Bibeln bland myterna

Jesus är trons kärna och stjärna. Vad är det då som gör skapelseberättelsen relevant? Är det bara för att hålla fast vid skriftens ofelbarhet som jag försvarar skapelsens historicitet? Nej det handlar om något mycket mer grundläggande än Bibelns trovärdighet. Det handlar om evangeliets förutsättning.

 

Bibeln fanns i antika mellanöstern hos ett litet folk inklämt mellan mäktiga kulturer. Dessa kulturer hade också texter som angav människans plats i världen, idag kallas sådana texter för myter. Ingen vet när en myt uppstått och det som utspelar sig i myten är inte knutet till tid och rum. I Bibeln däremot förankras historien gång på gång med platser och personer i vår verklighet på riktigt. Den skiljer också skaparen från skapelsen. Hur kunde Israel hävda något som var så radikalt annorlunda än omgivande folk? Var de smartare eller mer fantasifulla? Nej knappast. Själva skulle de svara att Gud uppenbarade sig för dem. De menar att Gud förde dem igenom en rad händelser som de inte kan glömma. De fick en världsbild som skiljer sig så markant från de andra att ingen evolution i världen kan förklara skillnaderna. Genesis har något essentiellt annorlunda än närliggande folks myter så därför är det fel att kalla Genesis myt. Genesis är helt enkelt inte mytisk till sin karaktär.

 

Karl Barth motsatte sig att bibeln kunde förklaras i evolutionära termer och vägrade därför att kalla Genesis för myt, men trots det trodde han att bibelns historiska redogörelse var inkorrekt. Brevard Childs påpekade det ologiska i detta. Gång på gång förankras händelserna i tid och rum. Bibelns historiska anspråk kan inte skiljas från dess teologiska anspråk och vice versa.

 

För att reda ut detta har jag haft stor hjälp av John Oswalt som skrivit boken The Bible among the Myths. Han uppmanar till att börja med till en öppenhet för Bibelns egna anspråk, den förklaring som ges i Bibeln vid en första anblick. Inte sådana förklaringar som källkritik ger upphov till utan sådant som vem som helst kan läsa innantill. Därmed inte sagt att man förbinder sig att tro på allt som står till punkt och pricka, bara att man inte avfärdar något på förhand. Med den inställningen kan vi jämföra Bibeln med myterna.

 

I Bibeln uppenbaras det gudomliga först och främst i den mänskliga historien, inte i naturen. Naturen bär spår av Gud men det är människan som är Guds avbild och det är i unika möten med människor som Gud visar vem han är. Succesivt uppenbarar han mer av sig själv. Världen kan inte förklara sin egen existens utan det behövs en uppenbarelse utifrån. Enligt Bibeln är det alltså Guds initiativ att göra världen begriplig för oss människor. Det är en osmaklig tanke för en fallen människa som själv vill ha kontrollen.

 

Människans myter handlar om principer, krafter och cykler, inte om enskilda händelser eller särskilda personer. Gudarna är opersonliga avbilder av människor i allmänhet fast med några övernaturliga egenskaper. De förmedlar ett skeende men inte i historisk mening utan som en mänsklig självreflektion. Brevard Childs beskriver myten som ett uttryck som väver samman naturen, människan och det gudomliga. Att återberätta gudarnas urtida handlingar uppräthåller nuets ordning. 

 

Idén utgår från nuet, att förklara det och att uppräthålla det. I rädsla för kaos så ger myten en möjlighet att kontrollera tillvaron, genom att mina handlingar är förbundna med gudarnas. Inga gränser är absoluta och ingenting kan ske oberoende av helheten. På så sätt kan tiden inte stanna eller avvika från förväntningarna. Det är en världsbild av kontinutiet och motsvarighet. Allt går i vartannat.

 

Det är alltså inte de övernaturliga detaljerna som kännetecknar en myt, utan perspektivet på verkligheten. Det som ser lika ut ÄR samma sak. En gudastaty som motsvarar guden ÄR guden. Riterna utförs inte symboliskt utan de utför FAKTISKT det som de symboliserar. När jag äter mycket mat på jul så motsvarar det att jag kommer att få äta mycket mat nästa år.

 

Som en konsekvens av mytens laglöshet och gränslöshet så medför den mytiska världsbilden många opersonliga oberkäneliga gudar som dock låter sig manipuleras genom riter och gudabilder. Världen är sprungen ur kaotisk evig materia och konflikter är källan till liv. Det finns ingen egentlig fri vilja utan allt för en cyklisk tillvaro. Det finns ingen etisk måttstock, inte ens gudarna är goda. Berättelserna om dem förklarar världen på ett sätt som inte är knutet till tid och rum.

 

I Bibeln betonas det särskilda i varje ting och väsen. Bibelns gud är skild från världen men träder in i världen. Gud är inte världen, kan inte identifieras med världen och kan inte manipuleras genom riter i världen. Men Gud möter enskilda människor i enskilda situationer. Det är genom att minnas dessa händelser som vi förstår och förklarar världen. Bibeln vill påverka människors val genom att påminna vad fäderna var med om. Det är inte mytiskt. 

 

I Bibeln är händelserna knutna till särskilda människor och platser. Även om genesis inte uppfyller alla krav på modern historieskrivning så är det ändå mer likt historia än något annat i den antika världen. Hebréerna berättade att Gud som existerar utanför världen, uppenbarade sig i tid och rum, gav lagen och dömer människor efter den. Detta skiljer sig markant från de omgivande folkens bild av rätt och fel. Detta skiljer Bibeln från myterna.