Människor på Mars och dinosaurier på Venus

Människan är unik på jorden. Det finns ett antal egenskaper som skiljer oss och djuren åt. Moralen och det etiska tänkandet är en av dessa egenskaper, förmågan att fantisera och tänka abstrakt är en annan. Låt mig förmedla några tankar kring det senare då det är nära förknippat med vetenskap. Jag tänker då inte nödvändigtvis på förmågan till det abstrakta tänkandet, jag tänker faktiskt snarare på förmågan att fantisera. Einstein själv lär, åtminstone delvis, ha använt sig av fantasin då han kom fram till de avgörande delarna av den speciella relativitetsteorin genom att han utförde ett tankeexperiment som innefattade en person som jagade en ljusstråle. Einstein sade bl.a. "Fantasi är viktigare än kunskap. För kunskapen är begränsad, medan fantasin omgärdar hela världen, stimulerar framsteg, och föder utveckling" (What Life Means to Einstein, The Saturday Evening Post, 26 okt 1929). Jag håller med, fantasin är inte att förakta. Den kan hjälpa oss att tänka i nya banor och angripa olösta problem på nya sätt. Samtidigt kan den vara förrädisk då vi lätt låter oss vilseledas av den. För den som är oförsiktig kan fantasin väcka ett hopp och en tro på något som kanske inte existerar, som inte är sant. Vetenskapshistorien är full av dessa grusade förhoppningar. Jag ska visa på ett par fall där vetenskaplig fantasi gick överstyr och där respekterade vetenskapsmän förde fram teorier som vi idag kanske kan skratta åt, men som snarare borde mana till eftertanke.

Under 1800-talet blev teleskopen så pass stora och avancerade att man kunde urskilja konturer på våra grannplaneter. Man upptäckte bl.a. att Venus vita skiva bestod av ett tjockt molntäcke som hindrade astronomerna från att se planetens yta. Snart nog omslöts planeten inte bara av ett ogenomträngligt molntäcke utan även av ett fängslande mysterium; vad fanns under molntäcket och vad var orsaken till att det existerade? Spekulationerna var många. Flera astronomer var övertygade om att molntäcket bestod av vattenånga och att Venus därför borde vara en planet med ett genomgående tropiskt klimat. Venus var således en varm och fuktig planet med stora djungler, urskogar och hav. Den kände svenske fysikern och kemisten Svante Arrhenius var t.ex. övertygad om att Venus till övervägande del bestod av träskmarker. Arrhenius trodde sig veta att fuktigheten på planeten borde påminna om den i Kongos regnskogar. Vetenskapsmännen spekulerade också kring det rika djurlivet på Venus. Planeten var ju beskaffad på ett sätt som påminde om Jorden under förhistorisk tid då dinosaurierna härskade på vår planet. Självklart borde det därför även existera dinosaurieliknande varelser på Venus! Planeten blev snabbt science fiction-författarnas favorit och beskrev den som en paradisisk plats, bland annat av C.S. Lewis i boken Perelandra. Även om man under 1920-talet började misstänka att Venus kanske inte var så inbjudande som man först hade trott dröjde det till 1960-talet innan ryska och amerikanska rymdsonder slutligen kunde avliva myten om Venus som en levande planet. Idag vet vi att Venus är en ödslig plats med en yttemperatur på över 400 grader Celsius och med ett atmosfäriskt tryck som ligger 90 gånger över Jordens. De venusianska molnen består av så ogästvänliga kemikalier som koldioxid och svavelsyra. När den amerikanske astronomen Carl Sagan 1980 berättade ovanstående historia i TV-serien "Cosmos" sammanfattade han händelserna med följande ord: "Observation: Du kunde inte se ett dugg. Slutsats: Dinosaurier!".

