Har Intelligent Design fått ett genombrott som vetenskap?

9 Jul 2021. Lästid: Ca 38 minuter.

Introduktion och bakgrund

Förra året publicerade jag tillsammans med Steinar Thorvaldsen, som är professor i informationsvetenskap vid Tromsø universitet, forskningsartikeln ”Using statistical methods to model the fine-tuning of molecular machines and systems” i tidskriften Journal of Theoretical Biology. I denna artikel, som hädanefter benämns TH2020, föreslår vi ett matematiskt och statistiskt ramverk för att testa om biologiska system (proteiner, komplex av proteiner, cellulära nätverk) kan uppkomma av slump eller om finjustering är en bättre förklaring. Finjustering av ett system innebär att en rad olika parametrar måste vara finkalibrerade för att systemet ska kunna existera. För detta krävs a) att sannolikheten för att systemet ska ha uppkommit genom av slump är liten, och b) att det finns en oberoende specifikation av vad som är finjusterat. Denna specifikation kan innebära att systemet för att fungera måste ha alla sina delar på plats, att det har uppkommit under kort tid trots sin komplexitet, eller att det innefattar koder, instruktioner, och organiserade strukturer som vi känner igen från intelligenta avsändare.

Inom fysiken har begreppet finjustering använts i 50 år och idag hävdar en majoritet av fysiker att universum måste vara finjusterat för att kunna existera och härbärgera liv. Trots detta har finjustering inte fått samma genomslag inom biologin. Man kan fråga sig varför. En förklaring är förmodligen att finjustering i många exempel kopplas samman med en intelligent designer, vilket i sin tur för tankarna till Gud. Även om finjustering inte kräver en designer för att kunna formuleras, så är detta i allmänhet den rimligaste tolkningen eller förklaringen av specifikationen b) ovan. Denna koppling mellan finjustering och design har varit central inom Intelligent Design (ID), en rörelse om uppstod i USA i slutet av 1980-talet med syftet att föreslå alternativa förklaringar till livets uppkomst och mångfald, än de sekulära teorier (kemisk och biologisk evolution) som dominerar inom den akademiska världen. Och som kristen kan jag gå ett steg längre och identifiera den Intelligente Designern med Gud. Med ett kreationistiskt perspektiv kan jag då använda Bibeln som inspiration för att både föreslå och tolka specificerade egenskaper hos biologiska strukturer. Medan ID-rörelsen alltså går ”halva vägen” och identifierar finjustering med en designer, så går kreationister ”hela vägen” och tolkar finjusteringen som något Gud skapat eller åstadkommit.

För egen del har jag både ett kreationistiskt och ett ID-perspektiv. Beroende på forskningsproblem och sammanhang väljer jag att antingen gå halva eller hela vägen i min tolkning av hur finjusteringen kan ha uppkommit, eller att inte göra någon tolkning alls. I vissa fall är det lämpligt att överlåta till läsaren att fundera över hur finjusteringen kan ha uppkommit, i andra sammanhang är det angeläget att motivera att den föreslagna finjusteringen inspireras av de kunskaper vi har om intelligenta avsändare, eller av texter från Bibeln. I slutet av den ovannämnda artikeln, TH2020, går jag och Thorvaldsen halva vägen och gör en koppling mellan finjustering och en intelligent avsändare. Eftersom detta hör till ovanligheterna i en sekulär akademisk miljö så har vår publikation fått stor uppmärksamhet och spridning. Under förra året var TH2020 den mest nedladdade artikeln i Journal of Theoretical Biology.

Bland de som engagerat sig i debatten kring TH2020 hör Lars Johan Erkell, som är docent i zoofysiologi vid Göteborgs universitet. På Biolog(g), en blogg som drivs av institutionen för biologi och miljövetenskap vid Göteborgs universitet, skrev Erkell i november 2020 artikelserien ”Genombrott för Intelligent Design (?)”, där han i sju artiklar analyserar och kommenterar TH2020. Som akademiker välkomnar jag saklig kritik där mina forskningsresultat analyseras och synas i sömmarna. Sådana debatter bidrar i bästa fall till att föra vetenskapen framåt. Jag vill också tacka Erkell för att han faktiskt lagt ner tid och läst, inte bara TH2020, utan också flera av de artiklar som jag och Steinar refererar till. Det gör delar av hans kritik välinitierad. Samtidigt innehåller Erkells artikelserie en rad påståenden, som att vår artikel inte bara är psesudovetenskaplig utan även antivetenskaplig. Jag vill därför ta tillfället i akt och bemöta denna allvarliga kritik. Jag har delat upp min svarsartikel i sju delar (svarande mot Erkells sju artiklar) samt en avslutande sammanfattning.

Del 1. Resultaten i artikeln om finjustering

Som nämnts i inledningen involverar den metod för att detektera finjustering hos ett biologiskt system, som vi föreslår i TH2020, två steg. För det första (a) att visa att sannolikheten är liten för att systemet har uppkommit av slump och för det andra (b) att påvisa en extern specifikation, som kan kännas igen av en observatör. I del 1 frågar sig Erkell vilka resultat som presenteras i TH2020. Enligt Erkell så innehåller vår artikel endast matematiska spekulationer som inte är relevanta för en biologisk verklighet. Med andra ord saknar Erkell konkreta exempel där vi visar hur vår matematiska teori för att upptäcka finjustering ska appliceras.

Det är riktigt att vi i TH2020 inte har konkreta räkneexempel där vi illustrerar vår teori. Men detta är inte heller artikelns syfte. Syftet är dels att ge en översikt om finjustering och dels att föreslå ett matematiskt ramverk för att påvisa finjustering, som sedan kan användas i uppföljande artiklar för att undersöka om ett visst biologiskt system (ett protein, ett komplex av proteiner, ett cellulärt nätverk) är finjusterat eller inte. Samtidigt innehåller TH2020 ett hundratal referenser till andra artiklar, och i flera fall ger vi konkreta förslag på hur specificeringen i b) ska väljas, liksom utförliga motiveringar till att sannolikheten a) för att det biologiska systemet ska ha uppkommit av slump bör vara mycket liten. Dessutom baseras flera av de artiklar vi refererar till på empiriska studier eller analyser av sådana.¹ Med andra ord är vår matematiska modell inte gripen ur luften.

