Vetenskap | Ursprung | Skapelsetro

Nytt fynd kapar i människans utvecklingsträd

23 Oct 2013

Bild: Georgian National Museum

Forskare vill rita om människans utvecklingsträd: Alla de tidiga människoarterna är en enda!

Många namn - samma art

På en kulle i södra Georgien ligger Dmanisi - en liten by med väldigt rik historia. Sedan 30-talet har man gjort utgrävningar och har då funnit ruiner och föremål från medeltiden och bronsåldern. Intresset för platsen blev ännu större när man fann mycket gamla stenverktyg, fossil av utdöda djur (sabeltandad katt, noshörningar, hyenor) och dessutom fossil av människor. Baserat på antaganden om en flera miljarder år gammal jord, daterades dessa till att vara omkring 1,8 miljoner år gamla. Man grävde upp delar av skallar och skelett från fyra olika individer, och förundrades över att deras kranier varierade så kraftigt i storlek och form. Om det inte vore för att de alla låg begravda på samma plats och i samma lager skulle de sannolikt ha klassificerats som olika människoarter.

"Om man hade funnit Dmanisi-skallarna på olika platser i Afrika, skulle somliga ha gett dem olika artnamn", säger David Lordkipanidze, som leder utgrävningarna vid Dmanisi. "Men inom en population kan det finnas så här pass stor variation. Vi använder fem eller sex namn, men de kan alla komma från samma släktlinje."

Nytt fynd väckte frågor


Den senaste av de fem skallarna från Dmanisi - Bild: Georgian National Museum

År 2000 hittade man ett käkben som inte passade till något av de kranier som man dittills grävt upp, och förstod att det borde ligga ett kranium från en femte individ begravd någonstans. 2005 hittade man det - otroligt komplett och välbevarat. Skallen är den största av de fem som hittats vid Dmanisi, och verkar ha tillhört en vuxen man med långt ansikte och stora tänder, och med en förvånansvärt liten hjärna. Faktiskt hade han den minsta hjärnan av de fem individer som hittats. (De andra skallarna verkar ha tillhört: en annan vuxen man, en äldre man, en ung kvinna och en tonåring av okänt kön.) Dimensionerna var så underliga hos det här nya fyndet att en av forskarna skämtade om att det nog var bäst att lämna kvar det i marken.

Bland nu levande människor finns det inget samband mellan intelligens och hjärnstorlek, men i jakten på primitiva förfäder har man ändå forskat utifrån antagandet att: ju mindre hjärna, desto mindre utvecklad och mer aplik. De udda dimensionerna hos den senast funna skallen ledde det internationella forskarteamet till att studera variationen av skallar bland nu levande människor respektive schimpanser (som av evolutionister räknas som våra närmaste nu levande släktingar). Man kom fram till att även om Dmanisi-skallarna såg olika ut så var variationen mellan dem inte större än variationen bland moderna människor eller variationen bland schimpanser. Alltså ligger det helt inom ramen för normal variation! När man sedan jämförde med olika fossila arter av tilltänkta mänskliga förfäder från Afrika, fann man samma sak där: Skillnaderna bland dessa var inte heller större än skillnaderna mellan Dmanisi-skallarna. Istället för många olika arter föreslår man därför att det rör sig om en enda art som helt enkelt kunde se lite olika ut - precis som med människor idag. Tim White, expert på människans evolution, beskriver situationen så här:

"Vissa paleontologer ser små skillnader mellan fossilen och ger dem därför etiketter, vilket har resulterat i att släktträdet samlar på sig en hel del grenar. Dmanisi-fossilen ger oss en ny måttstock, och när man tillämpar den måttstocken på de afrikanska fossilen så visar det sig att en stor del av det där extra grenverket bara är död ved."

Inte mycket kvar av trädet

Forskare är väldigt oense om hur människans utvecklingsträd bör se ut, och vilka fossil som kan räknas till människans förfäder, men om dessa forskare från Georgien skulle får gehör för sina tolkningar skulle detta nya fynd alltså innebära slutet för grenarna Homo rudolfensis, Homo gautengensis, Homo ergaster, och kanske också Homo habilis. Alla dessa arter som står beskrivna i läroböckerna skulle då få heta Homo erectus. Att slå ihop Homo erectus med den moderna människan Homo sapiens är forskarna dock inte redo att göra, fastän alla de drag som kännetecknar Homo erectus förekommer bland nu levande människor.

Om man skulle slå ihop Homo sapiens och Homo erectus skulle det inte bli någonting kvar av människans utvecklingsträd, särskilt inte då man även saknar övergångsformer mellan Australopithecus och Homo. Det senaste försöket att binda samman apsläktet med människosläktet krestar kring en samling apfossil som man gett artnamnet Australopithecus sediba. Den har nu blivit ännu mer ifrågasatt i och med den nya studien om Dmanisi-fynden. Australopithecus sediba har nämligen daterats till att vara omkring 1,95 miljoner år gammal. Jämfört med Dmanisi-fyndens 1,8 miljoner år innebär det evolutionärt sett en väldigt kort tid för människans utveckling, med tanke på alla gynnsamma mutationer som måste hinna ske och selekteras. Dessutom kommer fossilen av Australopithecus sediba från Sydafrika, medan det nya Homo erectus-fyndet finns i "fel" världsdel. Det skapar även problem för den populära "ut ur Afrika-hypotesen", enligt vilken våra förfäder utvecklades till moderna människor (Homo sapiens) i Afrika, och lämnade kontinenten för 60 000 år sedan.

