Spår i snö

Det går sällan en dag utan att jag förundrar mig över dem som inte ser det uppenbara! Men vad är uppenbart? Kan det vara att koppla ihop det fantastiska man ser i naturen med sunt förnuft och slutledningsförmåga? Eller räcker det att filosofera kring enkla vardagshändelser – som spår i snö till exempel.

Jag hade tagit mig en promenad längs den lilla grusväg som passerar vår gård. Vid vägkanten fanns spår efter både människa, häst, hund, katt, gåstavar och rådjur. Spår med enkla eller mer komplicerade mönster. Om jag skulle fråga någon av dem jag möter om de tror att spåren bara är slumpvisa fläckar i snön, så skulle de nog titta misstänksamt på mig. För det är ju uppenbart vilka som har lämnat spåren och att stavarna inte varit ute och gått för sig själva.

Men konstigt nog kan samma personer vara förvissade om att spåren av klövar eller symmetriska tassavtryck, likväl som resten av rådjuret, hunden eller katten, har formats genom miljontals år utan att det finns någon tanke bakom. Ingen som, så att säga, har skissat på idén.

Inte heller tror jag att någon skulle säga att hästskon passar hoven av en tillfällighet eller att skosulan med sitt regelbundna mönster har formats av lite gummimassa som runnit ut av sig självt och stelnat. De skulle förmodligen säga att det bara är levande materia som kan utvecklas tillsammans och bilda former och mönster och om evolutionen får gott om tid på sig så kan den till slut få till en blåklocka; en sjöstjärna; en flodhäst; mönstret på en fjärilsvinge eller tassarna på en katt.

Skulle jag då kontra med att människor, som både kan tänka och fatta beslut, inte skulle ställa sig i nåt mer avancerat än en kö eller samtalsklunga utan att få specifika direktiv och en massa träning, så skulle de kanhända svara: ”Jamen, det går väl ändå inte att jämföra!” Eller så har de redan fortsatt sin promenad medan jag tänker vidare på hur något som varken kan tänka eller se helheten, fatta beslut eller organisera sig – kan åstadkomma nåt överhuvudtaget!

Men det är inte bara tecken efter en skapare som kan synas i snö utan även dennes omsorg:
Det var en snöig vinterkväll för många år sen. Jag skulle just sätta nyckeln i ytterdörren när jag la märke till några vackra snöstjärnor som landat på min mörkblå vante. Jag stod stilla en stund och tänkte: ”Gud, om du har så stor omsorg om snöflingor som smälter så fort jag kommer in i värmen – hur mycket mer omsorg har du då om mig!”
Och ”mig” är vi ju allesammans!

Kerstin Lindh Furås
(samtliga bilder är AI)