Samtidigt är det viktigt att poängtera att matematiska modeller är förenklingar av en mer komplicerad biologisk verklighet. Huruvida modellen är framgångsrik eller inte beror på hur väl den kan beskriva empiriska data. Men det betyder inte att varje forskningsartikel behöver innehålla en sådan koppling mellan matematik och empiri, även om denna koppling i långa loppet är avgörande. Det finns många exempel på vetenskaper (såsom populationsgenetik och teoretisk ekologi) som visserligen motiverats av biologiska tillämpningar, men där teorin inledningsvis utvecklats ganska separat från empirin. Trots detta blev populationsgenetiken senare ett viktigt redskap för att beskriva småskalig mikroevolution, när mer genetiska data fanns att tillgå. På samma sätt har teoretisk ekologi använts för att förstå de processer som åstadkommer miljö- och klimatförändringar. Min fråga till Erkell blir därför om han anser att ett sådant vetenskapshistoriskt scenario saknar värde, där teoriutveckling ibland föregår tillämpningar? Tyder det inte snarare på en mångfald i det vetenskapliga projektet?

Del 2. Om att räkna på design

För att kunna uppskatta sannolikheten att ett biologiskt system ska ha uppkommit av slump (alltså steg a) i finjusteringsargumentet) krävs en naturalistisk modell M2 som beskriver hur utvecklingen eller evolutionen gått till. Att modellen är naturalistisk innebär att den endast innehåller naturliga förklaringsmekanismer. När det gäller biologisk evolution, dvs utveckling av komplicerade livsformer från enkla encelliga organismer brukar man involvera de fem naturalistiska mekanismerna i) mutationer, ii) genetisk drift, dvs slumpmässig variation i hur reproduktiva individerna i en föräldrageneration är, iii) naturligt urval, iv) rekombinationer av genetiskt material från ett föräldrapar, samt v) den blandning av genpooler som orsakas geografisk migration.

Erkell hävdar att det är praktiskt omöjligt att ge en rimlig uppskattning av sannolikheten för att exempelvis ett protein ska kunna ha utvecklats i enlighet med en naturalistisk modell M2. Jag håller med om att detta är oerhört svårt, eftersom en sådan modell av nödvändighet måste vara komplicerad, med mer eller mindre okända parametrar. Ändå menar jag att det finns en framkomlig väg för att visa på svårigheten hos naturalistiska processer att åstadkomma komplexa strukturer. Om man endast tar fasta på vissa egenskaper hos proteinet som enligt M2 måste ha utvecklats får man en konservativ övre uppskattning av sannolikheten att ett protein erhållits genom evolutionära processer. För att även ta hänsyn till det faktum att flera av modellens parametrar (såsom selektionstryck, mutationshastighet, populationsstorlekar, generationstider osv) kan vara svåra att uppskatta från data med god noggrannhet, kan man genom en så kallad sensitivitetsanalys räkna fram hur den övre uppskattningen av sannolikheten för proteinets utveckling ändras då de ingående parametrarna ändras. Om denna övre uppskattning av sannolikheten är liten för alla biologiskt rimliga värden på de ingående parametrarna har man givit ett argument för svårigheten hos den föreslagna naturalistiska modellen M2 att förklara uppkomsten av det givna proteinet. Jag hävdar alltså, i motsats till Erkell, att första steget a) i vår metod för att detektera finjustering i högsta grad är praktiskt möjlig att genomföra.

Den andra delen b) av vårt finjusteringsargument består i att hitta ett mått f(x) på hur specifiserat ett biologiskt system x är. Som nämndes i inledningen tar f(x) fasta på någon egenskap som observatören känner igen, och som i många fall för tankarna till att en intelligent designer ligger bakom uppkomsten av systemet. I TH2020 ger vi flera exempel på hur systemet x och dess specifisering f(x) kan väljas. Ett exempel är att x svarar mot ett protein eller en molekylär maskin, och att specifiseringen anger hur många delar som måste finnas på plats för att x ska fungera. Ett annat exempel är att f(x) anger biologisk fitness hos en organism x, det vill säga dess reproduktionsförmåga. I anslutning till det senare exemplet argumenterar vi i TH2020 för att evolutionen på sikt kommer att bryta ner det genetiska materialet hos en art eftersom de flesta mutationer är skadliga eller neutrala. Konsekvensen blir då att fitness hos artens individer minskar över tid. Detta medför i sin tur att sannolikheten i a) blir mycket låg för att en evolutionär modell M2, baserad på de ovannämnda mekanismerna i)-v), ska kunna förklara att organismen ifråga uppkommit under miljontals år av utveckling, eftersom det genetiska materialet under en så lång tid har hunnit utarmas.²

Men om en naturalistisk modellen M2 har svårt att förklara uppkomsten av ett biologiskt system som innehåller någon form av specifikation, är frågan om det finns någon annan bättre förklaringsmodell. I slutet av TH2020 ger vi exempel på design- eller kreationistiskt inspirerade modeller M1 som vi menar har större förutsättningar än M2 att förklara uppkomsten av det finjusterade systemet. För att göra ett sådant resonemang mer rigoröst gäller det att visa att sannolikheten för uppkomsten av det givna systemet är mycket högre för designmodellen M1 än för den naturalistiska modellen M2. I exemplet ovan, där f(x) svarar mot biolgisk fitness hos en organism x, så refererar vi till olika artiklar där en designmodell beskrivs, som förutom de ovannämnda (mikro)evolutionära mekanismerna i)-v) lägger till en sjätte mekanism vi) i form av genetisk variation hos ett första skapat par, som alla individer i arten härstammar ifrån. Enligt en sådan designmodell M1 kan uppkomsten av arter förklaras genom en kombination av skapad variation (mekanism vi) och en kortvarig, småskalig mikroevolution (mekanismerna i-v). Problemet med genetisk utarmning blir då mycket mindre, eftersom den skapade variationen gör det möjligt att anta att arten uppstod relativt nyligen, så att den genetiska erosionen, förorsakad av de skadliga mutationerna, verkat under mycket kortare tid.

Erkell är starkt kritisk till att vi inför en designmodell för att förklara uppkomsten av ett biologiskt system. Han skriver:

För att kunna beräkna sannolikheten för hur en komplex biologisk struktur skall kunna uppstå, måste vi alltså ha en trovärdig och detaljerad modell av processen. Det gäller också om det ligger en medveten design bakom. Vi måste alltså ha kunskap om designern för att bedöma sannolikheten för att vederbörande ville ha sin design just på det sätt som vi ser att den är. Det här kräver detaljerad kunskap – vi måste förstå precis hur designern tänker, vilka avsikter, planer och medel vederbörande har. För att kunna göra statistiska beräkningar måste vi ha konkreta data, siffror.

Emellertid är man inom designrörelsen mycket noga med att inte säga något om vem designern skulle vara, eller vilka egenskaper designern skulle ha. Det gör det principiellt omöjligt att beräkna den statistiska sannolikheten för en designprocess. Det är alltså inte bara praktiskt omöjligt, som med den naturalistiska modellen, det är principiellt omöjligt.

