Senaste nytt

Fågel, dinosaurie eller mittemellan?

Archaeopteryx är ingen fågel utan en dinosaurie! Det hävdar några kinesiska forskare i en nyligen framlagd forskningsstudie. Som underlag för studien ligger dock inga nya upptäckter utifrån de fossil av den så kallade "urfågeln", som hittats under årens lopp, utan ett helt annat fossil.

Archaeopteryx. Foto H. Raab/Wikipedia

Teorin att Archaeopteryx är en mellanform mellan reptiler och fåglar har övergetts av de flesta, inklusive experterna. Tyvärr förekommer den teorin fortfarande i mycken litteratur, bl.a. i många skolböcker.

Som bekant betyder släktskapen mycket inom evolutionsteorin. Och det fossil - Xiaotingia zhengi - som de kinesiska forskarna dragit sina slutsatser utifrån sägs vara släkt med både Archaeopteryx och en grupp dinosaurier där bland annat Velociraptor ingår. Det sistnämnda gör, enligt de kinesiska forskarna, Archaeopteryx till en dinosaurie.

Artikeln resulterade givetvis några rubriker just vid publiceringen. I kortare notiser, inklusive svenska vetenskapsradion, framgår endast att "urfågeln var en dinosaurie". Men granskar man det hela lite närmare upptäcker man att de kinesiska forskarna själva medger att bevisen för deras förslag är ganska svaga, och beroende av att man inkluderar en nyupptäckt dinosaurie.

Inte heller Luis Chiappe, en av de främsta experterna på tidiga fåglar, tycker att de bevis som anförs är särskilt solida och anser att studien behöver bli omprövad av andra forskare. Och redan nu säger andra forskare att framtida upptäckter snabbt kan ändra uppgifterna på nytt, och placera tillbaka Archaeopteryx på fågelgrenen. Med tanke på de många belägg som forskarna tidigare funnit genom åren av Archaeopteryx som en riktig fågel, men kanske lite annorlunda sådan, sitter den ganska säkert där redan.

Källor: PhysOrg.com, Nature (1), Nature (2), och ICR.

Läs mer om Archaeopteryx här.

 

Tags: 

Kommentar: Lyckligtvis är vi ganska många

I en krönika i Dagens Nyheter 11/9 skriver Karin Bojs att "lyckligtvis finns det inte så många i Sverige som hävdar denna ståndpunkt", och med "denna ståndpunkt" menar hon ståndpunkten att "Gud skapade oss fixa och färdiga". Man förvånas över tonen i Bojs utfall mot skapelsetroende. Vad menar hon med att "lyckligtvis" är vi inte så många? Är skapelsetroende farliga?

Vad som är "inte så många" är förstås en subjektiv bedömning, men en undersökning som Sifo gjorde för SVT visade för fem år sedan att 14% av svenskarna trodde på att Gud hade skapat världen, och ytterligare 9% trodde på någon form av intelligent konstruktör bakom livet. "Inte så många" utgör en förvånansvärt stor del av befolkningen i världens mest sekulariserade land!

Bojs skriver också att "kreationister kommer säkert att kasta sig över beskrivningen av den nyupptäckta förmänniskan Australopithecus sediba. ... Därför kommer kreationistiska bloggar och hemsidor att misstänkliggöra rönen med diverse fantasifulla konspirationsteorier." Genesis hemsida skrev om A. sediba redan i januari i år (och ja, vi kommer säkert att "kasta oss" över frågan igen!). Varför kallar Bojs det för "fantasifulla konspirationsteorier" när vi redogör för den diskussion som finns om fynden bland forskarna? Och hur kan saklig, vetenskaplig, kritik mot t.ex. dateringsmetoder vara "fantasifulla konspirationsteorier"?

Lyckligtvis är det många som kan läsa själva. Lyckligtvis är det många som genomskådar den nedsättande tonen som evolutionskritiker ofta bemöts med. Och lyckligtvis kan läsaren själv avgöra mängden "fantasifulla konspirationsteorier" i vår kommentar till A. sediba!

Tags: 

Laetoli-fotavtrycken - igen!

De berömda fotavtrycken i östafrikanska Laetoli har undersökts på nytt! De fossila fotavtrycken som upptäcktes av Mary Leakey för över 30 år sedan har undersökts flera gånger om och diskuterats livligt bland forskarna.

Fotavtryck i Laetoli. Foto: Okänd

Fotavtrycken i Laetoli: all forskning tyder på att de gjordes av människor. Det är bara evolutionsteorins datering och hypoteser om människans utveckling som "tvingar" fotspåren att höra till en s.k. apmänniska.

Nu har de alltså studerats på nytt, med en ny avancerad teknisk metod. Och återigen blir slutresultatet detsamma: att avtrycken gjordes av människor med vanlig upprätt gång som hos nutida människor. Tyngdpunkten ligger på främre delen av foten, där stortån spelar en avgörande roll för att föra foten framåt. Enligt forskarna är de väldigt olika dem som gjorts av schimpanser och andra apor. Man menar till och med att vissa fotavtryck som gjorts av nutida människor mer liknar fotavtryck av apor, än vad fotavtrycken från Laetoli gör.

Likväl håller forskarna fast vid att fotavtrycken i Laetoli gjordes av Australopithecus afarensis - enligt vissa evolutionsforskare en primitv "förmänniska", där "Lucy" är den mest berömda. Anledningen till detta är fotavtryckens datering på 3,6 miljoner år (åldern varierar lite i olika källor), då det enligt evolutionsteorin inte fanns några "moderna" människor. Bara primitiva sådana - men med moderna fötter! Enligt andra forskare och skapelsetroende är Australopithecus afarensis en numera utdöd apa, förmodligen en variant av dvärgchimpans.

Mary Leakey, som upptäckte fotavtrycken, ansåg också att de var anmärkningsvärt lika dem från nutida människor. Men då spåren daterades till 3,6 miljoner år övervägde hon knappast möjligheten. Hon berättar i en artikel i National Geographic hur hon ibland står i skymningen vid utgrävningsplatsen i Laetoli-området och ser hur fotavtrycken framträder i tydliga reliefer:  "så tydliga att de kunnat gjorts samma morgon". Och hon sjunker in i funderingar kring de varelser som vandrat över slätten för, enligt hennes synsätt, 3,6 miljoner år tillbaka i tiden. (National Geographic 1979 vol 155 april sid 446.) Och vi kan bara konstatera att om hon haft en annan världsbild, än den som formats utifrån evolutionsteorin, skulle hennes tankar runt dessa formats i en helt annan riktning.

Och nu - drygt 30 år och flera studier senare - ställer man sig frågan: Hur många gånger behöver fotavtrycken i Laetoli undersökas innan man förstår att de faktiskt gjordes av helt vanliga människor. Inte av någon primitiv "förmänniska" med välutvecklade fötter?

Källor: PhysOrg.com, ICR

Läs mer om fotavtrycken från Laetoli här bland Genesis kortnyheter och i Genesis nr 2 2006.

Tags: 

Blommande växter tidigt i historien

Mångfalden av blommor var stor redan tidigt i historien. Det visar en studie som gjorts av svenska forskare vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm.

Näckros.

Blommade näckrosorna redan på dinosauriernas tid? Överraskande för evolutionsforskarna, men knappast för de skapelsetroende.

De fossil man studerat är enbart några millimeter stora och de "äldsta" bland dem har enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan daterats till ca 130 miljoner år. Bland den stora mångfald av växter som forskarna fann finns även vattenlevande, exempelvis en släkting till våra dagars näckrosor.

