Utställningen MyDOG väcker frågor om selektion och evolution

I dagarna fyra (4-7 januari) är det hundar i fokus på Svenska Mässan i Göteborg. Hundar i alla de former och storlekar som tävlar i allt från idrott till skönhet, och en del däremellan. Det är Västra Kennelklubben som tillsammans med Svenska Mässan anordnar arrangemanget. Vad har nu detta med Genesis och skapelsefrågan att göra tänker kanske du?

Det faktum att så många, till synes väsensskilda, hundraser har kunnat selekteras fram från några få, eller kanske en enda, ursprunglig hundvariant har för många, inte minst självaste Charles Darwin, setts som ett bevis för ”evolutionens faktum”. Men det vi kan se på en hundutställning är i stället på flera sätt en slående illustration, både av vilket luftslott evolutionsteorin är, och hur trovärdig Bibelns skapelseberättelse är.

Mänsklig selektion av hundar - det som i naturen motsvaras av naturligt urval – har lett till specialiserade former av hundar men till priset av genetisk mångfald. Pudeln och taxen (för att ta ett par exempel ur mängden) är ur genetisk synpunkt mycket fattigare än den vargliknande hundtyp som de en gång härstammar ifrån. En av konsekvenserna har blivit att hundarna inte skulle klara en svensk vinter, eftersom de under avelsprogrammens lopp förlorat många egenskaper som de skulle behöva för att klara sig i det vilda. Selektion verkar alltså utarmande på en population, och det gäller ute i naturen såväl som hemma hos uppfödarna.

Många hundraser är i hög grad utsatta för ärftliga defekter av olika slag, förorsakade antingen av mutationer, eller av att aveln lett till extrema avvikelser från vildtypens utseende. Som t. ex. taxars ryggproblem, vilket är ganska begripligt med tanke på djurets proportioner. En enskild hundras har ofta förhöjd risk för vissa rasspecifika sjukdomstillstånd som oavsiktligt avlats fram tillsammans med de önskade egenskaperna. Och ibland är rasens önskade egenskaper rent av resultatet av mutationer som innebär nackdelar för djuret, i synnerhet om det hade levat i vilt tillstånd, som t.ex. Bulldoggens nos som försvårar dess andning.

Om vi jämför variationspotentialen – alltså förmågan att ge en varierad avkomma – hos en varg med den hos en pudel, så är det ingen tvekan om att vargens vida överstiger den hos pudeln. Det betyder att den hårt selekterade varianten har förlorat en mängd anlag i förhållande till den ursprungligare och mindre selekterade varianten.

Vi kan alltså bara genom att kika in på MyDOG en liten stund konstatera att evolutionsteorins centrala mekanism
MUTATIONER + SELEKTION = EVOLUTION inte klarar en kritisk granskning.

• Mutationer som påverkar hundars utseende och andra egenskaper är vanligt förkommande. Ingen av dem skulle öka djurets överlevnadschanser i en naturlig miljö.

• Selektion leder till variation och specialisering, men samtidigt till genetisk utarmning.

Om två nu dessa två faktorer kombineras, som båda var för sig leder till minskade överlevnadschanser (det evolutionsbiologer kallar ”fitness”), leder det knappast till en bättre anpassad varelse. Tvärt om: MUTATIONER + SELEKTION = DEVOLUTION.

I stället pekar riktningspilen mot en tid i det förflutna då hundarna – och alla andra biologiska varelser, inklusive oss människor – hade en betydligt rikare genetisk utrustning än idag. Det fanns fog för Gud att säga: ”Det var mycket gott”!

I nästa nummer av Genesis (1-2018) kommer en längre artikel på just det här temat. Det här var bara en aptitretare!