktades som viktigt nu börjar dokumenteras - skriften uppfanns. Några av de äldsta långlivade människorna levde längre än flera generationer av sina ättlingar och blev så småningom betraktade som odödliga och rent övermänskligt kunniga - och började tillbes som gudar. Myter världen över om gudar och gudafamiljer som har mer gemensamt med människor än med naturkrafter eller andemakter kan vara spår av detta.

När till sist alla de långlivade generationerna var utdöda, blev det viktigt att försöka uttyda hur de - med sin stora kunskap och erfarenhet - skulle ha agerat i olika frågor om de fortfarande varit närvarande. Prästkungadömen och det faktum att senare kungaätter försökte härleda sitt ursprung tillbaka till de gamla gudarna för att få legitimitet, kan vara spår av detta.

Ingenting av detta är förstås i närheten av bevisat, men det har heller inte varit syftet med artikeln. I den första artikeln i den här serien konstaterade vi att det är biologiskt möjligt att människor kan ha levt i över 900 år - vilket inte är detsamma som att bevisa att människor faktiskt har levt så länge. I den här artikeln har vi sett att nedgången i livslängd mycket väl skulle kunna sätta spår i form av skriftspråk, gudafamiljer och stora gravmonument - vilket inte är detsamma som att bevisa att nedgången i åldrar är förklaringen till alla dessa fenomen.

I slutet av den första artikeln frågade vi oss varför vi inte ser några spår av de höga åldrarna, eller av de fyra generationernas "massdöd" och fortsatte att fråga oss om det kunde vara likadant med spåren av de höga åldrarna som det är med spåren av floden - att om man bara söker på rätt ställe och med rätt förutsättningar, så framstår händelsen som så gigantisk att tanken svindlar. I den här artikeln gav vi o s s därför ut att söka i kultur och trosföreställningar. Nu står vi här, slutligen, med en samling tecken och indicier, som är så omfattande att om så bara hälften av dem skulle hålla för en närmare prövning, så måste vi ändå svara: - Jo, spåren av de höga åldrarna och av de fyra generationernas "massdöd" kanske faktiskt finns där, när allt kommer omkring.

Frågan är bara om det är tillräckligt för att vi skall våga tro att Bibelns berättelse är sann?

Tryckfelsnisse i del 1

I nr 1/2002 hade "tryckfelsnisse" varit framme i de tre diagram som visade patriarkernas liv i förhållande till varandra - och framme på olika platser i olika diagram dessutom. De största felen gällde när Abraham och Josef föddes, medan de andra knappt gick att se. Så här skall det i alla fall vara:

  • Sem föddes när Noa var 502 år (1 Mos 11:10 ; 1 Mos 7:6) Abraham föddes när Tera var 70 år (1 Mos 11:26)
  • Isak föddes när Abraham var 100 år (1 Mos 21:5)
  • Jakob föddes när Isak var 60 år (1 Mos 25:26)
  • Josef föddes när Jakob var (högst) 91 år. (Josef var 30 år när han kom inför Farao, enligt 1 Mos 41:46. Sedan kommer 7 goda år, enligt 1 Mos 41:47, och 2 svåra år, enligt 1 Mos 45:6. Därefter kommer Jakob till Farao och berättar att han är 130 år, enligt 1 Mos 47:9. Vid det laget var Josef åtminstone 30+7+2=39 år, och i så fall kan Jakob inte ha varit mer än 130-39=91 år när Josef föddes.) Fig. 3 i denna artikel är rättad, så att den stämmer med alla de punkterna.

För den som vill läsa mer:

Bill Cooper, After the Flood, New Wine Press, Chichester, England, 1995

Donald E Chittick, The Puzzle of Ancient Man - Advanced Technology in Past Civilizations?, Creation Compass, Newberg, Oregon, 1998

Noter

1 Det sistnämnda vet vi redan, genom att Josef ju hade flera betydligt äldre syskon.

2 Jean-Pierre Vernant, "De grekiska myterna återberättade av Vernant", Forum, 2000, p51

3 ibid, p51-52

4 Branston, Gudar och hjältar i nordisk mytologi, Askild & Kärnekull, 1979, p 37-43, 46-47

5 ibid, p47

6 Hesiodos, Works and Days, ll 121-139, www.piney.com/DocHesWorks.html, 2001-01-34 (egen översättning från engelska). Texten fortsätter: " för de kunde inte låta bli att synda och behandla varandra illa, och inte ville de tjäna de odödliga, eller offra på de välsignades heliga altare, så som det är rätt för människor att göra var de än bor. Då blev Zeus, Kronos son, vred och avlivade dem, eftersom de inte ville ära de välsignade gudar som bor på Olympen."