Enligt evolutionsteorins tolkning av de geologiska lagren spred de blommande växterna (angiospermerna) sig sedan förvånansvärt snabbt och blev den dominerande växtgruppen på "bara" 30 miljoner år. Enligt evolutionsforskarna hade då andra växter, som exempelvis mossor, ormbunkar och barrträd funnits under ca 300 miljoner år, men inga blommande växter.

Enligt skapelsetroende forskare visar lagerföljden i de geologiska lagren på vilket djup och i vilka ekologiska zoner som olika fossil begravdes vid en världsvid översvämning. Även andra faktorer, som exempelvis vattnets sorterande verkan, spelar in. Tillsammans med det bibliska perspektivet att växter - blommande eller ej - skapades fullt färdiga vid tidens början (med möjlighet att anpassa sig till olika miljöer) stämmer det väl med den nya fossilstudien.

Källor: Naturhistoriska Riksmuseet och New Scientist

Tags: 

Lungfisken ingen "mellanform"

Världens största lungfisk har hittats i en låda i Nebraska, USA. Ja, nu var det inte hela fisken som hittades i lådan, utan enbart några fossila tänder. Direkt nyupptäckt var den inte heller, eftersom den skänktes redan 1940 till museet av en lokal innevånare i Nebraska, och placerades i en låda med fossila fisktänder.1

Utifrån tändernas storlek har forskarna nu beräknat att själva fisken varit minst 4 meter lång. Det slår det förra rekordet som innehades av en fossil lungfisk från Afrika med en längd på 3,5 meter. De största nutida lungfiskarna blir bortåt 2 meter långa. Lungfiskar andas med både gälar och lungor och kan således överleva även i syrefattiga vatten. En grupp lungfiskar, de afrikanska salamanderlungfiskarna, kan även överleva torrperioder genom att gräva ned sig i marken. På larvstadiet andas dock lungfisken enbart genom gälar.

Lungfisk

Världens största lungfisk har hittats i en låda i Nebraska. På bilden en modern lungfisk från Australien.

Såväl mångfalden som den geografiska spridningen av lungfiskar var betydligt större i det förgångna. Forskarna har klassificerat över 40 släkten, men endast sex arter finns kvar i våra dagar. Fyra av dessa arter finns i Afrika, en i Sydamerika och en i Australien. Fossil från lungfiskar har däremot hittats på vitt spridda platser runt hela jorden.

De "äldsta" lungfisk-fossilen har hittats i devonlager, daterade till bortåt 400 miljoner år, enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan. (De fossila fisktänder som nu hittats i lådan i Nebraska dateras till ca 100 - 160 miljoner år.) Fossil från drygt hälften av alla kända lungfisksläkten har hittats i devonlagren. Enligt Nationalencyklopedin liknade ett av dessa släkten i allt väsentligt den art som nu lever i Australien.2 Denna art uppges i uppslagsverken vara den enda överlevande släktingen av den grupp lungfiskar (Ceratodotus), till vilken även Nebraska-lungfisken hör.3 4 Den nutida arten blir dock "bara" ca 1,5 meter lång.

Den australiska lungfisken uppmärksammades för några år sedan i en forskningsstudie som visar på dess överraskande goda syn. Studien visar att den australiska lungfisken bär på gener med fem olika former av synpigment, där vi som människor enbart har tre.5 Nutida arter som liknar de forntida, särskilt dem med en mycket hög datering, beskrivs ofta som "primitiva". Den omdelbara tanken blir lätt att det rör sig om något enkelt och tämligen outvecklat, vilket oftast - om inte alltid - är långt ifrån fallet. Beträffande den australiska lungfisken, som beskrivs som primitiv på grund av likheten med släktet från devon, gäller knappast det epitetet. Det visar inte minst syn-studien.

Enligt Wikipedia härstammar alla kräldjur, fåglar och däggdjur från en lungfiskart som för 365 miljoner år sedan "blev av med behovet att leva en del av sitt liv under vatten".6 I Djurens värld - ett lite äldre uppslagsverk tryckt 1973 - skriver man att lungfiskar betraktades som mellanstadier mellan fiskar och groddjur, sedan lungor upptäckts även hos fiskar. Man påpekar sedan att denna föreställning fortfarande spelar en viss roll. Men att upptäckten av lungor hos andra fiskar, samt andra drag i lungfiskarnas uppbyggnad "gör det osannolikt att de spelat någon roll för fyrfotadjurens uppkomst", allt enligt Djurens värld.7 (Detta leder till frågan vilket uppslagsverk som egentligen är modernast.)

Förhoppningsvis är det så bland dagens forskare att man övergivit tanken på lungfisken som en slags mellanform (den finns tyvärr kvar inom många populära media), utan ser den som en fisk bland andra fiskar.

Då fisklarverna endast andas genom gälar får vi också hoppas att dessa har tillgång till syrerikt vatten så att de få arter som finns kvar idag får chansen att överleva.

Källor:

Tags: 

Kolibrins tunga

Att nektar är kolibrins huvudföda känner de flesta till, liksom att den kan tillgodogöra sig nektarn genom sin långa, smala näbb och långa tunga. Den långa tungan kan skjutas ut långt framför näbbspetsen och kan lätt nå ner även i djupa blomkalkar.

Nya forskarrön. Tidigare har forskarna trott att kolibrin suger upp nektarn med sin hoprullade tunga, som genom ett sugrör.

Kolibri.

Nya rön om kolibrins tunga kullkastar tidigare teorier och visar på en fantastisk design.

Men nya forskarrön, som publicerats av forskare från Kalifornien, visar att så inte är fallet. Kolibrins tungspets är delad i två, där varje halva omges med förlängningar av så kallade lameller. Forskarna har nu upptäckt att just innan tungan når nektaren sluts de båda tungspetsarna ihop och lamellerna ligger platt. När tungan så når fram till nektaren så delar sig tungspetsen på nytt i två halvor, och lamellerna vecklas ut. När sedan kolibrin drar till sig tungan flytta sig lamellerna inåt, fångar upp nektaren och placerar den i munnen på fågeln.1 2

Nektaren stiger upp av sig självt genom det rör som tungan bildar. Och kolibrin kan tillgodogöra sig den lättsmälta och energirika födan, utan onödig ansträngning. Detta är nog så betydelsefullt, med tanke på att kolibrin söker all sin föda i flykten. Konstruktionen på vingarnas fästen och närliggande muskler gör att kolibrin kan flyga obehindrat i alla riktningar, såväl uppåt och nedåt som framåt och bakåt. Vingslagshastigheten är enorm, över på 22–78 slag per sekund hos de olika arterna, vilket givetvis är oerhört energikrävande.

Nutida och fossila arter. Kolibrierna finns i mångahanda arter i varierande storlekar. De minsta väger knappt två gram och är små som humlor, medan "jättarna" från Anderna är ca två decimeter långa. De flesta arterna lever i tropiska områden, men vissa arter lever långt upp i Anderna och ända upp i Alaska. De sistnämnda arterna kan flytta upp till 1000 km söderut varje år, medan arterna i Anderna kan spara energi genom att falla i dvala varje natt. Kroppstemperaturen sjunker då från 39–41°C till nära luftens temperatur.

Fossila fynd av kolibrier är sällsynt, speciellt från den så kallade "gamla världen" . De enda säkra fynden härifrån kommer från tyska oligocenlager, daterade till ca 30 miljoner år enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan. Dessa fossila kolibrier liknar de nutida med långa, smala näbbar. Även vingkonstruktionen liknar den hos nutida, vilket indikerar att även dessa forntida kolibrier kunde ryttla på samma, berömda sätt i luften som de nutida.3

Då kolibrierna idag endast lever i "nya världen" och fossilen varit så få, har evolutions-forskarna trott att de utvecklats här. De tyska fynden visar dock att de tidigare haft en större spridning än idag. För den skapelstroende med tron på att klimatet före Noas flod var mer jämnvarmt, med lagom fuktighet över hela jorden, faller det väl in med tanken att kolibrier skulle ha trivts även i det område vi nu kallar Tyskland.

