Livet på Mars

Efter många om och men så har jag äntligen knåpat ihop mitt utlovade inlägg om vår grannplanet Mars och de senaste teorierna kring dess betydelse för livets ursprung. Ett av evolutionsteorins största problem har varit att lämna en trovärdig redogörelse för hur livet faktiskt startade. Hur såg t.ex. den första levande cellen ut, vad hade den för egenskaper, hur förökade den sig och vad livnärde den sig på? Man har försökt att göra sig kvitt problemen på bekvämast möjliga sätt genom att påstå att evolutionsteorin inte handlar om hur livet började, teorin handlar bara om hur livet har utvecklats. Det här låter dock inte så speciellt övertygande då evolutionisterna i och med detta har satt sig själva i ett märkligt dilemma; det fanns ingen evolution innan livet utvecklades men livet kan inte ha utvecklats om det inte fanns någon evolution. Ingenting utvecklas om det inte redan existerar!

Medvetna om dilemmat som man själva har skapat försöker en del evolutionister undkomma det genom att flytta problemet utanför Jorden. Livet startade inte här! Det har utvecklats någonstans i rymden och har sedan på ett mirakulöst sätt lyckats få lift med meteoriter och på ett ännu mer mirakulöst sätt lyckats överleva resan hit. Så mirakulöst och komplext är livets ursprung här på Jorden att flera av de evolutionistiska företrädarna faktiskt ser detta som ett möjligt alternativ. Idéerna om att livet skall ha ett utomjordiskt ursprung där meteoriter agerar som ett slags interstellära frökapslar kallas för panspermi (grek. "pan" - allt, "sperma" - frö). Då ärke-evolutionisten och ateisten Richard Dawkins ställdes mot väggen i den utmärkta filmen "Expelled: No intelligence allowed" höll han teorin om panspermi som en möjlig utväg. Naturligtvis inser även den mest förhärdade evolutionist (läs: Richard Dawkins) att panspermteorin faktiskt inte förklarar hur livet började, man flyttar bara problemet till en plats där det är mer eller mindre oåtkomligt för vetenskaplig metod.

Det finns dock ett par platser i vårt eget solsystem som ofta presenterats som kandidater till att kunna vara livets vagga. Planeten Mars är en av dem. Om ni orkat läsa igenom mitt förra blogginlägg så kommer ni också här upptäcka att astronomer och astrofysiker har vägrat släppa greppet kring livsmöjligheterna på Mars alltsedan Schiaparellis och Lowells dagar. Under de senaste tio åren har ett antal farkoster skickats till Mars där man bl.a. har undersökt möjligheterna att planeten hyser, eller har hyst, någon form av liv. Idag talar man emellertid inte om superintelligenta, människoliknande marsianer som med avancerade maskiner gräver komplexa kanalsystem. Nej, nu talar man om mikrobiologiskt liv. Liv som en gång för mycket länge sedan på ett mirakulöst sätt har lyckats med konststycket att transportera sig hit.

Nyckeln till livets utveckling är, enligt många, grundämnet Molybden. Ämnet antas i sin oxiderade form ha fungerat som en katalysator mellan olika organiska molekyler då de slogs samman för att bilda de första levande organismerna för ca 3 miljarder år sedan. Då Jordens atmosfär, enligt rådande teorier, inte innehöll några större mängder syre vid den här tiden så kan det inte heller ha funnits några nämnvärda mängder oxiderat Molybden. Man flyttar därför problemet till vår grannplanet genom att hävda att det vid den här tiden kan ha funnits syre i atmosfären på Mars. Det här gör man trots att man vet att atmosfären på Mars idag innehåller ca 96 % koldioxid, 2 % Argon och 2 % Kväve. Syre existerar endast i en försvinnande liten mängd. Man har inte heller i skrivande stund funnit något oxiderat Molybden på Mars. Ändå är det på Mars som livet enligt dem skall ha startat.

En annan anledning till vissa forskare vill flytta livets ursprung till Mars är att Jorden, enligt rådande teorier, var helt täckt med vatten vid denna tid. Vatten är idag en förutsättning för liv men för att livet skall kunna uppstå bör de första primitiva molekylerna hålla sig så långt borta från vatten som det bara är möjligt. Vatten förstör nämligen de RNA-liknande molekyler som påstås ha varit de primitiva molekyler som formade livet så som vi känner till det idag. Det var först i ett senare skede som livet anpassade sig till vattnet där det kunde utveckla sig vidare. Samma forskare tror därför att Mars under denna tid hade stora mängder vatten, dock inte tillräckligt för att täcka hela planeten. Man tror sig veta att planeten för ca 3,8 miljarder år sedan hade en betydligt tjockare atmosfär som kunde hålla kvar vatten i flytande form. Det finns de som menar att upp till 75 % av Mars yta en gång var täckt av vatten. Idag är Mars en torrlagd planet. Vatten existerar knappast alls i flytande form mer än möjligtvis under korta stunder vid planetens polarområden då ismassorna smälter under planetens årstidsväxlingar.

Vattenförekomst på Mars, enligt vissa. (Källa: Wikipedia)

De här teorierna framstår för mig som smått skrattretande ju mer man tänker på dem: Då vissa forskare studerar vår Jord, som ju är en plats perfekt anpassad för liv, säger de att livet inte kan ha utvecklats här. De tittar då istället mot Mars, en oändligt mycket mer ogästvänlig och avlägsen plats, och hävdar de att livet minsann utvecklades där. Man kan med fog fråga sig hur kommer det sig att de söker sig till de mest ogästvänliga och avlägsna platserna som man bara kan tänka sig och hävdar att livet måste ha startat just där? Inte nog med detta: De hävdar att den nu så ogästvänliga planeten en gång i tiden inte alls var så ogästvänlig och man ger planeten egenskaper som man desperat försöker bevisa endast med hjälp av några tämligen enkla observationer och analysresultat som grund. Slutligen hävdar de att livet plötsligt fick gratis lift till Jorden, en resa som bör ha tagit många år och som livet på ett mirakulöst sätt lyckades överleva. Det lyckades även överleva det glödheta inträdet genom jordens atmosfär för att slutligen etablera sig på sin nya planet som av en slump såg i det närmaste identisk ut som dess födelseplats. De forskare som framför dessa teorier gör det i en blind tro. Dessutom inser de inte att de biter sig själva i svansen; Mars var alltså en gång en planet med stora hav och med en tjock, syrerik atmosfär? Vad är det då som egentligen som skiljer Mars från Jorden och vad gör Mars till en bättre kandidat än vår egen planet – förutom det faktum att forskarna påstår att Mars bara var täckt till maximalt 75 % av vatten? I mitt förra inlägg skrev jag att de forskare som på allvar trodde att Mars var en bebodd planet gjorde detta utifrån ett okritiskt drömmande som saknade all vetenskaplig substans. Jag hävdar att inte mycket har hänt sedan dess. Fortfarande får vi via populärvetenskapliga artiklar ta del av samma sorts drömmande. En tro utan vetenskaplig grund.

Är det inte enklare att tro på en Skapare, så säg?