Jag håller helt med Erkell om att det är svårt att avgöra exakt vilka planer eller intentioner en designer har. Men detta är heller inte nödvändigt att känna till. Det räcker att låta ett designinspirerat tänkande generera konkreta falsifierbara hypoteser. En designinspirerad modell går därför utmärkt att kombinera med den hypotetiskt-deduktiva metoden, som utgör grunden empirisk vetenskap, enligt följande tre steg:

Föreslå en falsifierbar hypotes, som både kan innehålla naturliga mekanismer och designinspirerade delar.
Utvärdera och se om hypotesen i 1) överensstämmer med data.
Om överensstämmelsen i 2) inte är god, gå tillbaka till 1) och föreslå en bättre hypotes.

Erkell ställer mycket långtgående, för att inte säga orimliga krav på designmodellen, eftersom han inte nöjer sig med falsifierbara hypoteser. Istället vill han även inbegripa egenskaper hos designern som ofta kan vara svåra att testa vetenskapligt. Även om det är nog så intressant att föra ett samtal om vilka intentioner designerna har, har detta med tolkningen och orsaken till uppkomsten av hypoteser att göra, vilket inte krävs för den hypotetiskt-deduktiva metoden.

Dessutom slår Erkells resonemang tillbaka som en bumerang på honom själv. Borde han inte ställa samma rigorösa krav på naturalistiska modeller M2, där tolkningen av desamma ingår? Hur ska exempelvis slumpen i en evolutionär modell förklaras? Är det fråga om epistemisk slump (som ett sätt att beskriva bristande kunskap), ontologisk slump (genuin icke-determinism) eller ska kvantmekanik användas för att förklara uppkomsten av slump? Vilken tolkning av kvantmekaniken ska i så fall användas? Om inte dessa frågor kan ges ett entydigt svar riskerar Erkell att såga av den sekulära vetenskapsgren han själv har satt sig på.

Del 3: Mirakler och vetenskap

I del 3 gör Erkell en avstickare och kommenterar ett antal artiklar om människans ursprung som jag författat i samarbete med Ann Gauger och Colin Reeves.³ I dessa artiklar använder vi den designmodell M1 som beskrevs i del 2 i en kreationistisk kontext. Närmare bestämt utgår vår modell M1 från att alla människor härstammar från ett första par, Adam och Eva. Modellen innefattar alltså på de ovannämnda mikroevolutionära mekanismerna (i)-(v), liksom att Adam och Eva skapats med genetisk variation (vi). Med andra ord har Adam enligt denna modell två genetiskt olika kopior av varje icke-könskromosom, och likaså Eva. Således får vi fyra genetiskt olika varianter av varje icke-könskromosom i den första generationen. Graden av genetisk olikhet mellan dessa varianter, alltså graden av skapad variation, är en parameter som kan varieras i modellen.

Erkell kallar vår kreationistiska modell M1 för en mirakelmodell (vilket jag för övrigt tycker är ett bra namn⁴), och han ställer liknande höga krav på denna modell som på designmodellen i föregående avsnitt:

En hypotes skulle alltså kunna motiveras antingen vetenskapligt eller med stöd av Bibeln. Emellertid hittar jag ingen diskussion om exakt hur Bibeln kan motivera att Gud har skapat Adam och Eva med maximal genetisk variation. Ola Hössjer och medförfattare hänvisar alltså till en skapad variation som inte är rättfärdigad vare sig vetenskapligt eller bibliskt.

För att styrka sin tes utgår Erkell från citatet ”On an individual organism level, hypotheses must invoke observable processes or biblically-justified miraculous processes” av kreationisterna Jeanson och Lisle.⁵ Jag ställer mig bakom denna formulering, om syftet är att välja mellan en kreationistisk modell M1 och en naturalistisk modell M2. Men att en hypotes kan motiveras utifrån Bibeln betyder inte att den är ett direkt citat från en bibelvers. Erkell har helt enkelt missuppfattat hur kreationistisk forskning bedrivs. I själva verket går det utmärkt att låta Bibeln inspirera formulerandet av falsifierbara hypoteser. Med andra ord kan kreationism förenas med den hypotetisk deduktiva metoden, oavsett om vi utgår från direkta bibelcitat eller inspireras av innehållet i Bibeln, enlig följande tre steg:

Föreslå en falsifierbar hypotes som dels kan innehålla naturliga förklaringsmekanismer och dels sådana om inspirerats av Bibeln.
Utvärdera och se om hypotesen i 1) överensstämmer med data.
Om överensstämmelsen i 2) inte är god, gå tillbaka till 1) och föreslå en bättre hypotes

Som kristen tror jag att Gud skrivit två böcker, Bibeln och naturen. Därför är det ytterst Gud om ligger bakom det vi kallar för ”naturliga förklaringar” såväl som de ”bibliskt motiverade förklaringarna”. Givetvis måste man ställa samma krav på en kreationistisk modell M1 som på en sekulär modell M2. Erkell menar att vår föreslagna kreationistiska mirakelmodell för det första är ad hoc och för det andra inte är falsifierbar. Jag menar att båda dessa påståenden är ett helt felaktiga. Det står i Bibeln att människan skapades unikt. Givet detta menar jag att det inte alls är ett långsökt ad hoc-antagande att utgå från att Gud skapade Adam och Eva med genetisk variation, eftersom Han är kreativ och inte ville att alla män respektive kvinnor skulle vara lika som enäggstvillingar. Genom att skapa de två första människorna med variation så minskades också risken för inavelsdepression när skadliga mutationer i kommande generationer gjorde sitt intåg. Observera dock att vi endast tar med skapad variation i vår modell, inte varför Gud skapade de tå människorna med variation. Givet detta är modellen falsifierbar, eftersom vårt DNA i så fall, på grund av rekombinationer (iv), är en mosaik av de fyra grundbyggstenar från varje kromosom, som Adam och Eva skapades med. Sådana byggstenar, som kallas för haplotypblock, upptäcktes av sekulära forskare för drygt 20 år sedan. Detta nämner vi i två av våra artiklar, med åtskilliga referenser.⁶ Antingen har Erkell missat dessa referenser eller också har han inte insett att förekomsten av haplotypblock gör vår mirakelmodell falsifierbar. Och oavsett om haplotypblocken identifieras eller inte så menar jag ändå att vår mirakelmodell är falsifierbar, eftersom det finns indirekta metoder att testa förekomsten av skapad variation genom att jämföra de allelefrekvensspektra och linkage disequilibrium plots som framräknats från data med de som mirakelmodellen M1 förutsäger. Det är just detta vi utnyttjar i en av våra publikationer för att testa M1 mot data.⁷ Dock har Erkell (i del 5 av sin artikelserie) invändningar mot vårt sätt att anpassa mirakelmodellen till data:

Så lägger man till en okänd designer som sjätte mekanism. Då försvinner alla möjligheter att föra en faktabaserad diskussion; vi har ingen aning om när eller hur en sådan designer skulle ingripa. Hössjer och hans kollegor verkar utgå från att designern skulle skapa just så mycket genetisk variation att deras modell går ihop. Hur kan de veta det? Hur kan de testa sin modell? Det går inte. Man har helt enkelt uppfunnit en designer som har de egenskaper man önskar sig.