Källor:

Tags: 

Vinfabrik från Noas dagar

I ett grottkomplex i Armenien har arkeologerna hittat den hitintills äldst daterade utrustningen för vintillverkning. Den grotta där fynden gjorts ligger strax utanför en by vid namn Areni, som fortfarande är känd för sin vintillverkning. Platsen är belägen i sydöstra Armenien, vid gränsen till Iran.

Komplett anläggning. Enligt arkeologerna är det en komplett anläggning man funnit i grottan, för att tillverka, jäsa och lagra vin,. Här finns bland annat en enkel vinpress och lerkärl för jäsning och lagring av vinet. Enligt forskarna tyder det mesta på att vinet tillverkats på på det traditionella sättet, genom att druvorna trampats och saften fått rinna ner i jäskärl. Bland fynden finns även gammalt vin och rester från pressade druvor, kärnor och växtdelar från vinrankor. Även en bägare, som tillverkats av något djurhorn, samt en lerskål att dricka ur finns bevarade, tillsammans med lerskärvor från andra skålar. Forskarna har analyserat druvresterna och funnit att de kommer från en odlad druva - Vitis vinifera - vilken fortfarande används för vintillverkning.

Druvklase.

Arkeologiska fynd om gammal vintillverkning stämmer överens med Bibelns berättelse om vintillverkning på Noas tid.

I ett bibelhistoriskt perspektiv blir fyndet extra intressant, med tanke på att grottan i Armenien inte ligger särskilt långt från Araratbergen, där arken med Noas familj strandade enligt 1 Mos 8:4. Fynden i den armeniska grottan har daterats med kol 14 - metoden till lite drygt 6000 år. Då kol 14 - metoden inte är i jämnvikt blir åldern för hög på äldre fynd. Men det bör ändå stämma ganska bra med tiden strax efter Noa, då människosläktet börjat växa till, och kanske andra familjer och så småningom folkslag bosatte sig i området.

Förste vingårdsmannen. Enligt 1 Mos 9:20 var Noa den förste som planterade en vingård. Mer än så berättar inte Bibeln, annat än i relation till att han var en åkerman och i samband med de följder som vinodlingen fick. Med tanke på att Noa benämns som en åkerman odlade han förmodligen mer än bara vindruvor, men det är druvorna som är intressanta för sammanhanget. Bibeln konstaterar sedan att när Noa “drack av vinet blev han drucken” (1 Mos 9:20). Av sammanhanget förstår vi att han till och med blev så drucken att han sedan låg redlöst berusad i sitt tält. En knappast överraskande information, med de kunskaper vi har om alkoholhaltiga dryckers följdverkningar, i synnerhet om man intar det i större mängder.

Den vinodling som Noa startade upp var det många som tog efter, och än idag odlar många vin här i området. Det är resterna efter en av de första vinfabrikerna som någon eller några anlade, förmodligen ganska snart efter Noas första vingård, som nu hittats i en grotta i Armenien.

Förändrat klimat. Men - för Noa och även hans familj var det kanske just alkoholen som var överraskande. Förmodligen kände de inte till att vinet jäste efter att det lagrats ett tag. Det var antagligen en effekt av att klimatet förändrats efter floden.

Det finns goda skäl, bland annat genom fossil och andra geologiska fynd, att tro att det innan floden fanns ett fuktigare klimat med högre lufttryck. Skapelsetroende forskare pratar om ett “ånghölje”, med mycket större mängder vattenånga i atmosfären runt vår planet före floden. Även evolutionsforskare talar om högre luftfuktighet och ett högre lufttryck tidigare i historien. (Vilket bland annat ges som förklaring till att de stora flygödlorna kunde lyfta.) I ett sådant klimat går jäsningsprocesser mycket långsamt, till skillnad mot den försämrade miljön efter floden då så mycket i naturen förändrats och lufttrycket blivit lägre.

Det var naturligtvis inget som Noa kände till eller kunde räkna ut. Han fick dock bitter erfarenhet av det, då den druvjuice han sparat nu hade jäst och snabbt blev starkt alkoholhaltig. Noa hade säkerligen pressat druvor till juice redan tidigare, då de druvor som växte vilt före floden förmodligen var både saftiga och näringsrika. Helt annorlunda mot dagens vildvin, där druvorna som regel är odugliga att äta, och till och med giftiga.

Källor: Journal of Archaeological Science, PhysOrg.com och ICR

Tags: 

Helad i två steg

I USA fick en man i femtioårsåldern, som opererats mot grå starr tillbaka sin syn. Och fastän det nu inte längre var något fel på mannens ögon kunde hans hjärna inte få ut något meningsfullt av det han såg. Allt han såg - ljus, färger och rörelser - flöt ihop till en dimma, och det tog ungefär en månad innan han exempelvis kunde se ett träd som en helhet, med stam, löv och allt. För andra med liknande erfarenheter har det tagit ännu längre tid. Detta är vanligt bland människor som varit blinda sedan födseln eller tidig barndom och fått tillbaka sin syn. En term som på fackspråket kallas agnosi - en oförmåga för hjärnan att omtolka bland annat synintryck.

Denna händelse kastar ljus över Bibelns berättelse om när den blinde mannen i Betsaida får tillbaka sin syn (Mark 8:22-25). Kanske har vi här förklaringen till varför Jesus helade just den mannen i två olika steg? Först tycks mannen se dunkelt, han kan se människorna gå omkring “men de liknar träd”. När Jesus så på nytt lägger händerna på hans ögon kan mannen se klart och tydligt, även på långt håll (Mark 8:22-25). Om vi speglar detta i den moderna läkarvetenskapen, enligt ovan, tycks det som om Jesus återställde hjärnans alla funktioner på ett ögonblick, något som vid en naturlig läkedomsprocess tagit lite längre tid.

Källa: Creation.com

Tags: 

Sista spåren av neanderthalarna?

Nya arkeologiska fynd som troligen kommer från neanderthalsmänniskan, har - som det sägs - hittats på "fel" plats och från "fel" tid. Platsen ligger strax söder om polcirkeln, i de nordliga trakterna av Uralbergen. Tidsdateringen är 33 000 år, enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan.1 2 3

Några fossil från neanderthalmänniskan har inte hittats på platsen. Men enligt forskarna är de verktyg man funnit tillverkade på ett sätt som är mycket typiskt för neanderthalarna. Forskarna drar därigenom slutsatsen att man funnit resterna efter en av neanderthalmänniskans bosättningar. Och detta betydligt längre norrut än man tidigare funnit någon sådan, och från en tid då man trott att de endast levde kvar längst ner i Europa, vid klipporna vid Gibraltar.

Tanken att neanderthalmänniskan klarade sig bra i nordliga trakter är inte ny inom forskarvärlden. Det visar några DNA-analyser som gjordes av för några år sedan av ett forskarteam, under ledning av Svante Päboo vid Max Planck-institutet i Tyskland. Analyserna gjordes av några benfragment från Altai-bergen i södra Sibirien. Till forskarnas överraskning visade deras DNA stora likheter med DNA som utvunnits ur neanderthal-skelett från västra Europa.

