Vetenskap | Ursprung | Skapelsetro

Internalism och externalism

20 Jan 2018

Internalism och externalism. De här två begreppen används i filosofiska sammanhang för att illustrera två olika perspektiv när det gäller att förklara hur det mänskliga medvetandet fungerar. Internalister fokuserar på ”inre” faktorer som den egna viljan och externalister på ”yttre” faktorer som t ex rådande moraluppfattning.

Men de är också två helt skilda sätt att betrakta den biologiska världen på. Darwins utvecklingsteori är strängt externalistisk i bemärkelsen att den hävdar att livets mångfald helt och hållet är resultatet av miljöns inverkan på de levande organismerna. Men verkligheten är en annan.

Det kanske lättaste sättet att beskriva hur de externalistiska darwinisterna tänker, är att föreställa sig naturen som en ständigt föränderlig kakform och de levande organismerna som en deg eller lera som naturen pressar ner i formen. Resultatet blir organismer som är formade i enlighet med och anpassade efter den omgivande miljön.

Själva kakformen utgörs av den mångfald av miljöfaktorer som omger organismerna i form av temperatur, ljusförhållanden, vattentillgång, konkurrens om födan, pH-värde, tryck, vindhastigheter, rovdjursförekomst och ett antal andra. Eftersom sådana faktorer kan förändras över tiden kommer kakformen att ständigt förändras, och detta leder enligt evolutionisterna till att levande organismer befinner sig i en oavbruten förändring eller utveckling. Med andra ord – miljön är som krukmakaren som formar leran till vad han eller hon önskar. Med den skillnaden att den evolutionäre krukmakaren saknar allt vad medvetande och vilja heter.

Evolutionisterna vill alltså få oss att tro att all livets mångfald, sinnrikhet och skönhet kan förklaras blott och bart som en konsekvens av en bunt ”varierande miljöfaktorer”. Backar vi ett par steg och ser den här processen på lite avstånd så anar nog de flesta av oss att det här synsättet är aningen långsökt. Men de flesta evolutionister kan inte föreställa sig något reellt alternativ, och det är skäl nog för dem att hålla fast vid externalismen.

Men stöder evidensen deras synsätt.

Nix.

För att förklara varför så inte är fallet behöver vi göra en tidsresa till en framtid då våra ingenjörer lyckats konstruera en självlärande robot. En maskin med förmåga att inte bara lära av sina egna ”erfarenheter” utan även att kunna modifiera sitt yttre på ett ändamålsenligt sätt, som att demontera kameralinsens solskydd på linsen vid molnigt väder, höja batteriluckans placering vid vadande i högt vatten eller avlägsna tunga skyddsplåtar vid bergsklättring.

Antag nu att en grupp av icke insatta personer som sett roboten ge sig av på sin expedition en solig dag finns på plats när roboten kommer tillbaka efter sin upptäcktsfärd en mulen dag några veckor senare, efter att ha klättrat i berg och vadat över norrländska jokkar. Man inspekterar roboten och konstaterar att linsskydden är borta, batteriluckan sitter i en annan position än innan och att roboten minskat flera kilo i vikt eftersom flera skyddsplåtar saknas.

Antag vidare att de icke insatta triumferande konstaterar att de nu fått ett oemotsägligt bevis på hur miljön kan modifiera robotar. Ja rentav på sikt förklara hur robotar kan bli till. Skulle vi hålla med?

Knappast.

För de förändringar som skett längs vägen var ju förberedda i robotens mjuk- och hårdvaror av intelligenta och förutseende tekniker – modifieringarna möjliggjordes tack vare robotens ändamålsenliga förprogrammering. ”Äran” för de ”anpassningar” som skett under resan tillhör därför ingenjörerna och inte den viljelösa ”miljön” eller dess ”selektionstryck” som bara utgjorde utlösande faktorer som ”triggade” förändringarna.

Naturligtvis är det här en analogi med den levande världen.

Levande organismer har en förvånansvärd anpassningsförmåga till sina skilda livsmiljöer. Evolutionister förväntar sig och hävdar att detta beror på att miljön formar organismerna genom mutationer och selektion. Men det finns idag många olika evidens, framför allt inom den nya biologigrenen epigenetik som tyder på någonting helt annat. Liksom vår robot i liknelsen ovan förefaller levande varelser vara förprogrammerade till ändamålsenlig anpassning i sitt DNA.

Dr Lee Spetner tar upp flera intressanta exempel i sin bok ”The Evolution Revolution”. Ett exempel är bakterier av släktet Pseudomonas, som i vanliga fall saknar förmågan att leva av nylon, men som efter några få månader på svältdiet i närvaro av nylonavfall lyckas förändra sin ämnesomsättning till att spjälka och utnyttja energin i denna syntetiska och onaturliga polymer. Att ”slumpmässiga” mutationer skulle kunna uppfinna hjulet om och om igen varje gång situationen uppkommer är statistiskt sett uteslutet, så forskarna lutar åt att det finns en grundläggande mekanism inblandad som utlöses av stress från den omgivande miljön. Och motsvarande, chockerande snabba förändringar har iakttagits hos bland annat fiskar (guppies), ödlor och galapagosfinkar. Den traditionella synen på galapagosfinkarna är att de bildade sina olika (under)arter under loppet av 2,3 miljoner år, men experiment har visat att motsvarande förändringar kan ske på så kort tid som 17 år. Evolutionsmekanismen mutationer och selektion satt ur spel.

Så den moderna biologin håller sakta men säkert på att nedmontera den traditionella synen på levande varelser som passiva lerklumpar, till förmån för ett synsätt som vi som skapelsetroende förstår snarare är ett verk av universums Mästeringenjör – vår Herre Jesus Kristus. Att Han sedan formade oss alla av markens stoft är en annan sak!

Göran Schmidt

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Missa inget nytt från Genesis - Anmäl dig i formuläret nedan för att få vårt nyhetsbrev rakt i din e-postlåda någon gång per månad! (Ett nytt fönster öppnas då, där ni får bekräfta er e-postadress)

OBS, Genom att anmäla dig, godkänner du vår policy för behandling av personuppgifter. Läs därför den först, innan du anmäler dig.

*-markerade fält är obligatoriska.
Fler frågor & Svar » Fler videor » Fler händelser » Fler blogginlägg »