Hössjer gästbloggar hos Dembski

Ola Hössjer ombads skriva gästinlägg på Dembskis blogg

Matematikern, filosofen och teologen William (Bill) Dembski är en av Intelligent Design-rörelsens förgrundsgestalter, känd bland annat för att ha introducerat begreppet specificerad komplexitet i sin bok The Design Inference (1998). Nyligen bjöd han in Ola Hössjer, professor i matematisk statistik, att skriva ett gästinlägg på hans Substack-blogg, och där recensera och granska huvudargumenten i boken Probability Zero som är skriven av pseudonymen Vox Day. Författaren tycks inte vara ID-anhängare, men ifrågasätter med matematiska argument neo-darwinismens försök att förklara de genetiska skillnaderna mellan människa och schimpans inom den tidsram som vanligtvis antas av evolutionsbiologer.

Här kan du läsa blogginlägget.

Efter en introduktion av Bill Dembski fortsätter det med Olas inlägg.

Här följer en sammanfattning på svenska.

Bakgrund

Utgångspunkten i Probability Zero är att människan och schimpansen enligt den evolutionära modellen har en gemensam förfader som levde för omkring 6–9 miljoner år sedan. De två arterna skiljer sig åt med ungefär 40 miljoner nukleotider i genomen. Om hälften av skillnaderna uppstått i vardera utvecklingslinje innebär det att omkring 20 miljoner genetiska förändringar måste ha etablerats (fixerats), i människans population sedan splittringen.

Vox Day argumenterar för att den tid som krävs för att sådana förändringar ska uppstå och spridas genom naturligt urval är mycket längre än den tillgängliga tidsramen. Hössjer analyserar dessa argument med matematiska beräkningar.

Huvudargument

Det första huvudargumentet handlar om den så kallade MITTENS-ekvationen, som används för att uppskatta hur många genetiska förändringar som maximalt kan fixeras under den antagna utvecklingstiden. Enligt Vox Days beräkningar ligger detta antal långt under de cirka 20 miljoner förändringar som skulle krävas för att förklara skillnaden mellan människa och schimpans. Därmed menar han att neo-darwinismen inte räcker som förklaring.

Hössjer pekar på att vissa justeringar behöver göras för skillnader i mutationshastighet och genomstorlek mellan människor och E. coli, som används som jämförelse i boken. Dessa justeringar ökar det möjliga antalet fixeringar, men Ola menar att problemet kvarstår: naturligt urval begränsas av det som kallas Haldanes dilemma[1], kostnaden för att många gynnsamma mutationer ska spridas samtidigt i en population. Därför är resultaten fortfarande besvärande för neo-darwinismen.

Artikeln diskuterar därefter den neutrala evolutionsteorin, enligt vilken de flesta genetiska förändringar inte drivs av naturligt urval utan av slumpmässiga processer. Hössjer visar att denna teori matematiskt kan producera ett antal fixeringar som ligger närmare de observerade genetiska skillnaderna mellan människa och schimpans. Samtidigt hävdar han att teorin inte oberoende kan användas som bevis för gemensamt ursprung, eftersom mutationstakten och den antagna tidpunkten för splittringen har anpassats för att överensstämma med de observerade genetiska skillnaderna.

Ett tredje argument rör den nästan neutrala teorin, där många mutationer antas vara svagt skadliga snarare än helt neutrala. Hössjer skriver att en successiv ansamling av sådana mutationer skulle leda till försämrad biologisk funktion över tid, det som brukar kallas genetisk entropi. Detta ger ytterligare kritik mot den neo-darwinistiska modellen.

Avslutning

Hössjers övergripande slutsats är att varken neo-darwinismen, den neutrala teorin eller den nästan neutrala teorin på ett tillfredsställande sätt förklarar människans och schimpansens genetiska skillnader inom den tidsram som vanligtvis antas. Han anser att Vox Day presenterar starka matematiska invändningar mot etablerade evolutionsmodeller och argumenterar för att alternativa förklaringar bör övervägas. Medan Vox Day förespråkar styrd evolution menar Hössjer själv att den bästa förklaringen är ”uncommon descent”, att människa och schimpans saknar gemensamt ursprung. Han hänvisar bland annat till skillnader i genuttryck och förekomsten av så kallade orphan genes hos människan som argument för denna ståndpunkt.