Alla forskare ser dock inte DNA-analyserna som bevis för att neanderthalarna nådde fram till Sibirien, utan menar att det kan ha funnits andra forntida människor som haft samma mitokondrie-DNA-sekvenser som neanderthalarna. Först när man studerat även deras mitokondrie-DNA kan man slutgiltigt identifiera även neanderthalarna, säger dessa forskare. Vilket är lättare sagt än gjort. Fossilen från Altai-bergen har daterats till cirka 40 000 år. 4

Dessa fossil har således en äldre datering än verktygen från norra Uralbergen. Och även om platsen där fossilen hittats ligger på en plats med lägre breddgrader rör det sig om 2000 km längre österut än vad forskarna tidigare känt till. Tillsammans med upptäckten av den nya bosättningen i arktiska Ryssland stärker det många tidigare fynd på neanderthalmänniskans förmåga att anpassa sig. Jämförelser med dagens arktiska folkslag visar att det fordras både en hög teknisk standard och social organisation för att kunna anpassa sig till dessa nordliga trakter.

Källor:

SISTA SPÅREN AV NEANDERTHALARNA?

Nya arkeologiska fynd som troligen kommer från neanderthalsmänniskan, har som det sägs - hittats på "fel" plats och från "fel" tid. Platsen ligger straxt söder om polcirkeln, i de nordliga trakterna av Uralbergen. Tidsdateringen är 33 000 år, enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan.1-3

Några fossil från neanderthalmänniskan har inte hittats på platsen. Men enligt forskarna är de verktyg man funnit tillverkade på ett sätt som är mycket typiskt för neanderthalarna. Forskarna drar därigenom slutsatsen att man funnit resterna efter en av neanderthalmänniskans bosättningar. Och detta betydligt längre norrut än man tidigare funnit någon sådan, och från en tid då man trott att de endast levde kvar längst ner i Europa, vid klipporna vid Gibraltar.

Tanken att neanderthalmänniskan klarade sig bra i nordliga trakter är inte ny inom forskarvärlden. Det visar några DNA-analyser som gjordes av för några år sedan av ett forskarteam, under ledning av Svante Päboo vid Max Planck-institutet i Tyskland. Analyserna gjordes av några benfragment från Altai-bergen i södra Sibirien. Till forskarnas överraskning visade deras DNA stora likheter med DNA som utvunnits ur neanderthal-skelett från västra Europa.

Alla forskare ser dock inte DNA-analyserna som bevis för att neanderthalarna nådde fram till Sibirien, utan menar att det kan ha funnits andra forntida människor som haft samma mitokondrie-DNA-sekvenser som neanderthalarna. Först när man studerat även deras mitokondrie-DNA kan man slutgiltigt identifiera även neanderthalarna, säger dessa forskare. Vilket är lättare sagt än gjort. Fossilen från Altai-bergen har daterats till cirka 40 000 år. 4

Dessa fossil har således en äldre datering än verktygen från norra Uralbergen. Och även om platsen där fossilen hittats ligger på en plats med lägre breddgrader rör det sig om 2000 km längre österut än vad forskarna tidigare känt till. Tillsammans med upptäckten av den nya bosättningen i arktiska Ryssland stärker det många tidigare fynd på neanderthalmänniskans förmåga att anpassa sig. Jämförelser med dagens arktiska folkslag visar att det fordras både en hög teknisk standard och social organisation för att kunna anpassa sig till dessa nordliga trakter.

Källor: 1. Science 2011 vol 332 sid 841-845, Slimak et al "Slimak, L. et al., Late Mousterian Persistence near the Arctic Circle" http://www.sciencemag.org/content/332/6031/841.abstract 2. http://www.sciencenews.org/view/generic/id/74222/title/Stone_Age_cold_case_baffles_scien tists 3. http://www.physorg.com/news/2011-05-russian-site-late-neanderthal-refuge.html) 4. http://www.newscientist.com/article/dn12711-neanderthals-roamed-as-far-as-siberia-.ht%20 ml SISTA SPÅREN AV NEANDERTHALARNA?

 

Nya arkeologiska fynd som troligen kommer från neanderthalsmänniskan,

har som det sägs - hittats på "fel" plats och från "fel" tid. Platsen

ligger straxt söder om polcirkeln, i de nordliga trakterna av

Uralbergen. Tidsdateringen är 33 000 år, enligt evolutionsteorin och den

geologiska tidsskalan.1-3

 

Några fossil från neanderthalmänniskan har inte hittats på platsen. Men

enligt forskarna är de verktyg man funnit tillverkade på ett sätt som är

mycket typiskt för neanderthalarna. Forskarna drar därigenom slutsatsen

att man funnit resterna efter en av neanderthalmänniskans bosättningar.

Och detta betydligt längre norrut än man tidigare funnit någon sådan,

och från en tid då man trott att de endast levde kvar längst ner i

Europa, vid klipporna vid Gibraltar.

 

Tanken att neanderthalmänniskan klarade sig bra i nordliga trakter är

inte ny inom forskarvärlden. Det visar några DNA-analyser som gjordes av

för några år sedan av ett forskarteam, under ledning av Svante Päboo vid

Max Planck-institutet i Tyskland. Analyserna gjordes av några

benfragment från Altai-bergen i södra Sibirien. Till forskarnas

överraskning visade deras DNA stora likheter med DNA som utvunnits ur

neanderthal-skelett från västra Europa.

 

Alla forskare ser dock inte DNA-analyserna som bevis för att

neanderthalarna nådde fram till Sibirien, utan menar att det kan ha

funnits andra forntida människor som haft samma

mitokondrie-DNA-sekvenser som neanderthalarna. Först när man studerat

även deras mitokondrie-DNA kan man slutgiltigt identifiera även

neanderthalarna, säger dessa forskare. Vilket är lättare sagt än gjort.

Fossilen från Altai-bergen har daterats till cirka 40 000 år. 4

 

Dessa fossil har således en äldre datering än verktygen från norra

Uralbergen. Och även om platsen där fossilen hittats ligger på en plats

med lägre breddgrader rör det sig om 2000 km längre österut än vad

forskarna tidigare känt till. Tillsammans med upptäckten av den nya

bosättningen i arktiska Ryssland stärker det många tidigare fynd på

neanderthalmänniskans förmåga att anpassa sig. Jämförelser med dagens

arktiska folkslag visar att det fordras både en hög teknisk standard och

social organisation för att kunna anpassa sig till dessa nordliga trakter.

 

Källor:

1. Science 2011 vol 332 sid 841-845, Slimak et al "Slimak, L. et al.,

Late Mousterian Persistence near the Arctic Circle"

http://www.sciencemag.org/content/332/6031/841.abstract

2.

http://www.sciencenews.org/view/generic/id/74222/title/Stone_Age_cold_case_baffles_scientists

3.

http://www.physorg.com/news/2011-05-russian-site-late-neanderthal-refuge.html)

4.

http://www.newscientist.com/article/dn12711-neanderthals-roamed-as-far-as-siberia-.html

Tags: 

Annorlunda fladdermöss

Jättefladdermus: Ett fossil av en jättefladdermus, ibland benämnd större musöra, har hittats i nordöstra Spanien. Fossilet är varken stort eller komplett, utan endast ett fragment av ett käkben. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan är det daterat till drygt 10 000 år.1

För forskarna är det dock ett betydelsefullt fossil, då fossil från jättefladdermusarten inte är särskilt vanligt. Det nyupptäckta fossilet är det andra som hittats på den Iberiska halvön, och forskarna tar det som en indikation på en större geografisk spridning i det förgångna. Idag förekommer jättefladdermusen på den europeiska kontinenten norrut till Östersjön, dessutom i Nordafrika och Mindre Asien. Den har visserligen en bred, men mycket gles spridning och är rödlistad hos IUCN (Internationella Naturvårdsunionen) som en missgynnad art. En enda gång, för cirka 25 år sedan, rapporteradess denna fladdermusart från Sverige.2

Fladdermus

Det finns över 1000 arter av fladdermöss, varav några med "annorlunda" egenskaper.

