En gång nejonöga, alltid nejonöga

Fossil av ett nejonöga, drygt 4 cm långt, har hittats i övre devonlager i Sydafrika. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan dateras lagren där fossilen hittats till cirka 360 miljoner år.

De forskare som studerat det fossila nejonögat säger att det ser "överraskande modernt" ut, och "visar att nejonögonens morfologi varit förvånansvärt stabil under 360 miljoner år". Likheterna består bland annat i att skelelettet bestod av brosk och att tänderna liknade taggar, som satt placerade likt ringar i den runda käklösa munnen, precis som hos det nu levande flodnejonögat.

Nejonögon klassificeras till gruppen rundmunnar, vars namn kommer just av den runda, käklösa munnen. Evolutionsforskarna, som tror på ett gemensamt ursprung för nejonögon och pirål, är också förvånade att det är ett så tydligt nejonöga som nu hittats i devonlagren i Sydafrika. Man har trott att delningen av de båda grupperna skedde långt senare. Ett fossilt nejonöga har nyligen även hittats i Kinas kritalager, daterade till 125 miljoner år enligt den geologiska tidsskalan.

Den käklösa munnen hos nutida flodnejonöga, med "ringsystemet" av taggiga tänder. Samma uppbyggnad hade det nejonöga, som daterats till 360 miljoner år.

Jämte pirålar är nejonögon de enda nutida rundmunnarna. Många av de fossila, nu utdöda formerna, hade kraftigt hudskelett på huvud och framkropp och kallas därför pansarrundmunnar. En del av dessa kunde bli upp till 6 meter långa. Den runda, käklösa munnen är ett mycket effektivt sugorgan, som fäster lätt vid klippor och stenar. Med hjälp av munnen kan nejonögat klättra uppför lodräta klippor under vattenfall, rensa lekplatsen från småsten och samla stenar till ett bo där de kan lägga rommen.

De "äldsta" fossila rundmunnarna har tidigare hittats i kambriska lager i Kina, daterade till 530 miljoner år. (Se Genesis nr 4 1999.) Enligt de flesta skapelsetroende forskare dateras alla geologiska lager till endast några tusen år. Tidsintervallen mellan flera av dem anses vara bara några månader, då de olika lagren avsattes vid olika skeden under Noas flod.

Att fossila fiskar^* hittas på olika djup i de geologiska lagren kan ha många olika förklaringar. Olika fiskar rör sig olika snabbt, flyter olika bra och lever på olika djupt vatten. Dessutom lever de i olika former av sjöar, åar och vattendrag. Dagens pirålar lever exempelvis endast i havet, och går ganska djupt, ibland ner till mer än 1000 meters djup. Nejonögat lever största delen av sitt liv som larv, nedgrävd i bottnen av sjöar och floder. En art, bäcknejonögat tillbringar även som vuxen dagarna i gångar i bottenmaterialet, och kommer fram endast nattetid för att söka föda.

Vid en översvämningskatastrof som Noas flod, skulle olika fiskar hamna på olika djup i de geologiska lagren. Att vissa nejonögon och pirålar genom sitt levnadsmönster då skulle hamna långt ned i lagren är knappast överraskande. Även de fossila pansarrundmunnarna har som regel hittats djupt ner i lagren.

* Fotnot: Rent zoologiskt klassificeras inte nejonöga som en fisk, på grund av de stora skillnaderna hos kroppsbyggnaden gentemot andra fiskar. Det är ändå som fisk det oftast benämns, även i uppslagsverken, och för enkelhetens skull skriver vi fisk här också.

Källor: Nature 2006 vol 441 sid 972 - 974 och vol 443 sid 921- 924, 981-984, Creation, National Geographic och Wikipedia