7 Herman Kinder & Werner Hilgemann, Tidens världshistoria (del 1), Tidens Förlag, Stockholm, 1990, p 15

8 Historiens hemligheter, Readers Digest, Stockholm, 1985, p 54-55

9 Scott Steedman, Det forntida Egypten, Norstedts Förlag 1997, p 86

10 Steedman, ibid, p 88

11 Steedman, ibid, p 21

12 Nationalencyklopedin, band 7, p 269

13 Illustrerat Bibellexikon, Stockholm, 1967, band 3, spalt 1072-1076

14 Åke Ohlmarks, Fornnordiskt lexikon, Tiden, 1994, p 61

15 Ohlmarks, ibid, p 61

16 Steedman, ibid, p 112

17 Jan Knappert, Kungar, gudar och andar ur afrikansk mytologi, Bokförlaget Legenda, 1989, p37

18 Förutsatt att Noas familj verkligen delade Noas tro. En annan möjlighet är förstås om någon av sönerna/sonhustrurna inte alls delade Noas tro, utan tog med sig en religiös föreställning från tiden före floden.

19 Kan detta rentav vara roten till reinkarnationsläran i hinduismen? Det är i alla fall intressant att notera att när arierna invaderade Indien från 1500-talet f Kr och etablerade det hinduiska kastväsendet, så måste tron på reinkarnation redan ha varit utbredd bland dem. (Historiens hemligheter, ibid, p 60-61 ; Kinder & Hilgemann, ibid, p 43) Som vi skall se lite längre fram i artikeln är det bara ca 400 år mellan "chockvågen" och ariernas invasion, så det skulle kunna finnas ett samband

20 Det förflutnas legender, Bokorama, Höganäs, 1986, p 34; David Down, "Why the Electric Battery was Forgotten", Creation Ex Nihilo 16(2):10-13, mars-maj 1994. Finns även på www.answersingenesis.org

21 Det förflutnas legender, ibid, p 33-34

22 Donald E Chittick, The Puzzle of Ancient Man - Advanced Technology in Past Civilizations?, Creation Compass, Newberg, Oregon, 1998, p 8-9 & 82

23 Chittick, ibid, p 101-109

24 Historiens hemligheter, ibid, p 24-25

25 Myter och Mysterier, Readers Digest, Stockholm, 1984, p 49-52 (baserat på Robert Temple, The Sirius Mystery, St. Martins Press, 1976)

26 Myter och Mysterier, ibid, p 54 (baserat på Zecharin Sitchin. Den Tolfte Planeten, Bergh, 1980)

27 Flavius Josefus, ibid

28 Steve Cardno, The Mystery of Ancient Man, Creation Ex Nihilo, 20(2):10-13, mars-maj 1998. Finns även på www.answersingenesis.org

29 Kurt Mendelssohn, A Scientist Looks at the Pyramids, American Scientist, mars-april 1971, p 212. Finns även på www.answersingenesis.org

30 Georges Jean, Skriftens historia genom sex tusen år, Berghs Forlag AB, Stockholm, 1991, p 13,18

31 De sumeriska räkenskapstecknen är daterade till ca 3500 f.Kr. och det fullständiga skriftspråket till ca 3000 f.Kr. Jean, ibid, p 23, 71

32 Jean, ibid, p 27, 44, 45, 71

33 Jean, ibid, p 25

34 Jean, ibid, p 30

35 Ohlmarks, ibid, p 166-167

36 Ohlmarks, ibid, p 166-167 Genesis 2 -02 27

37 Den Svenska Historien 1: Från stenålder till vikingatid, Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 1977, p 88-91 ; Flemming Kaul, "Midsommarfest i Solens rike", Illustrerad Vetenskap nr 2/2001, p 82

38 John D Currid, Ancient Egypt and the Old Testament, Baker Books, Grand Rapids, USA, 1997, p 93,119

39 Whittaker, En Introduktion till Orientalisk Mytologi, ICA Bokförlag, 1992, p 110

40 Li Ung Bing, Outlines of Early Chinese History, www.threekingdoms.com 2001-02-20

41 Tao Tao Liu Sanders, Drakar, gudar och andar i den kinesiska mytologin, Askild & Kärnekull, 1983, p24

42 E. O. James, Gravarna berättar - en bok om förhistoriska religioner, Prisma, Stockholm, 1986, p167

43 James, ibid, p168

44 Branston, Gudar och hjältar i nordisk mytologi

45 Anne Ross, Keltiska sagor och myter från druiderna till kung Arthur, Bokförlaget Legenda, 1990

46 Whittaker, En Introduktion till Orientalisk Mytologi

47 Whittaker, En Introduktion till Orientalisk Mytologi

48 Tao Tao Liu Sanders, Drakar, gudar och andar i den kinesiska mytologin

49 Det näst sista folket (det sista före de - helt mänskliga - gaelerna) kallades "Tuatha De Danann", gudinnan Danus barn, och betraktas som Irlands gamla gudar och är de som irländska gudasagor handlar om. (Ross, ibid, p14-17)

50 Nationalencyklopedin, band 18, p 174

51 Branston, ibid, p 144-148

52 Michael Gibson, Grekisk mytologi, IPC, Örebro, 1977, p 13

53 Whittaker, ibid, p39

54 Ohlmarks, ibid, p 173-174

55 Vernant, ibid, p 30, 45

56 Sanders, ibid, p29. Det hela påminner starkt om Bibelns berättelse om Livets träd i Edens lustgård. Livets träd har visserligen ingen människa sett efter Adam och Eva, men kanske finns här ändå ett dimmigt minne från den tid då människan faktiskt var odödlig.