Jättefladdermusen är beroende av gammal uppväxt skog, då den dagtid mest håller till i ihåliga träd, där den oftast även tillbringar vinterdvalan. Med en kroppslängd på ca 8-10 cm och en vingbredd på 40 cm är den Europas största fladdermus. Knappast någon “jätte” alltså, namnet till trots.

Sugskålsfotad: De flesta fladdermöss hänger med huvudet nedåt, genom att fästa tånaglarna vid ojämna ytor. Av fladdermössens 1000 - 1200 olika arter känner forskarna endast till sex arter som hänger med huvudet uppåt.

En av dessa är den sugskålsfotade fladdermusen på Madagaskar, som förutom att hålla huvudet uppåt, fäster på släta ytor. Forskarna har tidigare trott att dessa fladdermöss suger sig fast på träd och plantors breda blad, med fötternas sugskålar. (Se “Nya rön om fladdermöss i Genesis nr 2 2007.) Men en ny forskningsstudie visar att de istället "klistrar" sig fast med en avsöndrad kroppsvätska. Genom vätskan kan anklar och vrister på fladdermössen händer och fötter fästa på bladens släta ytor.3 4

Marklevande: Ovanligt är det också med marklevande fladdermöss. Här känner forskarna endast till två arter, vilka tillbringar den mesta tiden på marken istället för att flyga. En av dessa tillhör de så kallade vampyrfladdermössen, som lever i Syd- och Mellanamerika. Den andra arten - Mystacina tuberculata - lever på Nya Zeeland. På svenska benämns den kort och gott markfladdermus.

Då markfladdermusen inte använder sina vingar att flyga med gömmer de dem i ett slags membran. På så sätt kan de röra sig på alla fyra på marken. Med hoprullade vingar har de också lätt för att klättra. De har då även hjälp av en extra klo på tummen, som de är ensamma om bland alla fladdermöss. Benen är korta med kraftiga muskler, och på fotsulorna finns självhäftande skåror. Pälsen är längre än på andra arter.

Enligt en nyligen framlagd forskningsstudie fanns marklevande fladdermöss, likt dem på Nya Zeeland, även i det förgångna. Studien har gjorts på fladdermusfossil från Australien. Man fann då samma speciella anpassningar i skelett och muskler hos en av arterna där som hos den nutida på Nya Zeeland. Enligt ledaren för forskarteamet var de "praktiskt taget identiska".5 6 7

De forntida var dock ett par centimeter större än de nutida, som endast är ca 6 cm långa med en vikt på 15-30 gram. Trots litenheten har de lyckats överleva på marken i såväl forn- som nutid. Idag är fladdermössen de enda inhemska däggdjuren på Nya Zeeland. För övrigt kan nämnas att de i huvudsak lever av insekter, frukt, nektar och pollen och pollinerar en speciell “skogsros” som lever på vissa trädrötter, samt att hannarna konkurrerar om honorna genom sångtävlingar i parningssäsongen.

Av det stora antalet nutida fladdermusarter finns alltså endast två som till stora delar lever på marken. Kanske fanns där fler arter i det förgångna, än de forntida släktingarna till dem på Nya Zeeland? Fossilfynd från många andra djur visar ofta att mångfalden var större i det förgångna än den är idag.

Källor:

Tags: 

Afrika eller Asien?

Debatten om huruvida människans ursprung fanns i Afrika eller Asien går ständigt vidare bland evolutionsforskarna. Som bekant är det Afrika-teorin som varit mest tongivande, och den framställs ofta som ovedersägliga fakta. Men alla forskare delar inte den uppfattningen utan hävdar att människans ursprung finns att hitta i Asien.

Nu har man hittat nya fossil, som dessa forskare tar som ytterligare stöd för Asien-teorin. Dock inte i Asien – utan i Afrika! Fossilen består av några millimeter stora primat-tänder, som silats fram i Libyens ökensand. Tänderna kommer från några olika arter av så kallade anthropoider. Enligt evolutionsteorin är det den grupp som alla apor och även människan tillhör.

De små fossil-tänderna dateras, enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan, till 39 miljoner år. Det är den äldsta dateringen på anthropoid-fossil som hittats i Afrika.Trots flera tidigare, noggranna utgrävningar som gjorts här har inga äldre hittats här. Däremot har man hittat anthropoider med äldre dateringar i Asien, mestadels i Kina. Detta leder evolutionsforskarna att tro att dessa primater utvecklats i Asien, för att sedan utvandra till Afrika.

Problemet med resonemanget ovan är dock att alltsammans bygger på teorier och hypoteser. Även åldersdateringen finns det stora problem med. Alla forskare som tagit del av publikationen av fynden är heller inte övertygade att tänderna kommer från anthropoider, utan från tarsier, så kallade spökdjur. (Idag lever dessa i den sydostasiatiska övärlden. Fossil från spökdjur har hittats i Asien, Europa, Nordamerika, men endast några omdiskuterade fossil har hittats i Afrika.)

De enda, egentliga fakta man har är fossil av några små aptänder som hittats i Libyens ökensand. Forskarna beräknar att de apor som tänderna tillhört var några centimeter stora, och vägde ca 500 gram. De tros ha liknat Herr Nilsson i Pippi Långstrump. (Om det nu verkligen var anthropoider och inte några spökdjur.)

Källor: Nature, PhysOrg.com, Science

Tags: 

Ständigt äldre redskap

Åldersdateringarna på fossil och olika slags forntidsfynd blir hela tiden allt äldre. Ett bland de senaste exemplen är några stenverktyg och spjut som hittats i en grotta (Blombos cave) i Sydafrika.

Stenverktyg.

Dateringarna för olika verktyg blir allt äldre - en indikation på att människan redan från början var en intelligent varelse!

Med hjälp av en speciell teknik har verktygen gjorts riktigt vassa, vilket visar på hantverks-skickligheten hos de människor som tillverkat dem. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan är verktygen daterade till ca 75 000 år, vilket är 55 000 år äldre än redskap man funnit tidigare som tillverkats på ett liknande sätt.

Men - hittar man verkligen allt äldre fynd i allt djupare lager? Eller har dateringsmetoderna blivit så mycket mer förfinade? Kanske är det snarare så att man sakta men säkert accepterar allt äldre verktyg. Vilket i sin tur påverkar hela bilden av forntidsmänniskan, som sant mänsklig och kunnig inom många olika områden.

I samband med några tidigare fynd från Sydafrikas forntid uttalade sig en forskare för några år sedan enligt följande - “Den gamla uppfattningen att tidiga Homo sapiens inte hade ett fullt mänskligt beteende har till stora delar byggt på frånvaron av bevis. Nu har vi fått fakta som inte stämmer med den teorin. Det kan ha varit så att de tidiga moderna människorna redan hade den förmågan när de först uppträdde på scenen.” De fynd det här gäller har daterats till ca 164 000 år.

Man får heller inte glömma att åldersdateringarna som sådana, ofta har sitt ursprung i den geologiska tidsskalan som från början mer eller mindre var är en ren skrivbordsprodukt. Och som en skrivbordsprodukt känns ofta de siffror där årtusendena flyttas allt längre bort på en linjerad skala (ibland framåt). Det hela blir en smula overkligt och ganska svårt att ta till sig.

