Artbildning och mikro- och makroevolution

Frågor och svar om biblisk skapelse. [table-of-content]

Är inte blindtarmen exempel på att evolution ägt rum?

Blindtarmen nämns ofta som ett exempel på ett organ som inte har någon funktion i kroppen och därför är "på väg ut", och att det alltså skulle vara ett bevis på att evolution äger rum.

Faktum är att blindtarmen inte alls är "på väg ut". Blindtarmen består nämligen av lymfkörtelvävnad och producerar antikroppar, och har alltså en funktion i kroppens immunförsvar. Vad man vet är den extra viktig hos nyfödda; när barnet växer upp avtar sedan blindtarmens "viktighet", även om den har en funktion hela livet. Så blindtarmen behövs visst, även om man klarar sig hyfsat bra utan den. (Din kropp klarar också av att bli av med armar, ben, ena njuren, halva levern...)

Dessutom är blindtarmen rik på blodkärl, vilket kanske inte borde vara fallet om den är i färd med att tillbakabildas och "på väg ut" enligt det evolutionistiska tankesättet.

Blindtarmen räknades länge till de s.k. rudimentära organen, dvs organ som saknade funktion och som man trodde därför var "rester" från evolutionen. I början av 1900-talet trodde man att det fanns ett 150-tal rudimentära organ hos människan, men allt eftersom tiden har gått har man insett att dessa organ visst har en funktion. Idag finns inga (eventuellt 1-2 stycken) som man fortfarande inte känner funktionen för, men det är förmodligen bara en tidsfråga innan vi får kunskap om vad de har för funktion.

Rudimentära organ har för länge sedan lämnats av kunniga evolutionister som bevis för utvecklingsläran. Tyvärr hänger de envist kvar i många av skolans läroböcker fortfarande.

Om evolutionen fortfarande pågick borde det ju finnas många "meningslösa" organ, men så är alltså inte fallet! Alla organ i vår kropp har en funktion, och det är ju ett argument för att det finns Någon som tänkt till när Han skapade oss!

Paul Annala & Anders Gärdeborn

Se även svaret på Stämmer det att kroppsdelar som inte behövs eller används försvinner?

Stämmer det att kroppsdelar som inte behövs eller används försvinner?

Tanken som du för fram var ganska allmänt accepterad i 1800-talets början i o m Jean Baptiste de Lamarcks arbete. Han trodde att användningen av kroppsdelar påverkade dem positivt. Denna påverkan gick, enligt Lamarck, i arv till nästa generation, och om också den nya generationen använde det förbättrade organet fick nästa generation ett ännu bättre (mera utvecklat) organ osv. I motsvarande grad skulle icke-använda organ så småningom under flera generationer försvagas och till slut försvinna helt. Med andra ord trodde Lamarck att förvärvade egenskaper kunde nedärvas.

I dag vet vi att Lamarck hade fel. Användning respektive icke-användning har ingen betydelse i det långa loppet. Däremot kan en flitig och medveten användning (träning) påverka enskilda organ på kort sikt. En idrottsman/kvinna kan träna musklerna för att nå bättre resultat. De tränade musklerna (deras förbättrade prestationsegenskaper) går dock inte i arv till nästa generation.

Svaret på din fråga blir då, nej. Användning respektive icke-anvädning av organ påverkar endast organ i den enskilda individen, men inte i efterföljande generationer.

Vesa Annala

Se även svaret på Är inte blindtarmen exempel på att evolution ägt rum?

Varför kan man motivera mikroevolution och inte makroevolution, och var går gränsen?

Mikroevolution är observerad. Makroevolution är spekulerad.

Dessutom gör Bibeln denna uppdelning mellan mikro- och makroevolution. I första Mosebok står att Gud skapar "inom sina sorter" eller "inom sina slag", vilket de flesta förstår som att Gud skapar vissa grupper, inom vilken korsningar och variation är möjlig (=mikroevolution), medan korsningar mellan de skapade sorterna är omöjlig (=makroevolution).

