Att prova tänka en omöjlig tanke

Det är logiskt att inte begripa det man ser som omöjligt – oavsett om man har tänkt igenom det ordentligt eller bara anser att det är så. Att allt kommit till genom evolution kan vara en sådan ”omöjlig tanke” för dem som tror på skapelse – likväl som skapelsen kan ses som omöjlig för dem som förespråkar den evolutionära idén om livets utveckling. Det ”omöjliga” delar upp oss i olika läger där inte alla kan ha rätt.

Levande organismers förökning börjar med en celldelning – det är inget konstigt med det, men när det påstås att allting kommer från en och samma urcell – då blir det genast väldigt knepigt att tänka att allt på bilden ovan och mycket mer därtill … egentligen har samma ursprung. Kan verkligen cellerna, med Slumpen som dirigent, själva veta vad de ska bli härnäst och i vilken ordning de ska dyka upp på arenan – färdiga att börja reproducera sig?

Det är inte heller svårt att hålla med om att varje levande organism måste vara både livs- och reproduktionsduglig för att ge avkomma. Detta bör de förstås lyckas med inom en sansad tidsperiod? Det vill säga under sin egen livstid. En talgoxe behöver ha allt på sin plats innan den kläcks. Den måste vara flygduglig och veta hur den hittar mat och partner, bygger bo, lägger ägg samt matar och skyddar sina ungar. Detsamma gäller allt som kläcks eller föds även om inte alla är lika duktiga som fåglar på att bygga bon. Det är inget konstigt här heller.

Om vi tittar närmare på evolutionsteorin så krävs det (för trovärdighetens skull) att en hona och hane av samma art har utvecklats parallellt tidsmässigt och befinner sig på samma geografiska plats just den här dagen när de fattar tycke för varandra. Omkring dem finns då, utöver några att välja mellan, ett för dem anpassat ekologiskt system.

Med evolutionens långa och chansartade utvecklingskedja är detta för mig både långsökt och omöjligt. Fast det är klart förstås – anpassningen och det naturliga urvalet räknar ju med en massa svinn eftersom bara de som föds med rätt förutsättningar klarar av att reproducera sig. Med det utgångsläget är det lätt att förstå idén med miljoner år – för det måste ta en väldans tid för att en mutation ska lyckas få till det där lilla extra som gör en ny livskraftig reproduktion möjlig – och dessutom, på sikt, vara ett av många ogenomtänkta delsteg till en helt ny art...

Även om evolutionstroende inte anser att det finns nån egentlig ”slutprodukt” så kan vi nog alla imponeras av det noga avvägda samspelet mellan allt levande, där var och en har sin egen unika plats och funktion. Det jag här ser som skapelse bjuder ett överdådigt scenario av liv i all sin mångfald – något som upprepas i varje generation med endast små nyansskillnader eller anpassningar inom den egna arten. Här finns ingen varelse som visar tendenser på att bli något helt annat än det den redan är – sånär som på människan i sin vilsenhet.

Text och foto:

Kerstin Lindh Furås