Problemen har länge varit kända

Skapelsetroende forskare har länge sagt det som deras evolutionstroende kollegor nu alltmer instämmer i. Det finns stor variation bland apor, och det finns stor variation bland människor. Eftersom det finns variation bland nu levande individer bör det även ha funnits variation bland dem vi hittar som fossil. Fossilen kan utan problem sorteras in i hundraprocentiga apor och hundrapocentiga människor. Det gäller även den grupp högst ofullständiga fossil som fått etiketten Homo habilis - där några ben alltså kommer från Australopithecus-apor och andra från Homo erectus-människor. Dessa problem har länge varit kända bland forskarna. Så här skrev den respekterade paleontologen och evolutionsbiologen Stephen Jay Goud 2001 (innan det senaste Dmanisi-fyndet):

Den enkla sekvensen från Australopitechus africanus till Homo habilis till Homo erectus och vidare till Homo sapiens, som många vetenskapsmän accepterade för tjugo år sedan, har ersatts av ett mycket mera komplext mönster och mindre säkerhet när det gäller relationer mellan föregångare och efterföljare. Det finns väldigt många sätt på vilka de olika arterna kan relateras till varandra och den gradvisa förståelsen av att till och med arten Homo habilis kan bestå av åtminstone två skilda former eller arter, har inneburit att de tidigaste stadierna av evolutionen av släktet Homo är höljda i dunkel.

Alternativ förklaring till fynden

Mycket är ännu osäkert när det gäller den femte skallen. Det kan med tiden visa sig att den kommer från en apa, eller att kraniet och käken inte ens hör ihop med varandra. Oavsett vilket så finns det ingenting - annat än själva antagandet om att allt levande har utvecklats under flera miljoner år - som säger att fynden kommer från primitiva människor.

Människorna som hittats vid denna plats kan ha varit ättlingar till överlevare av den världsvida översvämning som beskrivs i Bibeln (och i drygt 250 dokumenterade traditioner från olika folkslag runt om i världen). Dmanisi ligger inte långt från berget Ararat där arken strandade, och inte heller särskilt långt från Shinar-slätten där man byggde Babels torn. Eftersom landet kring Kaukasusbergen utgör en passage mellan Svarta havet och Kaspiska havet, borde vi där finna tidiga spår av människor från tiden då de spreds ut över världen. I området finner vi bland annat den "äldsta" saltgruvan (Azerbadjan), den "äldsta" textilen (Georgien) och den "äldsta" anläggningen för vintillverkning (Armenien).

Kanske var det ättlingar till Noas sonson Tubal som slog sig ner där för ca 4000 år sedan. Tusen år efter det nämnde tre assyriska kungar i sina krönikor att folket Tabali eller Tabal levde i området. Ytterligare tusen år senare kallade historikern Josephus dem för tobeliter. Idag heter Georgiens huvudstad Tblisi - ett namn som möjligen kan härledas till Tubal. Dmanisi ligger knappt 60 km därifrån.

Vilka de var kan vi förstås bara spekulera om. På samma vis kan vi bara gissa oss till hur de dog och begravdes. Kanske dränktes de i forsande smältvatten från istids-glaciärer i Kaukasusbergen. Ett sådant förlopp skulle eventuellt förklara hur två stora raviner grävts ut på varsin sida om fyndplatsen, samt varför så många av fossilen och stenverktygen återfinns i grottor. Antingen tog de sin tillflykt där (både människor och djur) men blev fångade när vattnet fortsatte stiga, eller så kan de ha spolats dit.

Som sagt kan vi bara spekulera i hur det gick till. På samma vis är det med allt som hänt i det förflutna. Ingen var där och såg vad som hände. Oavsett om vi vill tro på evolutionsläran eller Bibeln, så är det enda vi kan göra att likt en detektiv på en brottsplats undersöka spåren och fundera över vilken förklaringsmodell som bäst förklarar det vi ser. En skillnad är dock att den ena världsbilden är baserad på ögonvittnesskildringar och mänsklig historieskrivning.

Referenser:
The Guardian
Science Magazine (originalartikel)
Citatet av Stephen Jay Gould är hämtat från hans bok The Book of Life.

Kommentarsregler
Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Ett nyhetsbrev via e-post är under uppstart. Anmäl dig i formuläret nedan för att prenumerera! (Ett nytt fönster öppnas då, där ni får bekräfta er e-postadress)

* indicates required
Fler frågor & Svar » Fler videor » Fler händelser » Fler blogginlägg »