Betydligt mer reell blir den historiesyn som skapelsetroende för fram att såväl människan som de arkeologiska fynd hon lämnat efter sig är några tusen är gamla. Att människan inte hade sitt ursprung i någon primitiv förmänniska utan “när hon först uppträdde på scenen” var hon fullt mänsklig och kapabel att tillverka såväl funktionsdugliga redskap som mycket annat.

Källor: New Scientist, ScienceNews, PhysOrg.com

Åldersdateringarna på fossil och olika slags forntidsfynd blir hela tiden allt äldre. Ett bland de senaste exemplen är några stenverktyg och spjut som hittats i en grotta (Blombos cave) i Sydafrika.

Med hjälp av en speciell teknik har verktygen gjorts riktigt vassa, vilket visar på hantverks-skickligheten hos de människor som tillverkat dem. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan är verktygen daterade till ca 75 000 år, vilket är 55 000 år äldre än redskap man funnit tidigare som tillverkats på ett liknande sätt.

Men - hittar man verkligen allt äldre fynd i allt djupare lager? Eller har dateringsmetoderna blivit så mycket mer förfinade? Kanske är det snarare så att man sakta men säkert accepterar allt äldre verktyg. Vilket i sin tur påverkar hela bilden av forntidsmänniskan, som sant mänsklig och kunnig inom många olika områden.

I samband med några tidigare fynd från Sydafrikas forntid uttalade sig en forskare för några år sedan enligt följande - “Den gamla uppfattningen att tidiga Homo sapiens inte hade ett fullt mänskligt beteende har till stora delar byggt på frånvaron av bevis. Nu har vi fått fakta som inte stämmer med den teorin. Det kan ha varit så att de tidiga moderna människorna redan hade den förmågan när de först uppträdde på scenen.” De fynd det här gäller har daterats till ca 164 000 år.

Man får heller inte glömma att åldersdateringarna som sådana, ofta har sitt ursprung i den geologiska tidsskalan som från början mer eller mindre var är en ren skrivbordsprodukt. Och som en skrivbordsprodukt känns ofta de siffror där årtusendena flyttas allt längre bort på en linjerad skala (ibland framåt). Det hela blir en smula overkligt och ganska svårt att ta till sig.

Betydligt mer reell blir den historiesyn som skapelsetroende för fram att såväl människan som de arkeologiska fynd hon lämnat efter sig är några tusen är gamla. Att människan inte hade sitt ursprung i någon primitiv förmänniska utan “när hon först uppträdde på scenen” var hon fullt mänsklig och kapabel att tillverka såväl funktionsdugliga redskap som mycket annat.

Källor:

http://www.newscientist.com/article/dn19654‑sharp‑stone‑age‑spearheads‑were‑cooked‑then‑flaked.html

http://www.sciencenews.org/view/generic/id/64807/description/Deep_Africa...

http://www.physorg.com/news111847910.html

Tags: 

Ateismens diktatur

Västvärlden är på väg att glida in i en ateismens diktatur, under vetenskaplig täckmantel. I den diktaturen får evolutionsteorin inte ifrågasättas, men den som gör det möter ofta för häftigt motstånd. Läs denna artikel av Mats Molén publicerad i senaste numret av tidningen Genesis (nr 1/2011).

Tags: 

En räka med muskler

En fossil räka, som fått den hitintills äldsta dateringen, har nyligen hittats i Oklahoma. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan är den daterad till 360 miljoner år. Den ca 7,5 cm långa räkan är mycket välbevarad, även vissa muskler finns bevarade som fossil.

Evolutionsforskarna förklarar de välbevarade musklerna med att vattnet var surt och syrehalten låg där räkan låg begravd djupt ned i havsbottnen. Räkan sägs ha levat på djupt vatten där havsströmmarna var för svaga för att förstöra räkan!

I samma klippformationer som den fossila räkan har paleontologerna även hittat brachiopoder (armfotingar), svampdjur och bläckfiskar som nautiloider och ammoniter. Det vill säga, den typ av havsdjur som ofta hittas djupt ned i de geologiska lagren, dessutom ofta i väldigt stora mängder. Att havsströmmarna skulle varit för svaga för att förstöra alla dessa är lite svårt att ta till sig. Samtidigt som frågorna reser hur de stora sedimentlager, som stelnat till dagens stora klippor, kunnat bildats i svaga strömmar utefter havsbottnen. Även om musklerna inte finns bevarade hos de flesta fossilen, är det långt ifrån första gången man hittar både djuphavsdjur och andra fossil med bevarade mjukdelar.

En troligare förklaring till räkans välbevarade muskler är ett katastrofartat förhållande där starka strömmar fört med sig stora mängder sediment som snabbt begravt den aktuella räkan. Det är då lätt att även förklara den stora mängden av fossil, i såväl samma klippformation där räkan hittats som på så många andra platser runt jorden.

Källor: PhysOrg, BioOne, ICR, Creation.com

Tags: 

Staten sponsrar skapelsemuseum i USA

Answers in Genesis, som står bakom Creation Museum i Kentucky, har framskridna planer på att följa upp detta, genom att uppföra en större park, kallad “Ark Encounter”.

Det mest centrala i parken, och som står bakom namnet, kommer att vara en skalenlig modelll av Noas ark. Men det är långt ifrån allt. Bland de övriga planerna kan vi nämna en modell av Babels torn, en tidsenlig stad, en djurpark, en ekovänlig nöjespark och - inte alltför överraskande i sammanhanget - ett flertal olika dinosauriemodeller.

Det lite intressanta i sammanhanget är att staten går in och sponsrar uppförandet av parken. Man motiverar bland annat med att byggnationen kommer att skapa ca 900 jobb, dra in skatt åt staten och bli en fin turistattraktion. Inte så oväntat finns det forskare som kritiserar statens engagemang i det hela, då man menar att staten ska stå fri från religion.

Parken beräknas stå klar år 2014, och vi som besökt Creation Museum och sett hur väl man lyckats med det, kan bara önska Answers in Genesis lycka till och hoppas att de lyckas lika bra med den planerade parken.

Källor: Science NOW, Ark Encounters hemsida

Tags: 

Evolutionstron stark i Sverige

Enligt en artikel i Dagens Nyheter, som refererar en global undersökning gjord av Ipsos, tror 41% på Darwins evolutionsteori, medan 28% tror på någon form av gudomlig skapelse. 31% av de svarande var osäkra.

Undersökningen omfattar personer i 23 olika länder. Enligt undersökningen har evolutionsteorin starkast ställning i Sverige, där hela 68% av de svarande uppgav sig vara evolutionstroende.

Källor: Ipsos, DN

Tags: 

Tukanens näbb reglerar värmen

Fågelnäbbar ser som bekant ut på en mängd olika sätt. Den största näbben av alla, i förhållande till sin storlek, har tukanen, en tropisk fågel i Syd- och Centralamerika.

Tukan.

Tukanen har den största näbben av alla fåglar, i förhållande till storleken. Den är inte bara till prydnad, utan till hjälp för att reglera värmen.

Den extremt stora näbben är mycket färgglad, men trots sin storlek väldigt lätt då den är tunn. Tukanen rör sig mycket vigt med långa hopp mellan regnskogens grenar. Den flyger också förhållandevis ledigt, trots att vingarna endast är korta och runda. Bilogiskt klassificeras tukanen till hackspettsartade fåglar.

Flera olika förslag har lagts fram av forskarna om näbbens funktion, och förmodligen finns flera fördelar med dess storlek. Tukanen lever i första hand av frukt, och med hjälp av den stora näbben kan fågeln komma åt frukt i stor räckvidd och ändå sitta stilla på en gren. Näbbens storlek är även till hjälp då tukanen söker föda djupt in i trädens stora hål.