Här blandar Erkell ihop två saker, för det första huruvida mirakelmodellen M1 är falisifierbar eller inte, vilket jag redan kommenterat, och för det andra hur anpassningen av modellen till data har gått till. Alla statistiska modeller innehåller okända parametrar, så även vår mirakelmodell. Det är just därför data används för att skatta graden av skapad variation. Det är inte konstigare än att en evolutionsbiolog, som anpassar en naturalistisk modell M2 till data, skattar mutationshastigheter, populationsstorlekar och rekombinationshastigheter. Visst kan man överanpassa om man använder en modell med för många parametrar, utan att validera den. Men i min och Ann Gaugers artikel använde vi tvärtom en mycket enkel modell med skapad variation, men utan geografisk variation (v). Vi lyckades också få en bra anpassning av vår mirakelmodell till data, om Adam och Eva levde för flera hundra tusen år sedan. Dock skriver vi att med en större (och mer realistisk) variant av mirakelmodellen så kan förmodligen åldern för de första två människorna sänkas betydligt. Dessutom går det alldeles utmärkt att testa mirakelmodellen genom att först skatta parametrar på ett dataset (så kallad träning av modellen) och sedan utvärdera hur väl den erhållna modellen anpassar sig till ett annat dataset (så kallad validering av modellen).

Erkell levererar slutligen en tredje kritik mot mirakelmodellen:

Det finns problem med den här modellen. Utan att gå in på genetiken kan man exempelvis konstatera att det i den här modellen maximalt kan finnas fyra genvarianter – alleler – av en viss gen. Emellertid finns det genfamiljer med tusentals alleler. Var kommer de ifrån? Men har man börjat förklara saker med mirakler kan man säkert lösa de problemen också.

Detta är ett ganska häpnadsväckande uttalande från en biolog. I själva verket går det alldeles utmärkt att förklara genfamiljer med ett stort antal alleler i en modell där Adam och Eva skapades med variation. Även om det endast fanns fyra råkopior av varje icke-könskromosom i den första generationen, så kan mutationer (i) och rekombinationer (iv) i kommande släkten generera ett stort antal varianter av olika gener.

Erkell avslutar del 3 i sin artikelserie genom att fråga sig hur jag som matematiker kan tillåta modeller med ad hoc-antaganden:

Om Ola Hössjer ställdes inför en ny statistisk modell som grundade sig på ett obevisat teorem tror jag han skulle reagera skarpt. Teorem skall bevisas, annars kan man inte veta att de är sanna. Finns det någon del i härledningen av modellen som är obevisad går den inte att använda. Att gripa något ur luften – ett teorem eller något annat – kallas för ad hoc-antagande och är inte tillåtet i vetenskaplig verksamhet. Om man inte får ihop sin teori kan man inte bara dra till med något för att rädda den. Alla delar i en matematisk härledning eller en biologisk teori måste bygga på kunskap, inte på att man vid behov griper något ur luften.

Om dessa meningar finns mycket att säga. För det första blandar Erkell ihop matematik (en deduktiv vetenskap) med biologi (en empirisk eller induktiv vetenskap). I matematik utgår man från axiom (trosantaganden) och bevisar givet dessa olika påståenden. Här är kraven på exakthet stora, eftersom ett enda litet fel kan stjälpa ett helt bevis. Däremot finns det inom matematiken inga krav på att en sats ska överensstämma med verkligheten (trots detta har matematik ändå visat sig vara mycket användbart). I biologin är syftet istället att anpassa modeller till empiriska data, med hjälp av den hypotetisk-deduktiva metoden (och här kommer matematiken in som ett verktyg). Det går därför aldrig att bevisa att en biologisk teori är sann, däremot falsifierarar man modeller som inte stämmer med data och troliggör modeller som ännu så länge överlevt alla prövningar. Givetvis måste man även inom biologin vara strikt när man föreslår och prövar modeller mot data, men som jag visat ovan är vår mirakelmodell för det första inte ad hoc och för det andra falsifierbar.

Del 4: Vad är information?

I sin fjärde artikel diskuterar Erkell begreppet information, vilket varit centralt inom telekommunikationsteori i över 70 år. I TH2020 argumenterar vi för att information har stor potential att också användas inom biologi. Detta ligger väl i linje med det jag skrivit tidigare, eftersom information är nära förknippat med vår föreslagna metod att påvisa finjustering.⁸ I slutet av vår artikel skriver vi att ”icke-fysisk information” är ett begrepp som kan ge värdefulla bidrag till biologin, som en av flera inparametrar i biologiska modeller. I detta sammanhang refererar vi till en artikel av den amerikanske filosofiprofessorn Del Ratsch, som hävdar att design kan ge värdefulla bidrag till biologin. Erkell är mycket kritisk till vårt sätt att referera till Del Ratsch, och skriver:

Det här är riktigt illa. Thorvaldsen och Hössjer har förvanskat citatet så att det kommit att betyda något helt annat. Del Ratzsch nämner över huvud taget inte ”non-physical information” i sin text. Det har Thorvaldsen och Hössjer hittat på.

Fusket är också avslöjande. Steinar Thorvaldsen är professor i informationsteori, och hade ”icke-fysisk information” varit ett begrepp som använts inom ämnet hade han givetvis refererat till den vetenskapliga litteraturen. Istället har man fabricerat ett citat man tillskriver en filosof. Det är en kvittens på att ”icke-fysisk information” inte existerar som etablerat vetenskapligt begrepp.

Men vad i all världen tänker man sig att ”icke-fysisk information” skulle vara? Den informationsbehandling i alla fall jag hört talas om är alltid knuten till materia av något slag: en hjärna eller en dator. Informationen bärs alltid av något materiellt medium, som synliga symboler, ljudvågor, magnetiseringsmönster, elektromagnetisk strålning eller något annat. Själva informationen består, såvitt jag kan begripa, av ett mönster eller struktur i det materiella mediet. Men hur kan det finnas mönster eller struktur i något som inte existerar? Skulle ”icke-fysisk information” på något sätt kunna sväva fritt i rymden? Var kommer den ifrån? Hur skulle den kunna påverka materia? Hur kan vi alls veta att den finns?

