Richard Dawkins kallar sig kulturkristen

Medierapporter har nyligen uppmärksammat Richard Dawkins kommentarer om att han anser sig vara en kulturell kristen. [1] Detta skedde i en radiointervju som London Broadcasting Company (LBC) sände under påskhelgen (1 april 2024) med Rachel Johnson, syster till Storbritanniens tidigare premiärminister Boris Johnson. Goda nyheter kanske du tänker, men det betyder inte att han har gett upp sin tro på ateism och evolution, eller sina angrepp på biblisk kreationism som han kallade "fördärvligt nonsens" i intervjun. Det är naturligtvis bra att han har börjat tycka att kristendomen är kulturellt tilltalande, men hur är det med trons djupare verklighet, och vad innebär det att vara en kulturkristen?

Dawkins och kulturell kristendom

Han har faktiskt gjort liknande uttalanden om kulturell kristendom åtminstone sedan 2007 och kommenterat att han tycker om att sjunga julsånger och andra traditioner som har kopplingar till tron. Han har sagt följande:

”Jag är inte en av dem som vill stoppa kristna traditioner. Detta är historiskt sett ett kristet land. Jag är en kulturellt kristen ... Så, ja, jag gillar att sjunga julsånger tillsammans med alla andra. Jag är inte sådan som vill rensa vårt samhälle från vår kristna historia.” [2]

I januari 2024 förklarade Dawkins lite mer hur han tänkte, särskilt i relation till att den tidigare muslimen och före detta ateisten Ayaan Hirsi Ali konverterade och blev kristen. Han uttryckte åsikten att kristendom är ett försvar mot islams framväxt.

"Jag frågade henne [Ayaan Hirsi Ali] om hon verkligen trodde på grundläggande kristna läror som ett liv efter detta, Jesu uppståndelse och hans jungfrufödsliga tillblivelse. Det gjorde hon inte. Jag fick ett starkt intryck av att hennes kristendom snarare handlar om politik än om tro. Kristendomen är vårt bästa bålverk mot islam. Och ifall det är allt som krävs för att vara kristen, att föredra den välvilliga kristendomen i stället för ondskefulla islam, då är jag också kristen.” [3]

I intervjun under påsken (1 april 2024) säger Dawkins att kristendomen är en "i grunden anständig religion" och:

”Jag känner mig hemma i det kristna etoset ... och är nöjd med det. Men jag skulle inte bli glad om vi förlorade alla våra katedraler och våra vackra sockenkyrkor. Så jag räknar mig som en kulturell kristen.”

Men fortfarande menar han att verklig tro på jungfrufödsel och uppståndelse är "nonsens". Det finns förvisso en del kristna som brottas med tron på detta, men att förlöjliga tron som Dawkins fortsätter att göra är en helt annan sak.

Frukten av Dawkins gudlöshet

Tidigare uttalanden av Dawkins tyder på bristande klarhet i hans världsbild, och det var inte klart att Dawkins fortfarande höll fast vid kristna värderingar överhuvudtaget. I River out of Eden (1995) skrev han i en nihilistisk anda:

"Det universum vi observerar har precis de egenskaper vi borde förvänta oss om det i grund och botten inte finns någon design, inget syfte, inget ont och inget gott, ingenting annat än blind, skoningslös likgiltighet. DNA varken bryr sig eller vet. DNA bara är. Och vi dansar till dess musik." [4]

Sådana nihilistiska uttalanden uppmuntrar framväxten av gudlöshet, eller tron på "Guds död" som Nietzsche uttryckte det. Nihilismen öppnar upp samhället för anarki och våld, och undergräver kulturella värden och institutioner. Med förlusten av kristen tro och kristna värderingar uppstår en maktkamp som riskerar att leda till att skoningslösa och brutala regimer tar kontroll över samhället. I Tyskland på 1930-talet var det fascismens framväxt och tron på rasrenhet som följde på att kristendomen urholkades, Dawkins rädsla är för militant islam. Kommer han att ångra att han skrev sina tidigare böcker nu när han ser faran?

Hans uttalanden här återspeglar inte den kristna tron på att universum inte är likgiltigt och att gudomlig kärlek, design, syfte och godhet är verkliga. Det finns åtminstone något gott i Dawkins bekräftelse att kristendomen leder till fördelar för samhället i form av kulturella resultat, men hans eget tänkande verkar vara förvirrat. Man kan inte säga att man värdesätter den kristna kulturens fördelar och samtidigt arbeta för att underminera den genom att kalla tron för nonsens. Dawkins arbetar på att hugga ner trädet, samtidigt som han vill sitta i dess skugga och njuta av frukterna.

Är det möjligt att bara vara en kulturell kristen?

Det korta svaret är nej. Den typ av kristendom som formade den västerländska kulturen krävde verklig överlåtelse till tron av många heliga. En vek, fluffig tro som följer med strömmen är inte till någon nytta för att hålla ihop samhället och kan inte forma någonting, även om den kanske kommer fram i vissa kyrkoledares tänkande idag. Som Theo Hobson påpekade: "Skillnaden mellan en troende kristen och en kulturkristen är svår att se, eftersom religion är kultur." [1] Dawkins säger att han gillar att sjunga hymner och julsånger, men dessa skrevs av människor som verkligen trodde på vad de skrev. Samma sak med kyrkor och katedraler, de finansierades och byggdes av överlåtna människor.

I själva verket uppmanas vi av Bibelns berättelser om Jesus Kristus till verklig överlåtelse, inte bara till en läpparnas bekännelse till en tro och kultur som man tycker är mer tilltalande än alternativen. Messias, den smorde, är smord med auktoritet över alla människor och länder. Men idag styr Kristus i ödmjukhet. Han är kungars kung och Guds son, född av en jungfru och den som dog för våra synder i vårt ställe. Sedan uppstod han från de döda och tronar nu i himlen.

Be för honom

Innan kristna helt avfärdar Dawkins bör vi be för honom, att han ska få en verklig uppenbarelse och komma till tro på Kristus. Andra välkända kristna har kommit till tro på anmärkningsvärda sätt: Paulus på vägen till Damaskus medan han förföljde kyrkan, och både Augustinus och C.S. Lewis drogs ganska motvilligt till kristen tro.

Referenser och anteckningar

1. Hobson, T., Is Richard Dawkins a Christian? spectator.co.uk, 2 april 2024.
2. BBC News, Dawkins: I’m a Cultural Christian, news.bbc.co.uk, 10 dec 2007.
3. Dawkins, R., This week’s diary, spectator.co.uk, 27 januari 2024.
4. Dawkins, R., River out of Eden, Weidenfeld & Nicholson, London, s. 133, 1995.