Gränserna är inte alltid kända, men det pågår kreationistisk (skapelsetroende) forskning för att försöka ta reda på dem. Mest kända exemplet är nog hundar och katter. De flesta skapelsetroende är överens om att alla hundraser, vargar, rävar och schakaler tillhör samma skapade sort, och är således "släkt" med varandra. Däremot tror en del på en skapad kattsort, medan andra tror på två. Framtida korsningsförsök kanske kommer att visa vad som är fallet. Däremot kommer man aldrig att kunna korsa en hund med en katt, åtminstone inte om teorin att de tillhör olika skapade slag är riktig.

Anders Gärdeborn

Är det vetenskapligt bevisat att det uppstår nya arter?

Ja, det finns gott om exempel på artbildningar.

Men detta är ingalunda ett argument för evolution. I sin vishet skapade Gud varelser som kan anpassa sig till förändringar i miljön istället för att utrotas. Denna anpassning pågår hela tiden och kallas mikroevolution. Däremot skapade Han de stora djur- och växtgrupperna med vattentäta skott dem mellan. Evolution mellan dessa brukar kallas makroevolution och har aldrig observerats. Den är alltså helt och hållet spekulativ.

Bildandet av nya arter är exempel på mikroevolution och således inget som går emot den bibliska skapelsetanken. Därför är det lite olyckligt när 1917 års bibelöversättning skriver att "Gud skapade inom sina arter", för det är inte vad biologerna idag menar med art som menas. Gud skapar inom sina "grupper" eller "sorter" vore bättre, något som också den nyutkomna Svenska Folkbibeln använder.

Det bör också nämnas att gränsen mellan olika arter ingalunda är entydig, utan ofta bara en fråga om zoologernas och botanikernas definition.

Anders Gärdeborn

Är inte resistens hos bakterier exempel på hur nya positiva egenskaper tillkommer genom mutationer?

Uppdaterad. Ofta nämns resistens (t.ex. mot antibiotika) hos bakterier som bevis för att mutationer kan skapa nya, positiva egenskaper. Hur kan man förklara detta ur ett skapelseperspektiv?

Resistens hos bakterier är exempel på mikroevolution, dvs en variation eller anpassning till miljön. Det har vi många observationer av. Däremot är makroevolution, dvs från bakterie till människa, en spekulation utan belägg i naturen.

Det finns olika typer av resistens hos bakterier. Gemensamt för dem alla är att det inte skapas någon ny genetisk information. Ibland tillförs den fientliga bakterien information utifrån vilket gör den resistent. Och ibland försvinner en bit information från bakteriens DNA-sträng, vilket gör att den inte längre kan angripas av antibiotikan.

Resistens uppstår alltså genom flyttning eller minskning av genetisk information. Och naturligtvis kan inte dessa processer öka DNA-informationen, oavsett hur många miljoner år man håller på!

Anders Gärdeborn

Ni säger att det inte finns bevis på mellanformer. I böcker kan man hitta nästan kompletta utvecklingen för hästen. Vad säger ni om det?

Den s k hästserien är en skapelse av paleontologer. Det ursprungliga utställningsmaterialet vid det Naturhistoriska museet i USA är borttaget och ersatt av en uppdaterad syn på hästens utveckling. (Man har numera återinrättat den gamla serien, men som en historisk tillbakablick över hur evolutionister trodde tidigare.) [Påståendet att det ursprungliga utställningsmaterialet har tagits bort har kritiserats, läs mer om det här.]

Nedan är ett utdrag ur min bok "Vetenskap som berättarkonst" som förhoppningsvis svarar på din fråga.

"Hästens utveckling"

Under denna rubrik medger man [i läroboken Biologi för grundskolans högstadium. Försök & fakta, Gleerups 1988; red.anm.] först att man "[b]ara i några fall har hittat tillräckligt långa serier av fossil från samma djurart" för att kunna visa "de olika djurgruppernas utveckling steg för steg." Efter detta gör man följande påstående "Ett djur man vet mycket om är hästen."