57 Sanders, ibid, p 29

58 Ross, ibid, p21. Nuada fick armen ersatt med en av silver och kallas därför Nuada Silverarm

59 Även om det var den blinde Höder som sköt pilen - Branston, ibid, p 135-136

60 Whittaker, ibid, p36

61 Whittaker, ibid,, p105

62 Snorre Sturlasson (övers Björn Collinder), Snorres Edda, Forum, 1970, p 26-29

63 För vidare fördjupning i ämnet rekommenderas: Bill Cooper, After the Flood, New Wine Press, Chichester, England, 1995

64 Cooper, ibid, p 170

65 Cooper, ibid, p 199

66 Cooper, ibid, p 199

67 Nationalencyklopedin, band 15, p 256-257

68 Cooper, ibid, p 199

69 Cooper, ibid, p 204

70 Cooper, ibid, p 202-203

71 Cooper, ibid, p 201-202

72 Cooper, ibid, p 189-190

73 Cooper, ibid, p 98-99

74 Herman Lindqvist, Historien om Sverige - Från islossning till kungarike, Norstedts, Stockolm, 1992, p 80-82

75 H A Guerber, The Norsemen, Studio Editions, Lodon, 1993. Till det kan läggas att när man läser om vad Snorre har att berätta om Oden i Ynglingasagan, så är likheten med skickligt manipulerande sektledare i vår egen tid rätt slående (Nordiska Kungasagor del 1, ibid nedan, p 25-32)

76 Cooper, ibid p 113-116; J Osgood, "Creation Education: The Date of Noahs Flood", Creation Ex Nihilo 4(1):10-13, mars 1981. Finns även på www.answersingenesis.org/docs/3563.asp

77 Lindqvist, ibid, p 121

78 Snorre Sturlusson, Nordiska Kungasagor del 1: Från Ynglingasagan till Olav Tryggvasons saga, Fabel, Stockholm, 1991, p 47-48. Ane den gamle blir ännu mer intressant om man tar med i bilden att han var den ende ättmedlem, i 31 led från Njord till Hakon den gode, som inte dog i förtid av sjukdom, olyckor, mord eller som stupade i strid. Hur gamla de andra skulle ha blivit om de fått dö en naturlig död förtäljer alltså inte historien.

79 Ohlmarks, Den glömda Eddan, Gebers Förlag, Stockholm, 1955, p 220

80 Ohlmarks, Fornnordiskt lexikon, ibid, p 319

81 Whittaker, ibid, p40

82 Vernant, ibid, p51

83 Knappert, ibid, p15. Det sägs för övrigt att Oranyan aldrig dog, utan att han i hög ålder drog sig tillbaka till en grotta i bergen.

84 Knappert, ibid p28-30

85 Sanders, ibid, p15

86 Li Ung Bing, ibid

87 Sanders, ibid, p15

88 Kinder & Hilgemann, ibid, p 27

89 Lindqvist, ibid, p 208

90 Cooper, ibid, p 84-86, 98-100

91 Snorre Sturlusson, Nordiska Kungasagor del 1, ibid, p 32-33.

92 Ohlmarks, ibid, p 192

93 Guerber, ibid, p 232

94 Cooper, ibid, p 221-227 ; Nationalencyklopedin, band 1, p 67

95 Kerry Usher, Hjältar, gudar och kejsare i den romerska mytologin, Legenda, Stockholm, 1985, p 24, 117

96 Nationalencyklopedin, band 11, p 524

97 Nationalencyklopedin, band 16, p 199

98 Nationalencyklopedin, band 5, p 235 och band 8, p 235

99 Jean, ibid, p 13, 27, 71

100 Osgood, ibid

101 Osgood, ibid

102 Russel Humphrey, "Fakta som tyder på en ung värld", Genesis nr 1/2000, p 13

103 För den som vill fördjupa sig mer i dateringsproblemen, hänvisar jag till Molén, ibid, p 116-126 och Humphrey, ibid, p 9-14

104 Bilden blir också något annorlunda om man utgår ifrån Septuagintas (LXX) släktlängder i stället för den massoretiska texten (vår Bibel). Enligt LXX kommer chockvågen först under 500-talet efter floden, då Noas barn, barnbarn och barnbarnsbarn avlider i tät följd. Eftersom Abraham enligt LXX är född 1172 år efter floden, så hamnar floden år 3184 f. Kr och chockvågen på 2600-talet f.Kr.

Kommentarsregler
Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Ett nyhetsbrev via e-post är under uppstart. Anmäl dig i formuläret nedan för att prenumerera! (Ett nytt fönster öppnas då, där ni får bekräfta er e-postadress)

* indicates required
Fler frågor & Svar » Fler videor » Fler händelser » Fler blogginlägg »