Nu har ett kanadensiskt forskarteam visat i en studie att näbben även fungerar som värmereglerare. Med hjälp av en värmekamera såg forskarna hur snabbt näbbens temperaturen ändrades i förhållande till omgivningen. När fågeln skulle sova kunde temperaturen exempelvis sjunka med tio grader på bara några minuter. Forskarna tror att den kan sänka kroppstemperaturen så snabbt på grund av näbbens många ytliga blodkärl.

Tukanen är inte det enda djur som reglerar sin kroppsvärme genom yttre kroppsdelar. Andra exempel är elefanten, vars stora öron fyller samma funktion, och geten som avpolleterar sin överskottsvärme till hornen. Det har även lagts fram förslag bland forskarna att de stora benkragarna och hornen hos vissa dinosaurier skulle fyllt samma funktion. Man hänför detta till de många blodådror man funnit i fossila horn och benkragar hos exempelvis Triceratops.

Källor: Science 2009 vol 325 sid 468-470, PhysOrg.com

Tags: 

TV-debatt i SVT inställd

SVT Debatt skulle på skärtorsdagen kl 22.00 ha sänt en debatt kring ursprungsfrågorna. I debatten skulle bl.a. Vesa Annala och Göran Schmidt, båda aktiva i Genesis, och Christer Sturmark från Humanisterna ha medverkat.

Frågor som skulle ha debatterats är bl.a.: Får man ifrågasätta evolutionen? Finns några belägg för att den inte är sann? Hur skapades livet annars? Finns det, som Sturmark hävdar, en fara i att ifrågasätta evolutionen?

SVT valde dock i måndags (18/4) att ställa in debatten. Det är oklart varför (av programinformationen att döma ansåg redaktionen tydligen att vargar och hedersflyktingar är ett "hetare" debattämne), och det verkar inte finnas någon plan för att genomföra debatten senare. Vi i Genesis hade sett fram emot debatten, och kan bara beklaga SVT:s beslut.

Tags: 

"Äldsta" varanen

De äldst daterade varan-fossilen har nyligen hittats i Egypten. Fossilen består av ett stort antal benkotor, som enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan, daterats till 33 miljoner år.

Enligt forskarna har den fossila varanen tydliga likheter med bland annat komodovaranen i Indonesien, vilken enligt evolutionsforskarna “endast” funnits till under 700 000 år. Förutom det stora tidsgapet skapar det stora geografiska avståndet mellan Afrika och Indonesien frågor för forskarna. Även om den forntida ödlan var bra på att simma, likt flera av sina nutida fränder, kan den knappast simmat hela vägen. Dessutom simmar de nutida helst i sötvatten.

Enligt evolutionsteorin var Afrika helt isolerat, utan några landsförbindelser, vid den tid som varanfossilen daterats ifrån. Forskarna spekulerar därför över om mindre landmassor kan ha drivit omkring under årmiljonerna och fört med sig det djurliv som levde där, till nya kontinenter och områden. Enligt skapelsetron är tidsgapet mellan den fossila varanen från Afrika och dagens komodovaran inte särskilt stort. Så likheter mellan dem är ingenting konstigt, bara naturligt.

Hur de olika slags varaner som idag lever i Australien, den indonesiska övärlden och på andra avlägsna öar, har tagit sig dit finns flera tänkbara förklaringar till. Även skapelsetroende forskare har lagt fram teorin om att olika slags djur kan ha transporterats med så kallade “flytande öar”, och stigit iland på nya landområden. Dessa forskare räknar dock med ett betydligt kortare tidsperspektiv än vad evolutionsforskarna gör. Forskningen visar att detta skett även i nutid. (Se notisen “Flytt med flytande öar”.)

En annan förklaring är att människan tog med sig varaner då de färdades över haven. Arkeologiska fynd visar att människan tidigt i historien byggde flottar och olika slags båtar. Enligt den bibliska historiesynen har människan och djuren alltid levt samtidigt, och ur det perspektivet är det ingenting märkligt att så skulle ha skett. Idag är vissa ödlor populära sällskapsdjur. Varaner är kanske inte de populäraste, men inte okända i sammanhanget. (Man varnar dock för att det kan vara förenat med vissa risker, speciellt med de största arterna.) Vid tiden före och straxt efter floden kanske människan och varanen, likt många andra djur, stod närmare varandra än idag.

Idag finns varaner i Afrika, delar av Asien och Oceanien. De indelas i många olika arter och varierar i storlek mellan ca 25 cm och ca 3 meter. (Den man nu hittat som fossil i Afrika beräknas ha varit ca 1,5 meter lång.) De olika arterna har anpassat sig till många olika miljöer, men är i grund och botten en mycket enhetlig grupp och indelas därför biologiskt i en enda familj (varanidae) och släkte (varanus).

Källor: PhysOrg.com, Paleontology och Wikipedia

Tags: 

"Äldsta" näbbdjuret

Ett fossilt käkben från ett näbbdjur, som hittats i Australien, har fått den äldsta dateringen som gjorts på fossil från något näbbdjur. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan har det daterats till cirka 123 miljoner år.

Studiet av käkbenet indikerar att det forntida näbbdjuret var försett med samma elektro-känsliga näbb som de nutida. Näbbdjurets näbb är utrustad med sinnesceller som kan avläsa elektriska strömmar, så kallad elektroreception. Denna förmåga finns även hos flera fiskarter, bland annat hajar och rockor. Bland däggdjuren är det endast näbbdjuret, och i viss mån myrpiggsvinet, som besitter den förmågan.

Näbbdjur

Med hjälp av sin känsliga näbb söker näbbdjuret föda i vattendrag. Näbben är utrustad med receptorer som registrerar de svaga elektriska fält som alstras av bytesdjuren. Tillsammans med receptorer som registrerar vågor och strömmar i vattnet, kan näbbdjuret bedöma både riktning och avstånd till bytesdjuren.

Då näbbdjuret dyker under vattnet efter föda är både ögon och öron tillslutna med skyddande hudflikar. Även näsborrarna är tillslutna under vattenytan. Näbben blir då det enda instrument som däggdjuret har, då det lokaliserar sin föda under vattnet. Att den utrustats med dessa electroreceptorer är därför av utomordentligt stor betydelse. Näbben är även utrustad med så kallade mekanoreceptorer, som registrerar mekaniska vågor och strömmar i vattnet.

Näbbdjuret är klassificerat i samma ordning som myrpiggsvinet, så kallade kloakdjur eller monotremata. Eftersom de är de enda däggdjur som lägger ägg, samt delar ett par andra unika karaktärer, vill evolutionsforskarna gärna se ett gemensamt ursprung för dessa båda djur. Diskussionen runt det fossila käkbentet handlar därför mycket om när näbbdjuret och myrrpiggsvinet började utvecklas till separata däggdjur, utifrån en gemensam förfader. Utifrån dateringen på 123 miljoner år skulle denna delning skett mycket tidigare än vad forskarna hitintills har trott. Skillnaden bland annat i levnadsmönster, mellan dessa båda djurgrupper är dock betydligt större än likheterna, och några fossila mellanformer som visar på ett gemensamt ursprung har aldrig hittats. Låt vara att fossil från såväl myrpiggsvin som näbbdjur är tämligen sällsynta.

Den fossila käken från Australien är därför ett välkommet tillskott till samlingarna. Men någon evolution visar den knappast på - snarare tvärtom.

Källor: PNAS 2008 vol 105 sid 1238-1242, National Geographic och Lunds Universitet.
Läs mer om näbbdjuret i Genesis nr 3 1992.

