Vetenskap | Ursprung | Skapelsetro

Genombrott inom radiometrisk datering

14 Feb 2015

Nya tecken på en ung jord

För några år sedan inledde några ledande kreationistiska geologer och fysiker ett omfattande forskningsprojekt kring radioaktivitet och jordens ålder. Detta projekt, som fått namnet RATE, började som ett samarbete mellan Institute for Creation Research (ICR), Creation Research Society of USA (CRS) och Answers in Genesis (AiG).1

Medan fysikern dr Russell Humphreys fortfarande arbetade på Sandia National Laboratories (han verkar numera på heltid för ICR), kände både han och dr John Baumgardner (som arbetar på Los Alamos National Laboratory) sig alltmer övertygade om var de skulle söka efter det slutgiltiga svaret på gåtan kring radiometrisk datering.

Låg ålder på gamla graniter

Andra hade sökt efter svaret i de geologiska processerna t ex att åldrarna orsakades av hur magman förflyttades i jordskorpan eller hur den kristalliserade under avkylningen. Detta är faktiskt svaret i vissa fall.2,3 Men Humpreys och Baumgardner insåg att det i andra fall fanns många oberoende beviskedjor som tydde på att stora mängder radioaktivt sönderfall faktiskt hade skett. (Bland dessa fanns ett antal faktorer som användes inom den radioisotopiska standarddateringen, radiohalos i gammalt uran och datering genom spår orsakade av radioaktivt sönderfall.) Att föreställa sig att geologiska processer ensamma skulle kunna förklara alla dessa var svårt. Det var snarare troligt att det fanns ett svar som rörde själva sönderfallsprocesserna i atomkärnorna.

Med utgångspunkt från Guds Ord har inga miljarder år förflutit, det som de stora mängderna radioaktivt sönderfall tycks indikera. Det stod alltså klart att antagandet med en konstant, långsam sönderdelningsprocess var felaktig. Det måste ha förekommit ett påskyndat sönderfall någon gång under historien, kanske i samband med en kraftig ökning i sönderfallshastigheten under skapelseveckan och/eller ett enstaka kraftiga ökningar av sönderfallshastigheten vid tiden för floden.

Det finns nu indikationer som starkt bekräftar att åtminstone en tidsperiod med drastiskt ökande sönderfall faktiskt har ägt rum, vilka bygger på det arbete som dr Robert Gentry gjort om bevarandet av helium i zirkoner. Den milstolpe som RATE-avhandlingen4 innebär, även om den är teknisk, kan sammanfattas enligt följande:

  • När uran sönderfaller till bly bildas helium, en mycket lätt, inert gas, som en biprodukt till processen. Helium förflyktigas mycket lätt ur sten.
  • Vissa kristaller, som kallas zirkoner och som hittats när man gör djupborrning i graniter, innehåller uran som delvis har sönderfallit till bly.
  • Genom att mäta mängden uran och radiogeniskt bly i dessa kristaller kan man göra beräkningen att om hastigheten i sönderfallet har varit konstant så måste ungefär 1,5 miljarder år ha gått. (Detta stämmer överens med den geologiska ålder som man tillskriver dessa graniter innehållande zirkoner.)
  • Det finns emellertid en betydande andel helium kvar inuti zirkonerna efter 1,5 miljarder år av sönderfall. Vid första anblicken är detta förvånande för dem som förespråkar långa tidsrymder; detta på grund av den lätthet som man skulle förvänta sig att helium (med sina små, lätta och stabila atomer) lämnar sin plats inom kristallstrukturen. Det skulle otvivelaktigt knappt finnas något helium kvar, eftersom det med en så långsam uppbyggnad successivt skulle sippra ut istället för att ackumuleras.
  • Möjligheten att dra slutsatser är naturligtvis beroende av att man verkligen mäter den hastighet med vilken helium läcker ut ur zirkoner. En av RATE-avhandlingarna tar upp just detta. Prover sändes (utan att man talade om att detta var ett kreationistprojekt) till en av världens främsta experter på heliumdiffusion ur mineraler, där han ombads mäta hastigheterna. Det konsekventa svaret blev att helium faktiskt sipprar ut snabbt över en bred temperaturskala. Resultaten visar i själva verket att med allt det helium som fortfarande fanns kvar i zirkonerna kunde dessa kristaller inte vara äldre än 14 000 år (och eftersom detta är granit daterad till den prekambriska perioden gäller det därmed hela jorden). Med andra ord har det inom loppet av endast några få tusen år skett ett radioaktivt sönderfall av digniteten 1,5 miljarder år (enligt nutidens mätresultat). Vad som är intressant är att uppgifterna sedan dess har justerats ytterligare och uppdaterats till att nu vara 5 680 (±2 000) år.