I dessa stycken blandar Erkell ihop två begrepp, å ena sidan hur information förmedlas och lagras, och å andra sidan hur information uppkommer. Jag håller helt med Erkell om att information inte svävar i luften utan lagras i något fysiskt medium. Det vi syftar på i TH2020 är uppkomsten av information, som både kan vara fysisk och icke-fysisk. Några meningar innan vi använder termen icke-fysisk information i TH2020, så skriver vi:

One rather needs a specificity function that, although of non-physical origin, can be quantified and measured empirically in terms of physical properties such as functionality.

Om man sätter in vårt införda begrepp icke-fysisk information i sitt sammanhang, är det alltså uppenbart att vi avser uppkomsten och inte lagringen av information. Erkell hävdar vidare att vi uppfunnit begreppet icke-fysisk information. Men även om informationsteoretiker kanske inte använder exakt den termen så är det inte tagit ur luften. Här vill jag speciellt nämna den italienske filosofiprofessorn Luciano Floridis uppdelning i olika typer av information. Floridi skiljer mellan ”environmental information” och ”semantic information”, där endast den förstnämnda typen av information har ett fysiskt ursprung (som att molnformationer kan ge oss information om vädret en timme senare).⁹ Semantisk information förmedlar å andra sidan en mening till mottagaren, och såvida man inte har en reduktionistisk världsbild (vilket Del Ratzsch för övrigt inte har) så är det naturligt att identifiera semantisk information med icke-fysisk information, även om Floridi inte använder det sistnämnda begreppet. Semantisk information kan i sin tur delas upp i instruktioner/algoritmer och faktisk information (faktapåståenden). Vad jag vet har ingen lyckats visa att semantisk information kan uppkomma genom rent materiella processer. Eftersom biologiska system (exempelvis DNA-koden) förmedlar semantisk information är det knappast långsökt att påstå att detta begrepp utgör ett värdefullt begrepp inom biologin. Man kan säga att sådan semantisk information som kan mätas fysiskt och kvantifieras (så att den kan ligga till grund för falsifierbara hypoteser) utgör en potentiellt viktig typ av specifikation. I TH2020 skriver vi att ett mycket intressant framtida forskningsområde är att hitta olika sätt att kvantifiera semantisk (eller icke-fysisk) information.

I slutet av del 4 diskuterar Erkell huruvida biologer har behov att inkludera icke-fysiska förklaringshypoteser i sina modeller:

Så undrar jag över påståendet att biologer skulle behöva ”rikare konceptuella resurser” än vad de fysikaliska vetenskaperna kan erbjuda. Jag kan avslöja att jag som biolog aldrig känt något sådant behov i min forskning. Jag kan heller inte minnas att någon kollega någonsin uttryckt någon önskan att gå utanför de fysikaliska vetenskaperna, eller att saken överhuvud taget har diskuterats på konferenser eller i den vetenskapliga litteraturen. Det här är fantasier.

Detta menar ser jag som ett mycket svagt argument. Huruvida icke-materiella processer är relevanta inom biologin avgörs inte i första hand av vad majoriteten av biologer skriver om i forskningsartiklar eller talar om på konferenser. För det första är det främst för de delar av biologin som sysslar med ursprungsfrågor, som mening och andra icke-materiella begrepp har en riktigt stor potential. För det andra är biologin som vetenskap starkt styrd av ett sekulärt tänkande (se del 5) och därför är det knappast förvånande att en stor andel av alla biologer inte använder icke-materiella förklaringar som arbetsverktyg. För det tredje är det många naturvetenskapsmän som under lång tid hävdat att information har ett icke-fysiskt ursprung. Grundaren av kybernetiken, Norbert Wiener, menade att information inte kan hänföras till materia eller energi och den kände amerikanske fysikern John Archibald Wheeler myntade i samma anda begreppet ”It from Bit”, det vill säga att allt har sitt ursprung i information, mätt i enheten Bits.¹⁰ Dessutom finns det flera biologer som poängterar att begreppen mening och koder är viktiga redskap inom biologin, något som Erkell inte verkar ha uppmärksammat.¹¹

Del 5: Intelligent Design och vetenskap

I den femte delen av sin artikelserie övergår Erkell till att diskutera vetenskapsteori. Detta är välkommet, eftersom den största skiljelinjen mellan mig och Erkell handlar om den filosofiska utgångspunkten för vetenskap. Erkell skriver följande:

Naturvetenskapen strävar efter att beskriva och förklara den fysiska verkligheten. Man begränsar förklaringarna till den fysiska verkligheten eftersom det bara är den vi har verktyg att undersöka. Det kan alltså mycket väl finnas en andlig verklighet som ligger utanför våra förklaringar; det kan vi inte veta något om. Många forskare är troende och upplever ingen konflikt mellan vetenskapen och sin gudstro. Naturvetenskapen är alltså agnostisk och inte ateistisk.

Det vetenskapliga arbetssättet brukar kallas metodologisk naturalism – man arbetar då med s.k. naturliga förklaringar eftersom det är det enda som är praktiskt möjligt, men man uttalar sig inte om det som går utanför metoden. Det finns en annan position som kallas filosofisk naturalism. Den innebär att man a priori utesluter alla slag av övernaturliga eller andliga krafter, alltså en ateistisk ståndpunkt. Men det är en logiskt ohållbar ståndpunkt – det är omöjligt att veta att det inte kan finnas saker man inte känner till. Jag har aldrig träffat på någon kollega som är filosofisk naturalist.

Jag håller helt med om distinktionen mellan metodologisk naturalism (att endast tillåta naturliga förklaringar i naturvetenskap) och filosofisk naturalism (att utesluta att det övernaturliga finns), vilket jag för övrigt behandlar i min bok ”Becoming a Christian”.¹² Vidare är jag överens med Erkell om att naturvetenskapen strävar efter att beskriva och förklara den fysiska verkligheten. Men sedan påstår Erkell att naturliga förklaringar är de enda förklaringarna som är praktiskt möjliga. Hur han kommit fram till det? Det är helt enkelt ett sekulärt trosantagande som ligger till grund för hela Erkells resonemang. Därför menar jag att hans påstående att metodologisk naturalism är agnostisk (underförstått objektiv) är helt felaktigt, eftersom naturalism också är en trosföreställning.

För att tydliggöra att metodologiska naturalism baseras på ett trosantagande kan vi sammanfatta denna vetenskapsteoretiska arbetsmetod i kontexten av den hypotetiskt-deduktiva metoden. Vi får då följande tre steg:

Föreslå en falsifierbar hypotes som endast innehåller naturliga förklaringar.
Utvärdera och se om hypotesen i 1) överensstämmer med data.
Om överensstämmelsen i 2) inte är god, gå tillbaka till 1) och föreslå en bättre hypotes.