Tags: 

Årskonferens i Uddevalla 23-25 september

Genesis årskonferens går av stapeln 23-25 september 2011 i Uddevalla. Föreläsare är Lennart Saari, docent i biogeografi vid Helsingfors Universitet och Peder A. Tyvand, professor vid Universitetet for miljø- og biovitenskap i Norge. Mer information kommer senare under menyn "Kurser & konferenser" ovan.

Tags: 

Märklig flygfisk från forntiden

I träsk och bäckar i västra Afrika lever en märklig liten fisk, knappt 15 cm lång - fjärilsfisken. Sitt namn har den fått efter sina stora bröstfenor, som sitter just bakom huvudet. Med hjälp av dessa kan fjärilsfisken hoppa upp ur vattnet och glida en bit genom luften när faror hotar. (I naturen har den observerats ta upp till två meter långa hopp, och i fångenskap setts hoppa från ett akvarium till ett annat.) Den kan till och med "flaxa" lite grann med bröstfenorna, på grund av förstorade bröstmuskler.

Flygfisk.

De flesta flygfiskar lever i saltvatten, som regel i tropiska och subtropiska delar av de stora oceanerna. Ett par undantag finns dock, som flygkarplaxen i Amazonfloden och fjärilsfisken (här på bild) i Afrikas träsk och mindre vattendrag.

Väl uppe i luften andas fisken med hjälp av simblåsan, ett inre gasfyllt organ som finns hos de flesta benfiskar. Genom att reglera mängden luft i simblåsan hjälper den fisken att hålla sig flytande på ett bestämt djup i vattnet. Hos några av dessa fiskar, som exempelvis den afrikanska fjärilsfisken, hjälper den även fisken att andas i luft och syrefattigt vatten.

Fjärilsfisken befinner sig oftast vid vattenytan, med ögonen till hälften över och till hälften under vattnet. Hjärnan är utrustad med extra nervceller så fisken klarar av att ta in vad som sker i både luft och vatten. Då ljuset reflekteras olika i de båda elementen kan detta vara svårare än det låter. Fjärilsfisken lever mestadels av insekter, vilka den fångar vid vattenytan med den uppåtriktade munnen, som har inte mindre än tre käkar, två över- och en underkäke.

Enligt evolutionsforskarna har fjärilsfisken funnits till med sina märkliga egenskaper över flera miljoner år och benämns därför som ett levande fossil. Denna smått märkliga term gavs från början till de djur och växter som trotts varit utdöda under flera miljoner år och sedan upptäckts livs levande. De mest kända exemplen är kanske ginkgoträdet och kvastfeningen.

Numera ges benämningen ofta även till andra organismer som hittats både som fossil och nutida. Företrädesvis då fossilen hittats djupt ned i lagren och de då enligt evolutionsteorin funnits till så gott som oförändrade under flera miljoner år.

Tillbaka till den sötvattenslevande fjärilsfisken är den inte att förväxla med sin tropiska namne, som lever i saltvatten i Indiska oceanen, Atlanten och Stilla havet. Det är dock bara på svenska och engelska de fått samma namn. På latin är namnen, såväl som utseende och levnadssätt, helt annorlunda. Pantodon buchholzi för den afrikanska och Chaetodontidae som familjenamn för den tropiska.

Källor: Proceedings of the Royal Society: Biological Sciences, New Scientist och Wikipedia
Publicerad: 2011-03-21

Tags: 

Välkommen till nya genesis.nu!

Vi har gjort om vår webbplats helt, och dessutom bytt både leverantör och teknisk plattform. Allt som fanns på vår gamla webbplats ska också finnas på vår nya webbplats (möjligen på ett lite annat ställe än förut). Om du saknar något, eller hittar fel, kontakta gärna webmaster genom vårt kontaktformulär. Välkommen!

Tags: 

Interna inlägg (intranet)

Detta är ett test att publicera inlägg som är synliga endast för registrerade medlemmar.

 

Tags: 

Mjöl i stenålderskosten

Enligt Första Mosebok har människan brukat jorden och odlat säd från historiens första dagar. I fjärde kapitlet läser vi om Kain som "blev en åkerman". Adam fick redan vid fallet veta att det i framtiden skulle bli slitsamt för honom att "äta sitt bröd". Detta indikerar att han redan i Eden kände till hur bröd blir till, med allt vad det innebär med att odla säd, mala mjöl osv.

Skillnaden mot idag var att i Eden var jorden näringsrik och bördig. Och om det nu var så att man redan där fick i uppdrag att odla vissa grödor bör det ha varit ganska lätt. Inte som senare i historien där marken ofta blev hård och ofruktsam och ibland bar tistel och törnen som måste röjas undan.

Vetemjöl

Nya arkeologiska fynd av mjölrester visar att mjöl haft större betydelse längre bakåt i tiden, än vad man hitintills trott.

Visst kan begreppet "att äta sitt bröd" ha varit lite symboliskt, som stod för att hela livsföringen skulle bli besvärlig. Men hur som helst bör Gud ha refererat till ett begrepp som Adam kände till, och färdiga limpor växer som bekant inte på träd. Det finns en process innan de kommer till. Hur som helst var kunskapen att bearbeta säden, för att bland annat baka sitt bröd, säkerligen något man bar med sig från tiden före Noas flod. Kunskaper som sedan bevarades genom generationerna i mer eller mindre avancerade former av olika folkgrupper.

Evolutionsforskarna däremot har en helt annan historiesyn. Där åt den ursprungliga människan i huvudsak kött, och gjorde så under mycket lång tid. Visserligen tros hon även ha ätit vilda, ätliga växter, vilket det även finns många arkeologiska belägg för. Under senare tid har det också kommit alltfler fynd som visar att människan även åt fisk redan tidigt i historien. Men att hon skulle odlat säd, eller samlat vild sådan, som hon sedan malde till mjöl, är något som uppstod sent enligt ett evolutionshistoriskt perspektiv. (På detta stöder sig de som förordar en så kallad stenålderskost, med mycket kött och lite, eller alls inget spannmål.)

Ett och annat fynd har tidigare gjorts som visat att människan malde olika sädesslag och bakade bröd redan tidigt i historien. I Israel har man exempelvis gjort några fynd, som består av stärkelse från vildkorn och vete på en forntida kvarnsten, samt en enkel ugn. Fynden är daterade till ca 22 000 år. 1 Ett annat exempel är några stenåldersverktyg från Mocambique med rester från främst durra. Det är ett gräs som än idag är en basvara på många håll i Afrika.Verktygen, som daterats till ca 100 000 år, har uppenbarligen använts för att tillreda maten. 2 3

Nu har forskarna hittat mjölrester på gamla malstenar på olika platser i Europa. Det rör sig om så skilda platser som Italien, Ryssland och Tjeckien. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan är stenarna daterade till ca 30 000 år.4 5 6 7 Att de hittats på så många olika platser indikerar att bruket att mala mjöl var en mer utbredd företeelse bland forntidens människor, än vad man hitintills trott. Forskarna tror att man tidigare ofta missat fynd efter mjölrester, då arkeologer ofta tvättat de verktyg som använts vid malningsprocesser och mjölresterna har på så sätt försvunnit.

Köttkonsumtion lämnar i sin tur mycket tydligare spår, och därigenom har uppfattningen uppkommit att man under stenåldern mestadels levde av kött. Denna åsikt hävdar såväl forskarna av den nya studien, som andra som tagit del av den, är en missuppfattning. En av dem går så långt att han säger att om människan endast skulle leva på en sådan köttdiet, som tidigare framförts, skulle man drabbas av proteinförgiftning.

Källor:

Tags: 

Sidor