Hästens förmodade utveckling från eohippus (för ca 60 miljoner år sedan) till den moderna hästen antas har gått via några "mellanformer" och tas alltså som kanske det viktigaste beviset för evolution.

Figur 2. Hästens förmodade urveckling. Efter läroboken. [Figuren finns tyvärr inte med här]

För att illustrera denna utveckling har boken reproducerat fem bilder av hästens 'utveckling'. (Figur 2) Den äldsta av dessa hästar är alltså eohippus

('urhästen'). Den var ett litet djur, ca 30 cm högt, med fyra tår i fram- och tre i bakbenen. Nästa häst är mesohippus. Den antas ha levt för ca 40 miljoner år sedan och var ungefär lika stor som ett lamm, med fyra tår i fram- och tre i bakbenen.

Nästa i serien är merychippos (för ca 25 miljoner år sedan), ca 100 cm hög, med tre tår. Den fjärde hästen är pliohippus (levde enligt den evolutionistiska tidtabellen för ca 5 miljoner år sedan). Den var ca 125 cm hög och hade bara en tå alltså en helt vanlig häst med hov. Sist i denna serie är naturligtvis den moderna hästen equus.

Utgör nu dessa hästar en klar utvecklingsserie från en primitiv häst till den moderna komplicerade hästen? Svaret är återigen nej! Det finns flera detaljer som bör lyftas fram här. T.ex. är 'utvecklingen' från fyra tår till en tillbakabildning från det mera komplicerade till det enklare (förutsatt att det verkligen är en fråga om en 'utveckling'). Man vet att också i dag föds det ibland hästar med flera tår.

Dessutom och kanske framförallt är den antagna utvecklingsserien inte alls så enkel som läroboksförfattaren vill göra gällande. För det första har man aldrig funnit föregångare till eohippus. Den tycks framträda som en fulländad form utan kända föregångare. För det andra är eohippus och mesohippus ganska olika t.ex. i kroppsformen (se figur 2) och förutsätter därför en lång rad mellanformer för att överbrygga klyftan av olikheter. Olikheterna tycks vara t.o.m. så stora att det är helt legitimerat att fråga om de verkligen har någonting med varandra att göra. Richard Milton skriver att det "finns en klyfta i den antagna serien omedelbart efter eohippus och före dess antagna avkomma mesohippus... [så att] vi kan fråga vad exakt är det som på ett vetenskapligt sätt förenar dessa två?" Svaret är givet vi vet inte!

Milton har kommenterat vidare accepterandet av euhipposserien som bevis för evolution som en trossats. Eftersom en överväldigande del av antagna mellanformer i eohippusserien saknas kan man inte kalla denna serie för en "vetenskaplig teori" utan det är "fråga om tro".

Det faktum att det finns en livslevande varelse som liknar mycket eohippus nämns inte alls av läroboken, nämligen tapir. Dessa har inte ändrats nämnvärt från hyracotherium-stadiet utan har bevarat sina 'ålderdomliga' drag. (Hyracotherium dit eohippus tillhör är den 'tidiga' formen av landdjur från vilken alla hov- och klövddjur antas härstamma.)

Lärobokens försök att övertyga skolungdomar med resonemanget från det enkla (och litet) till det komplicerade (och stort) ger en vilseledande bild av hästens förmodade utveckling. Faktum är nämligen att det finns idag livslevande hästar som är mycket små, t.ex. shetlandsponny som är bara 60 - 110 cm hög. Den moderna hästen är inte heller den största som har funnits på jorden. En form, megahippos, av jättelik storlek har man funnit från avlagringar som tillhör den sena miocenperioden. Till saken hör att flera olika former av häst har levt samtidigt (så som också i dag). Barbara Stahl skriver "Alla argument om orsaker bakom orthogenesis (orthogenesis = en idé om en linjär och gradvis utveckling från primitivt till komplicerat, min anm) visade sig vara irrelevanta vid en närmare granskning av de antagna exemplen som används som stöd för en linjär utveckling och kastade därför tvivel över fenomenet."