Om man alltså i steg 1) utgår från premissen att endast naturliga förklaringar är tillåtna är det självklart att vetenskap endast kommer att leverera sådana förklaringar. Som man ropar i skogen får man svar. Jag menar därför att metodologisk naturalism utgör en alldeles onödig inskränkning av vetenskap, då den inte tillåter att ett flertal falsifierbara hypoteser (som väljs utifrån kriterier som enkelhet, förklaringsomgång, relevans osv) med olika filosofiska utgångspunkter får vara med och tävla på lika villkor, så att bästa möjliga modell kan väljas. Eftersom vetenskap handlar om att söka efter sanningen är detta en mycket allvarlig inskränkning av metodologisk naturalism. Jag behandlar detta ämne mer utförligt i två artiklar om sekulär vetenskap i den skandinaviska apologetiska tidskriften Theofilos.¹³ Dessutom har jag i del 2 och 3 av denna artikelserie visat att det går alldeles utmärkt att kombinera den hypotetiskt-deduktiva metoden med ett designperspektiv eller ett kreationistiskt perspektiv.

Efter sin inledande diskussion om metodologisk och filosofisk naturalism, går Erkell vidare och kritiserar kreationister och ID-förespråkare för att de inte gör denna distinktion:

Den här distinktionen gör man sällan bland kreationister och ID-förespråkare, trots att den borde vara solklar. Forskare beskylls om och om igen för att vara ”materialister” eller ”naturalister”, varmed man menar filosofiska naturalister, alltså ateister. Men det är inte sant; vetenskapen är som sagt agnostisk och inte ateistisk. Det finns troende forskare och det finns ateistiska forskare.

Detta är ytterligare ett helt felaktigt påstående, som får läsaren att undra hur mycket ID- och kreationistisk litteratur som Erkell egentligen har läst. Philip Johnsons bok ”Darwin on Trial” utgjorde en viktig del av ID-rörelsen födelse i slutet av 1980-talet. I denna bok använder Johnson ett helt kapitel till att diskutera de filosofiska utgångspunkterna för Darwinism. Han gör då en distinktion mellan naturalism och vetenskaplig naturalism, där det senare begreppet svarar mot metodologisk naturalism.¹⁴ Stephen Meyer och andra kända ID-förespråkare brukar regelbundet i sina böcker och föredrag beröra de filosofiska utgångspunkterna för evolutionsteorin, utan att för den skull hävda att evolutionsbiologer måste vara ateister. Mer nyligen utgavs den ID-inspirerade antologin ”Theistic Evolution, A Scientific, Philosophical, and Theological Critique”, där jag själv har bidragit med två artiklar. I hela nio av bokens totalt 31 kapitel berörs de filosofiska utgångspunkterna för evolutionsteorin, med metodologisk naturalism som ett centralt begrepp. Eftersom boken i första hand är skriven i polemik mot, och vänder sig till, kristna som anammat såväl evolutionsteorin som metodologisk naturalism, är det uppenbart att författarna gör en distinktion mellan metodologisk och filosofisk naturalism.¹⁵ I Sverige brukar i stort sett varje nummer av det kreationistiska magasinet Genesis beröra de sekulära utgångspunkterna för evolutionsteorin, utan att utgå från att alla anhängare till denna teori behöver vara naturalister.

Erkell avslutar del 5 i sin artikelserie med att kommentera varför Intelligent Design inte är vetenskap:

Intelligent design, däremot, säger ingenting om verkligheten. Eftersom vi inte vet något om designern är allt tänkbart och ingenting förbjudet. Det finns ingen designteori eller designmodell som säger något konkret om världen, så det finns ingenting att jämföra med verkligheten. Det kan det inte göra eftersom en sådan modell måste bygga på kunskap om designern. Och den har vi inte.

Jag har redan i del 2 och 3 argumenterat för att detta resonemang är felaktigt, eftersom jag menar att det går alldeles utmärkt att formulera falsifierbara hypoteser som är inspirerade av Bibeln eller av ett designperspektiv. Men intressant nog så riskerar evolutionsteorin själv att hamna i fällan att allt är tänkbart och ingenting är förbjudet (förutom att man inte får bryta mot principen om metodologisk naturalism). Det är exempelvis välkänt att den Darwinistiska förklaringen av genetiska likheter mellan organen hos två arter ser olika ut beroende på hur närbesläktade arterna anses vara. Om arterna antas vara närbesläktade anses organet ha uppkommit hos en gemensam förfader, för att sedan ärvas ned, så kallade homologa eller ortologa organ. Om arterna däremot inte antas vara närbesläktade anses organen ha utvecklats oberoende av varandra genom konvergent evolution, så kallade analoga organ. Med andra ord har evolutionsteorin alltid en förklaring till observerad likhet, vilket gör det svårt för den att uppfylla ett av den empiriska vetenskapens grundkrav – falsifierbarhet.

Del 6: Varför skrevs artikeln om finjustering

I del 6 går Erkell vidare och frågar sig vad som fått mig och Thorvaldsen att skriva artikeln om finjustering. Jag citerar:

Steinar Thorvaldsen är professor i informatik vid Norges Arktiska universitet i Tromsø och Ola Hössjer är professor matematisk statistik vid Stockholms universitet. De är båda etablerade professorer vid välrenommerade universitet. Jag har svårt att föreställa mig att de skulle skriva arbeten av denna undermåliga kvalitet i sina egna ämnen (jag tvivlar också på att de skulle komma undan med det). Så varför har de skrivit den här artikeln? Som erfarna och kompetenta forskare måste de rimligtvis vara medvetna om artikelns förödande vetenskapliga brister. Varför är de villiga att riskera namn och rykte för att skriva en artikel som får mig och många kollegor att ta sig för pannan och undra vad som flugit i författarna? Det här är ingenting man väntar sig av en professor vid ett respekterat universitet.

Min förmodan är att man ser som sin uppgift att gå i spetsen för en ny typ av vetenskap som inkluderar en designer, och som man anser inte begränsas av den materialism som karaktäriserar den etablerade naturvetenskapen.

Jag har redan i del 1-5 bemött Erkells påståenden att TH2020 är en pseudovetenskaplig artikel av undermålig kvalité. Låt mig därför besvara Erkells fråga varför jag varit med och skrivit denna och andra artiklar med ett ID-baserat eller kreationistiskt fokus. Det finns två huvudskäl. För det första har jag tillhört den akademiska världen sedan jag som 15-åring började läsa universitetsmatematik. Denna tid har gett mig en viktig skolning i hur (empirisk) vetenskap bör bedrivas. Jag förespråkar akademisk frihet, där alla relevanta teorier får vara med och tävla på lika villkor i att ge den bästa förklaringen till data, i sökandet efter sanningen. I mer än 20 års tid har jag satt mig in i genetik och evolutionsbiologi, och funnit att Darwins utvecklingslära innehåller avgörande brister som sällan nämns, varken i skolan eller på universitetet. Det är min skyldighet som vetenskapsman (en del av den tredje uppgiften) att vara med och sprida sådana erfarenheter jag skaffat mig, såväl från min egen forskning som genom att ta del av andras forskning. Mitt samvete manar mig därför att ge mig in i debatten om evolution och design, och detta måste gå före politisk korrekthet.