Avhandlingen behandlar även olika resonemang som förespråkare för långa tidsrymder kan tänkas ta till för att krångla sig ur dessa talande resultat, men det verkar inte finnas mycket hopp för dem, såvida de inte kan påvisa att den teknik som använts för att uppnå resultaten har allvarliga brister.

Fler överraskningar kring radioaktivt kol

Ett annat dramatiskt genombrott gäller radioaktivt kol. Det är sedan länge känt att radioaktivt kol (dvs. kol-14 eller 14C) ständigt dyker upp i prover av kol, olja, gas o dyl., vilka påstås vara miljoner år gamla. Med sin korta halveringstid skulle emellertid kol-14 sönderfalla till noll på bara högst några tiotusental år.5 AiG har till exempel genom årens lopp beställt och bekostat tester av radioaktivt kol i ett antal prover av trä från gamla platser (t ex prover med fossil från juratiden, tagna inifrån sandsten från trias och prover som bränts ur tertiärbasalt), och dessa har sedan publicerats av den dåvarande anställde geologen dr Andrew Snelling i tidskriften Creation och TJ (The-in-depth-Journal of creation). Sedan man tagit hänsyn till nedsmutsning av partiklar som tillkommit efterhand, landade resultaten i samtliga fall kring tusentals år, dvs. kol-14 påträffades där det inte skulle ha funnits. Dessa utfall uppmuntrade de övriga i RATE-gruppen att undersöka kol-14 ytterligare med stöd av den litteraturgranskning som gjorts av kreationisten och läkaren dr Paul Giem.

I en annan mycket viktig avhandling sammanfattande vetenskapsmännen i RATE-gruppen tillämpliga fakta och presenterade ytterligare experimentella data.6 Den springande punkten är att praktiskt taget alla biologiska prover, oavsett hur gamla de antas vara, uppvisar mätbara nivåer av kol- 14. Detta begränsar kraftigt åldern på allt begravt material till mindre än och högst 250 000 år. (Om man i sin beräkning tar med möjligheten att halten radioaktivt till normalt kol var mycket lägre före floden7, landar den resulterande åldern precis inom den bibliska ramen.)

Det är intressant att notera, att även prover som definitivt verkar härröra från tiden före floden innehåller kol-14 och, vilket är viktigt, att de flesta innehåller en lägre relativ mängd kol-14. Detta ger vid handen att en viss del kol-14 var ursprunglig (dvs. fanns från allra första början) och inte har producerats av kosmisk strålning, något som begränsar åldern på hela jorden till endast några få tusen år.

Detta tycks ha blivit något spektakulärt bekräftat när dr Baumgardner skickade iväg fem diamanter för analys av kol-14. Det var första gången som detta skedde, och svaret han fick var positivt stenarna innehöll kol-14. Diamanterna, som bildats långt nere under jordytan, antas av evolutionister vara över en miljard år gamla. Inte desto mindre innehöll de radioaktivt kol trots att de, om åldern miljarder år vore korrekt, inte borde ha gjort det.

Detta är ett utomordentligt slående bevis, då ju diamanten har de i särklass starkaste krafterna som håller ihop kristallerna (varför den är det hårdaste material vi känner till), och därför torde senare atmosfärisk eller biologisk kontamination inte kunna påverka dess inre.

Diamanternas koldaterade ålder på cirka 58 000 år skulle således vara den övre gränsen för hela jordens ålder. Detta är också i överensstämmelse med resultaten kring heliumdiffusion som nämnts ovan. De sistnämnda pekar i själva verket på att den övre gränsen ligger åtskilligt lägre.8,9

De som arbetar med kol 14-metoden har inget riktigt svar på problemet, nämligen det att alla de uråldriga prover de mäter fortfarande innehåller kol-14. Att benämna påvisbart kol-14 kontamination och bakgrund hjälper inte till att förklara dess ursprung, såsom RATE-gruppens noggranna analyser och resonemang har visat. Det är emellertid inget problem eller mysterium alls om man lägger alla uniformistiska antaganden om långa tidsrymder åt sidan och tar världens sanna historia, så som den beskrivs i Bibeln, på allvar. Kol-14 finns kvar därför att det helt enkelt ännu inte har haft tid på sig att sönderfalla. Jorden är inte särskilt gammal!