Vi måste också komma ihåg att dessa olika former av hippos var alla hästdjur (med undantag av kanske eohippos som trots likheter med hästar var väldigt olik dem). Som tidigare nämnt liknar fossil eohippus mera tapir än häst. Om vi skulle se dessa två livslevande samtidigt skulle vi slås av likheter mellan dem och samtidigt kanske ha svårt att acceptera eohippus som 'urhäst'.

Påståendet att det "tar som regel mycket lång tid för en ny art att utvecklas" kan naturligtvis inte bevisas på något sätt. Påståendet är snarare bara ett eko av darwinistisk gradualism (gradvis utveckling), en uppfattning som många forskare har numera övergett antingen helt eller delvis. Att påstå vidare att "det har tagit 2,5 miljoner år eller 250 000 generationer för en ny hästart att utvecklas" kan naturligtvis inte heller bevisas. Författaren har inte heller sagt vad man menar med "art"?

Men låt oss leka med bokens tanke att det krävs 250 000 generationer för att en ny hästart skall utvecklas. Från Eohippus till modern häst tog det ca 60 miljoner år. Detta skulle betyda ca 6 miljoner generationer (räknat efter en generationsålder på ca 10 år som man gör i boken).

Under dessa 60 miljoner år har 24 olika hästarter utvecklats (6 miljoner generationer delat med 250 000 generationer = 24). Antalet äkta mellanformer (i en serie av 6 miljoner hästar) mellan eohippus och modern häst skulle vara 22. Av dessa förmodade mellanformer har bokförfattaren nämnt 3, mesohippus, merychippos och pliohippus. Lägg också märke till att av dessa antagna mellanformer utgör en stor del (ca 1/3 eller 7 'äkta') mellanformer (av 2 miljoner hästgenerationer) mellan eohippus och mesohippus. Men ingen av dessa nämns i boken och endast några få har över huvud placerats mellan dessa två. Vi erinrar oss Miltons ord att hästens förmodade utveckling inte är en vetenskaplig utan trosmässig fråga. Man har en stark övertygelse att utveckling har ägt rum och som resultat av detta 'ser' man utveckling i fossil och placerar fynden därefter.

Diskussionen ovan har visat hur vilseledande läroboken är i dess resonemang kring hästens förmodade utvecklingshistoria.

Vesa Annala

Det finns en ganska ny [evolutionistisk] teori om att fåglarna egentligen är små dinosaurier. Hur har man motiverat detta, och vad säger ni om det?

Man har motiverat detta med att hävisa till de slående likheterna man har funnit i archaeopteryx ("urfågelns") vingar och therepoda (tvåbenta) dinosauriers främre extremiter. Therepodor brukar ju kallas för "fågel-lik" dinosaurie.

Denna tanke har mött en hel del svårigheter eftersom man har kunnat visa att de ben som formar fågelns vingar och ben och ben i theropoda dinosaurier inte är lika i sin respektive fingeruppbyggnad. Man har inte heller funnit någon föregångare till urfågeln i de fossila serierna.

Problemet blir ännu större när man ser på olikheter mellan fåglarnas och reptilernas lungor. Fåglarnas andningssystem är väldigt annorlunda jämfört med andra ryggradsdjur. Det är som dr Denton har sagt "otroligt svårt att föreställa sig" hur fåglarnas andningssystem har kunnat utveckla sig från den väldigt annorlunda andningssystem övriga ryggradsdjur har.

Nyligen gjorda fynd från Kina tyder på att therepodors andningssystem liknar krokodilernas snarare än fåglarnas.

Vesa Annala

Fler frågor?

[/table-of-content] Har du fler frågor är du välkommen att skicka den till oss via frågeformuläret nedan. [si-contact-form form='2']