För det andra är det så all empirisk vetenskap baseras på trosantaganden. Alla försök att endast låta empiriska data styra naturvetenskapen (såsom den logiska positivismen) har misslyckats. Dessa trosantaganden blir extra viktiga i ursprungsfrågor, eftersom vi inte genom upprepade experiment kan replikera hur livet uppstod, eller hur livets mångfald med olika arter uppstod. Därför kommer varje forskare som engagerar sig i ursprungsfrågor mer eller mindre styras av sina ursprungsantaganden och trosföreställningar. Så även jag. Jag tog emot Jesus Kristus som min personlige Frälsare och Herre, 23-24 år gammal, och har under åren mer och mer insett hur trovärdig och tillförlitlig Bibeln är. Jag är därför övertygad att design-inspirerade eller bibliskt inspirerade (och falsifierbara) modeller ger den bästa förklaringen till genetiska, geologiska och morfologiska data. Men jag vill inte tvinga dessa förklaringar på andra, utan låta ID- och kreationistiska modeller vara med och tävla på samma villkor som sekulära modeller. Det är med sorg i hjärtat jag ser hur den metodologiska naturalismen gradvis har snävat (och tvingat) in vetenskapen i en sekulär riktning sedan 1700-talet. Detta har påverkat hela samhällsutvecklingen i en materialistisk riktning. Inte minst har evolutionsläran haft en avgörande roll i denna process, eftersom den utgör naturalismens skapelseberättelse, och därmed påverkar många andra vetenskaper. Om varken Gud eller något annat övernaturligt finns så måste allting ha uppstått av sig själv, precis som evolutionsläran gör gällande. Det är just därför det är så känsligt att kritisera evolutionsteorin, vilket Erkells artikelserie är ett tydligt exempel på. Att kritisera evolutionsläran är helt enkelt att ifrågasätta en sekulär kulturs världsbild och fundament.

Efter Erkells inledande fråga om vad som fått mig och Thorvaldsen att skriva artikeln om finjustering, går han vidare och diskuterar den amerikanska tankesmedjan för ID, Discovery Institute, och dess strävan att påverka samhällsutvecklingen bort från materialism. Anledningen är att jag och Thorvaldsens engagerat oss i en norsk tankesmedja som är positiv till ID:

Men vad har nu allt detta med Steinar Thorvaldsen och Ola Hössjer att göra? Det visar sig att de båda två är knutna till den norska stiftelsen BioCosmos. Thorvaldsen som styrelseordförande och Hössjer som ”ambassadör”. BioCosmos har som mål att sprida intelligent design, främst till ungdomar och unga vuxna, och är norska partners till Discovery Institute. Deras artikel faller in i samma mönster som otaliga andra ID-vänliga artiklar: den är helt uppenbart skriven för att ge intryck av att ID är en legitim vetenskaplig teori, den innehåller inga resultat, däremot många argument mot evolutionsteorin.

Är Thorvaldsen och Hössjer medvetna om att de deltar i ett korståg mot naturvetenskapen? De borde, som professionella forskare, vara medvetna om att ID är ett pseudovetenskapligt, ja, faktiskt antivetenskapligt projekt.

Eftersom jag redan argumenterat för att ID och kreationism är vetenskap, ska jag inte upprepa mina argument i del 1-5. Jag nöjer mig med att konstatera att jag varken anser att TH2020 är exempel på pseudo- eller antivetenskap. Men ändå är Erkells påståenden inte förvånande, eftersom han så starkt propagerar för metodologisk naturalism, det vill säga sekulär vetenskap. Utifrån Erkells horisont är därför ett korståg mot naturvetenskap samma sak som ett korståg mot sekulär naturvetenskap. Som jag skrivit i denna artikel så tror jag att bibliskt inspirerade förklaringar och design-inspirerade förklaringar har mycket bättre förutsättningar än de sekulära modellerna. Men eftersom jag inte vill tvinga andra att ha detta förhållningssätt så är det knappast fråga om ett korståg. Man kan snarare ställa sig frågan om Erkell bedriver ett korståg mot all vetenskap som inte utgår från metodologisk naturalism.

Del 7: Varför publicerades artikeln om finjustering?

I den sista och avslutande delen av sin artikelserie ställer sig Erkell frågan hur vår artikel kunde accepteras av en välrenommerad tidskrift. Jag finner ingen anledning att kommentera Erkells spekulationer om orsaken till att TH2020 publicerades. Jag nöjer mig att konstatera att artikeln granskades enligt sedvanligt peer review-förfarande.

Efter att ha funderat över orsakerna till att TH2020 publicerades, landar Erkell i följande slutsats:

Vad nu orsaken till den här hanteringen än må vara, är det trist att en så högt rankad tidskrift som Journal of Theoretical Biology inte förmår leva upp till basala krav på vetenskaplig integritet.

Här kan man fråga sig vilka de basala kraven på vetenskaplig integritet är? Med ledning av Erkells första sex artiklar är det inte svårt att gissa att vetenskaplig integritet för honom innebär att vetenskapen måste följa metodologisk naturalism som princip. Med andra ord kräver Erkell att all vetenskap ska bedrivas med sekulära förtecken. För egen del anser jag tvärtom att redaktörerna visade prov på ett stort mått av integritet när de, trots en kritikstorm från evolutionsbiologer, höll fast vid sitt beslut att publicera artikeln. Som jag ser det är detta ett hälsotecken för vetenskapen som ger gott hopp inför framtiden.

Slutsats

Sammanfattningsvis så välkomnar jag analys av de forskningsartiklar jag skrivit, både sådan som innehåller konstruktiv kritik och uppskattning. I detta sammanhang vill jag passa på att nämna att alla vetenskapsmän inte verkar ha samma inställning till min och Thorvaldsens artikel som Erkell. Efter att TH2020 publicerades har jag varit med och skrivit en uppföljande artikel om väntetider för att åstadkomma större genetiska förändringar. Denna artikel har nyligen publicerats och jag har blivit inbjuden att hålla föredrag om den på en internationell konferens med många välkända deltagare.