Kol-14-resultaten är en oberoende men talande bekräftelse av de häpnadsväckande resultaten kring heliumdiffusion. Det ser således ut som om 2003 blev ett dåligt år för megakronofilerna (de som stöder långa tidsrymder) men ett gott år för dem som lutar sig mot Guds Ord.

Referenser och noter

1. AiG:s bidrag bestod i huvudsak av expertishjälp från geologen dr Andrew Snelling, men när han började arbeta med ICR blev projektet rätteligen omgjort till ett gemensamt ICR/CRS-projekt.

2. Snelling, A.A., The failure of U-Th-Pb dating at Koongarra, Australia, TJ 9(1): 71-92,1995.

3. Walker, T., The Somerset Dam igneous complex, south-east Queensland, Honours thesis [Pt class Honours or Summa cum laude awarded], Department of Earth Sciences, University of Queensland, 1998.

4. Humphreys, D. et al., Helium diffusion rates support accelerated nuclear decay, <www.icr.org/researchlicco3/pdf/Helium ICC_7-22-03.pdf>, 16 oktober 2003.

5. Inte ens de känsligaste AMS-metoder som används idag torde kunna påvisa närvaron av en kol-14-atom efter 250 000 år.

6. Baumgardner, J. et al., Measurable 14C in fossilized organic materials: confirming the young earth creation-flood model, <www.icr.org/research/icc03/pdf/RATE_ICC_ Baumgardner.pdf>, 16 oktober 2003.

7. Faktorer som skulle kunna sänka halten: (1) mer kol-12 i biosfären på grund av den starkt ökade mängden växt- och djurliv på jorden, (2) troligen en lägre kol-14-produktion med anledning av ett större magnetfält som på ett bättre sätt avleder kosmisk strålning, (3) kol- 14 bildat av kosmisk strålning började byggas upp vid skapelsen, och på bara 1600 år före floden skulle det inte ha uppnått jämvikt.

8. Chaffin, E., Accelerated decay: Theoretical models, in: Ivey, R.L., Jr., Ed., Fifth International Conference on Creationism, Creation Science Fellowship, Pittsburgh, Pennsylvania, s. 3-15, augusti 2003; <www.icr.org/ research/icc03/pdf/RATE_ICC Chaffi n.pdf>, 16 oktober 2003.

9. Denna plötsligt ökade sönderdelning skulle kunna förväntas ha proportionellt högre effekt ju längre halveringstiden är. Jämfört med effekten på en uranisotop med en halveringstid på miljarder år skulle effekten av en ökad sönderdelningshastighet på kol-14 med dess halveringstid i storleksordningen 5000 år bli mycket mindre, något som torde förklara varför det fortfarande finns kvar en viss del av detta ursprungliga kol-14. Andra avhandlingar av vetenskapsmän inom RATE vid ICC 2003 har behandlat teoretiska grunder för en påskyndad sönderdelning och presenterade även ytterligare stödjande bevisning från isokron-dateringar för denna varierande effekt. Med andra ord: goda isokroner som erhållits för olika sönderfallskedjor inom samma stenprov, vilka samtliga borde ha gett samma datering som resultat, varierade i förhållande till varandra och visade på en större effekt på isotoper med längre halveringstid. Se Snelling, A.A. et al., Radioisotopes in the diabase sill (Upper Precambrian) at Bass Rapids, Grand Canyon, Arizona: An application and test of the isochron dating method, in: Ivey, R.L., Jr., Ed., Fifth International Conference on Creationism, Creation Science Fellowship, Pittsburgh, Pennsylvania, s. 269-284, augusti 2003; <www.icr.org/ research/icc03/ pdf/ICCBassRapidsSill_2- %2OAAS_SA_ and_WH.pdf>.

Kommentarsregler
Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Ett nyhetsbrev via e-post är under uppstart. Anmäl dig i formuläret nedan för att prenumerera! (Ett nytt fönster öppnas då, där ni får bekräfta er e-postadress)

* indicates required
Fler frågor & Svar » Fler videor » Fler händelser » Fler blogginlägg »