Den andra upptäckten som gjordes med de nya teleskopen var att man på planeten Mars yta tyckte sig se regelbundna linjer. Linjer som från tid till annan såg ut att variera i form, längd och placering. Linjernas upptäckare, den italienske astronomen Giovanni Schiaparelli, kallade dem "canali" - ett olyckligt namnval skulle det visa sig eftersom ordet på flera språk översattes till "kanaler" och därmed antydde ett intelligent ursprung. Ordet har dock en ganska vidsträckt betydelse är och kan även betyda "sund" eller "gatt". Den amerikanske astronomen Percival Lowell antog att linjerna var bevattningskanaler från vattenrika områden till platser där det rådde vattenbrist. Planeten var kanske långsamt döende och marsianerna utnyttjade nu både sin intelligens och driftighet när de gjorde allt för att undvika den annalkande katastrofen. Trots att det inom astronomin fanns en skepticism mot Lowells påståenden så var man allmänt överens om att det verkligen existerade strukturer på Mars som orsakade dessa linjer. Flera andra vetenskapsmän delade Lowells åsikter och dåtidens populärvetenskapliga media drogs självklart med i karusellen. En journalist skrev år 1896 i Londontidningen Saturday Review om sin övertygelse att den döende planeten beboddes av varelser vars civilisation var mer utvecklad och avancerad än Jordens. Han trodde också att marsianerna nu såg sig om efter alternativa platser att bosätta sig på. Journalisten, som gjorde sig känd under förkortningen H.G. Wells, skrev strax därpå den stilbildande science fiction-romanen "Världarnas krig" som handlade just om marsianernas kommande anfall mot Jorden. Allt detta tack vare att en astronom tyckte sig se linjer på marsytan som han råkade ge en tvetydlig benämning. I dag vet vi att linjerna som Schiaparelli såg bara var optiska synvillor. Några kanaler har aldrig funnits på Mars.

Vetenskapsmännen som förde fram de fantasifulla teorierna betraktades knappast som några dussinforskare. De var mycket välrespekterade män. Arrhenius tilldelades Nobelpriset i kemi 1903. Han var medlem och hedersdoktor i ett antal vetenskapliga samfund och universitet både i Sverige och utomlands. Percival Lowell var formellt sett inte astronom, han var matematiker, men han var t.ex. medlem i det mycket prestigefyllda American Academy of Arts and Sciences. Lowell bidrog kraftigt till det program som senare skulle upptäcka planeten Pluto. Det har i efterhand visat sig att Lowells observatorium lyckades fotografera planeten 15 år innan den upptäcktes 1930. Namnet och symbolen för Pluto lär för övrigt vara inspirerad av Lowells initialer. Hur kommer det sig att de här lärda och inflytelserika herrarna lät sig ryckas med i fantasier som mynnade ut i regelrätta amsagor? Det kan knappast ha haft med tidsandan att göra då synen på vetenskaplighet var ungefär likadan då som nu; teorier skulle bygga på fakta. Men fakta i de båda fallen var att man inget såg. Vetenskapsmännen är i grund och botten helt vanliga människor med samma fel och brister som du och jag är behäftade med. Vetenskaplig metod får ibland stå tillbaka då ideologier, synsätt och åskådningar påverkar oss mer än vad vi anar och tar en större plats i våra hjärtan. Herrarna ifråga föll helt enkelt för den fullt mänskliga svagheten att förlora sig i ett okritiskt drömmande som saknade all substans, den vetenskapliga skolningen till trots. Vi har alla en förmåga att ibland tillmäta större tro på det som vi vill ska vara sant, där fantasin får fritt utlopp trots frånvaron av bevis och närvaron av motsägande fakta.

Men, med tanke på det vi nu vet, har vi då verkligen förmågan att ta lärdom av misstagen eller finns det en ständig risk att upprepa dem? Kan det vara så att det existerar moderna motsvarigheter till kanalerna på Mars och dinosaurierna på Venus?

Ja, jag menar att det finns ett antal forskningsområden där fantasin under många år har fått ett alldeles för stort spelrum och där rena önsketänkanden ibland har fått bestämma dagordningen. Vi behöver inte gå så långt från mina två exempel för att hitta dem. Vi ska stanna kvar på grannplaneten Mars ett tag för att följa den senaste utvecklingen kring planetens påstådda betydelse för livets ursprung - här på Jorden(!). Det är om detta som mitt nästa blogginlägg kommer att handla om.

/Christer