Som jag skrev i inledningen vill jag tacka Lars Johan Erkell för att han faktiskt lagt ner tid att läsa, inte bara min och Steinars artikel om finjustering, utan även flera av de artiklar vi refererar till. I mån av tid fortsätter jag gärna detta meningsutbyte, genom artiklar eller debatter. Dock menar jag att mycket av Erkells kritik missar målet. För det första har Erkell missförstått vad Intelligent Design eller kreationism innebär, genom att han antar att sådan forskning styrs av icke-falsifierbara kriterier. För det andra gör Erkell en höna av en fjäder när han kritiserar oss för användandet av ordet ”icke-fysisk information”, eftersom han inte förstått vad vi menar med detta begrepp. För det tredje verkar Erkell inte inse att hans metodologiska naturalism inte är en objektiv och agnostisk synpunkt, utan tvärtom baseras på ett materialistiskt trosantagande. Genom att använda metodologisk naturalism vill alltså Erkell tvinga all forskning att styras av sekulära antaganden. För egen del förespråkar jag en vetenskaplig miljö där sekulära, design-baserade, kreationistiska och andra hypoteser får vara med och tävla på lika villkor. Jag överlåter åt läsaren att bedöma om mitt eller Erkells synsätt är mest demokratiskt och bäst stämmer med vetenskapens syfte att söka sanningen.

Sollentuna den 25 juni 2021

Ola Hössjer

Professor i matematisk statistik

Stockholms universitet

Se exempelvis Axe, D.D. (2004). Estimating the prevalence of protein sequences adopting functional

enzyme folds. J. Mol. Biol. 341 (5), 1295–1315. och Kozulic, B., och Leisola, M. (2015). Have Scientists Already Been Able to Surpass the Capabilities of Evolution? viXra Biochemistry 1504.0130.↩
Detta brukar kallas för Haldanes dilemma. En historisk översikt över Haldanes Dilemma ges i Basener W., Cordova S., Hössjer O. och Sanford J. (2021). Dynamical Systems and Fitness

Maximization in Evolutionary Biology. In: Sriraman B. (eds) Handbook of the Mathematics of

the Arts and Sciences. Springer, Cham.↩
Hössjer, O., Gauger A. och Reeves, C. (2016a). Genetic modeling of human history

part 1: Comparison of common descent and unique origin approaches. BIO-Complexity

2016(3):1-15. Hössjer, O., Gauger A. och Reeves, C. (2016b). Genetic modeling of human history part 2: A unique origin algorithm. BIO-Complexity 2016(4):1-36. Hössjer, O. och Gauger, A. (2019). A single couple human origin is possible. BIO-Complexity 2019(1):1-21.↩
Vår sjätte mekanism för genetiska förändringar, skapad variation (vi), utgår från att detta är en del av Guds skapelse. Dock brukar man i allmänhet definiera mirakler som undantag från de naturlagar som Gud redan skapat, se exempelvis Keener, C.S. (2011), Miracles, the credibility of the New Testament accounts, Baker Academics, Grand Rapids, Hössjer, O. (2018). Becoming a Christian, Combining prior belief, evidence, and will. Wipf and Stock Publishers, Eugene, OR, och Grenholm (2019), Dokumenterade mirakler, Sjöbergs förlag. Alternativt kan hela Guds skapelse ses som ett mirakel, och därför har jag inget emot att använda mirakelmodell som beteckning på vår kreationistiska förklaringsmodell för mänsklig genetisk variation, i enlighet med Erkells förslag.↩
Jeanson, N.T., and Lisle, J. (2016). On the origin of eukaryotic species’ genotypic and phenotypic diversity: Genetic clocks, population growth curves, and comparative nuclear genome analyses suggest created heterozygosity in combination with natural processes as a major source mechanism.

Answ Res J 9:81-122.↩
Se avsnitt 3C i Hössjer m fl. (2016a) och avsnitt 1.3 i Hössjer m fl. (2016b). Observera dock att skapad variation kan definieras på olika sätt. Exempelvis kan alla Evas äggceller, som fanns hos henne från början, ha skapats olika. Vi har dock valt att göra vår modell med skapad variation så enkel som möjligt, med antagandet att alla Evas äggceller var genetiskt lika. Man kan dock tänka sig olika (falsifierbara) modeller för skapad variation.↩
Hössjer, O. och Gauger, A. (2019).↩
I mer detalj, om P = P(f(X) ≥ f(x)|M2) är sannolikheten för att slumpmässigt observera ett system X som är minst lika specifiserat som det observerade systemet x, givet den naturalistiska modellen M2, så anger I = −log₂P graden av funktionell information i systemet, se Hazen, R.M. m fl. (2007). Functional information and the emergence of bio-complexity. Proceedings of the National Academy of Science of the United States 104 (suppl 1), 8574-8581. För att påvisa finjustering krävs att den funktionella informationen I är tillräckligt stor. Det kräver i sin tur att en funktion f som mäter graden av specifikation definieras (steg b i vår finjusteringsdefinition) och att sannolikheten P att åstadkomma denna specifikation av slump enligt modellen M2 är liten (steg a i vår finjusteringsdefinition). Om specifikationen f dessutom förmedlar en mening till mottagaren, så svarar I mot semantisk (eller icke-fysisk) information. Observera att funktionell och semantisk information skiljer sig från syntaktisk information (eller Shannoninformation) såtillvida att sannolikheten P måste vara knuten till en specifisering f.↩
Floridi, L. (2015). Semantic Conceptions of Information, Stanford Encyclopedia of Philosophy.↩
Thorvaldsen, S. och Öhrström, P. (2019). Tro og informationsvidenskab. I Tro og vedenskab, Öhrström P. (red.). Forlaget CKT, 210-228.↩
Maynard-Smith, J. (2000). The concept of information in biology. Philos. Sci. 67, 177–194. Kim, H. Davies P. och Walker, S.I. (2015). New scaling relation for information transfer in biological networks. J. R. Soc. Interface 12: 20150944. Wills, P.R. (2016). DNA as information. Philos. Trans. A. 2016, 374, 2063. Barbieri, M. (2016). What is information? (Review article). Phil. Trans. R. Soc. A 2016 374 20150060. De sistnämnda två artiklarna ingår i ett helt nummer (volym 374, nummer 2063) av Phil. Trans. R. Soc. A., med titeln ”DNA as information”.↩
Se kapitel 2 och 11 av Hössjer, O. (2018).↩
Hössjer, O. (2014). Är den sekulära vetenskapen förutsättningslös? Theofilos 6(3),

489-496. Hössjer, O. (2016). Granskning av den sekulära vetenskapen. Theofilos 8(2), 256-

276.↩
Johnson, P. (1991). Darwin on Trial. InterVarsity Press, Downers Grove, Illinois.↩
Moreland, J.P., Meyer, S., Shaw, C., Gauger, A. och Grudem. W. (eds.) (2017). Theistic Evolution. A Scientific, Philosophical, and Theological Critique. Crossway, Wheaton, Illinois.↩