Vår hud

Vår hud – en av evolutionens Akilleshälar

Thetis, Akilles mor i den grekiska mytologin, tog möjligheten att doppa sin baby i floden Styx för att göra honom osårbar i strid. Men den häl som hon höll honom i kom inte i kontakt med det magiska vattnet och gjorde honom därför sårbar – och som vuxen dödad i strid. Så här med facit i handen så borde hon ha hållit honom i den andra foten och doppat honom en gång till …

Men det är grekisk mytologi det. Verkligheten är förvisso en annan – men varför är inte huden tjockare än den blev?

Evolutionära förklaringar finns på varför huden inte blev mer skyddande. Här kommer en av dem:

När våra apliknande förfäder flyttade ut på den varma afrikanska savannen blev överhettning ett stort hot. Under en extremt långsam process som pågick i uppemot en miljon år, anpassade sig kroppen gradvis till hettan. Genom att successivt förlora merparten av den tjocka kroppsbehåringen kunde ett unikt kylsystem utvecklas med miljontals svettkörtlar. Dessutom var det en fördel att bli av med pälsen då det blev betydligt svårare för fästingar, löss och andra parasiter att sätta sig på kroppen ...

Men det är evolutionärt historieberättande det. Verkligheten, enligt min övertygelse, är en annan.

En högteknologisk sköld

Att vara osårbar – hade det varit en bättre variant istället för den hud som tycks vara så oskyddad, sårbar och ibland lite väl opraktisk? Eller är det så att den faktiskt är ett levande, självläkande och multifunktionellt skydd som binder samman hela vår kropp? En högteknologisk sköld mot omvärlden, samtidigt som den ger oss fördelarna av en fantastisk känsel på varenda millimeter – trots alla sår och kliande myggbett!

Denna känsel kanske inte uppskattas alla gånger, men avsaknaden av den skulle vara ödesdiger. Vi har stor anledning att vara tacksamma över de miljontals receptorer som blixtsnabbt varnar hjärnan om vi kliver på en glasbit eller kommer för nära eld. Andra receptorer fungerar istället som hudens inbyggda klimatanläggning för att hålla kroppstemperaturen stabil.

För att klara allt detta är huden uppbyggd av tre huvudsakliga lager som samarbetar dygnet runt som ett perfekt koordinerat team. Om ett lager inte sköter sin uppgift faller hela kroppens skyddsmekanism.

Det yttersta hudlagret (epidermis) håller sig ständigt up to date genom att helt förnya sina celler på 28 dagar. Huden ligger dessutom alltid steget före genom sin så kallade syramantel, som hindrar bakterier, svamp, virus och miljöföroreningar att tränga in – även när vi är helt oskadda.

Vid ett sår är det i läderhuden (dermis) som grovjobbet sker. Där startar huden omedelbart en avancerad kemisk process för koagulering, rengöring och celluppbyggnad för att stänga ute bakterier. Vi kan plåstra om ett sår, men det är huden som lagar sig själv inifrån!

Längst ner finns underhuden (subcutis), vars fettceller fungerar som kroppens stötdämpare och isolering. Det är också här, när solen står som högst under sommarmånaderna, som huden omvandlar UV-strålar till livsviktigt D-vitamin. Det är nödvändigt för vårt skelett och immunförsvar och är en av de vitaminer som kroppen kan bygga själv, så länge vi får lite sol på oss!

Det finns så mycket mer som imponerar och är värt att utforska när det gäller huden – och jag vill uppmuntra dig att göra det, även om du kan en hel del sen tidigare.

Ännu en Akilleshäl

Såsom det ofta är, så är det lättast att se att något fungerar när det är helt färdigt. Skulle då huden, med sitt fungerande dygnet-runt-system, kunna uppstå stegvis? Varje halvfärdig del utan sitt matchande system är egentligen en biologisk belastning som det ”naturliga urvalet” skulle ha rensat ut i ett tidigt skede.

Akilles enda svaga punkt ledde till hans död i den grekiska mytologin. Evolutionsteorin i sin tur har fler än en Akilleshäl. Det jag ser som den största av dem är just denna brist på genomtänkt samordning och struktur:
I en blind, slumpmässig process vet ingen del vad den andra håller på med eller vart de är på väg. Att då hänvisa till ett oöverskådligt tidsspann bevisar ingenting; miljarder år av riktningslösa mutationer kan aldrig förklara hur huden och alla kroppens interna system lyckades hamna exakt rätt i samma utvalda ögonblick – och dessutom bilda en fungerande helhet.

Text: Kerstin Lindh Furås

Bilderna är AI-genererade