Människans värde

Det är Gud som sätter människans värde

Vi lever i ett sekulariserat land och i en tid som präglas av en världsbild som inte bygger på biblisk människosyn – eller på ett barns okränkbara värde redan från befruktningen.
I ett evolutionistiskt synsätt däremot, kan till och med abort vara helt logisk, i stil med följande: ”Evolutionen har inte programmerat människan till att maximera varje enskild graviditet till varje pris. Abort är därför ett strategiskt verktyg som delas med flera andra arter i djurriket för att hantera ogynnsamma förhållanden.”
Men om man inser att varje liv är initierat och betydelsefullt för Gud – bör då kvinnor, genom framdrivna politiska beslut, axla ansvaret att bestämma vilka barn som inte ska få möjlighet att bli den Gud hade särskilda planer för, på grund av sina ”ogynnsamma förhållanden”?

”Jamen …” kanske någon tänker, ”om kvinnan inte längtar efter barn eller planerat för det – ska hon då bli tvingad att genomlida en graviditet och föda ett oönskat barn, bara för att Gud hade tänkt något annat …? Dessutom är det ju bara kemiska processer som fått igång det hela – de har väl ingenting med Gud att göra eller ..?!”
Men dessa kemiska processer är underställda Gud eftersom Han har skapat dem. Det är som att peka på palett, färg och penslar och samtidigt förneka tavlan som konstnären kunde skapa med dessa.

När vetenskapen blir Guds redskap

Uttrycket att man inte kan se Gud i ett mikroskop eller i ett provrör, är lite märkliga eftersom det man ofta kan betrakta där, är just liv! Alla kroppens byggstenar har sitt ursprung i Honom intill sin minsta beståndsdel. Ja till och med om det är så litet att det ännu inte finns något instrument som kan mäta det.
Vetenskapen har sina redskap för att tolka den värld vi lever i – samtidigt som man försöker flytta Gud, som håller världen i sin hand, långt ut i periferin. Förvisso låter sig inte Gud stoppas in i, eller begränsas av, vare sig provrör, periferier eller olika teologiska modeller. Men det som lever lämnar alltid spår – oavsett om det behöver mikroskopisk hjälp för att synliggöras eller visar sig genom leriga fotspår på hallmattan. Vetenskapen undersöker livet utan att kunna återskapa det från grunden, medan Gud är grunden för både livet och vetenskapens förutsättningar att undersöka det.

Med ett nytt eller annat förhållningssätt, skulle vetenskapen kunna avläsa något om Guds personlighet och hans vilja att fånga vår uppmärksamhet genom det som betraktas. En Guds önskan till kommunikation, helt enkelt.
Ett av alla utomordentliga sätt att göra det på, är att observera den fantastiska resan från befruktningen fram till födelsen, där varje del börjar fungera i exakt rätt stund. Här nedan vill jag, på ett enkelt sätt, presentera den allra första början genom två exempel:

Zinkgnistan (Zink Spark)
Det mikroskopiska fyrverkeriet

Med hjälp av avancerade mikroskop har forskare kunnat se en sprakande ljusblixt i exakt det ögonblick som befruktningen sker. Det som orsakar detta är ett perfekt lagarbete mellan två grundämnen, nämligen kalcium och zink.

Larmet på insidan: Så fort en spermie möter ägget rusar en våg av kalcium genom cellens inre. Det är livets startskott som väcker ägget och talar om för cellerna att det är dags att börja bygga på den nya människan.

Fyrverkeriet på utsidan: Detta interna larm gör att ägget i samma bråkdel av en sekund skjuter ut miljarder zinkatomer från sin yta. Det är denna kemiska explosion som forskarna kallar för ”zinkgnistan”. Denna våg förändrar blixtsnabbt äggets membran så att inga fler spermier kan ta sig in.

Att äggets insida vet exakt när utsidan måste låsas – och att detta sker via en sprakande våg av zink, kräver en färdig instruktionskod. Och där det finns en kod, där finns det nån som har ”tänkt till!”. Och där det finns ett gnistrande fyrverkeri – kan det mycket väl finnas någon som har all anledning att fira händelsen!

Ett unikt sammanvävt DNA

Den unika biologiska informationen (i DNA) bildas omedelbart vid befruktningen när spermien möter ägget och genmaterialet från pappan och mamman förenas i en ny cellkärna – varpå de 23+23 kromosomerna lägger sig tillsammans.

Individens kompletta genom – med kön, ögonfärg och anlag för specifika egenskaper, är bestämt från första stund. Inom 24 timmar har den första celldelningen påbörjats, och det avancerade kopieringssystemet har startat. Varje ny cell som bildas får sedan en exakt kopia av samma ursprungliga DNA-kod – men kan trots det bilda hundratals olika typer av celler, utifrån samma genetiska kod.

Detta andra exempel på ”den allra första början” får mig att tänka på yrkesskicklighet! Det är inte bara en gång som jag har beundrat någon som är riktigt bra på sitt jobb och vet precis vad som ska göras med en imponerande precision. Ingenting är, så att säga, lämnat åt slumpen. Det som sker direkt efter en befruktning kan tillskrivas en ännu större skicklighet och koordination.

Hur blev det jag?

När en av mina söner var i förskoleåldern så ville han veta hur barn blir till. Jag började med att pedagogiskt beskriva mammans och pappans fysiska olikheter … men han avbröt mig och sa ett ord som jag inte ens visste att han kunde och tillade ” ... det vet jag vad det är – men hur blev det jag?”.

Hur man som förälder svarar på en sån fråga kan nog skifta, men jag anar att orden ”positivt besked”, ”glädje”, ”längtan”, ”kärlek vid första ögonkastet” och ”tacksamhet” – skulle kunna finnas bland dem.

”Hur blev det jag?” – den frågan kan vi nog ställa oss lite till mans. Inte minst när man inser att man bara finns i ett exemplar.
Att det skulle lyckas bli en sån som du eller en sån som jag – eller som någon av alla andra, är astronomiskt liten. När kromosomerna från två föräldrar blandas finns det över 70 biljoner möjliga kombinationer enligt vetenskapliga beräkningar, bara av dessa två individer!
Kan vi vara genomtänkta mästerverk – skapade mot alla matematiska odds? Eller är vi bara slumpar och tillfälligheter … eller ett och annat naturligt urval?

Om Gud var med i den kemiska process som startade vid befruktningen, så vågar vi kanske dra slutsatsen att Gud ville att det skulle bli just vi – alltså du och jag och alla andra. Tanken svindlar samtidigt som den ger hopp om något tryggt och beständigt. Gud ville oss!

Gud älskar var och en med en kärlek som är på riktigt, trots alla våra misslyckanden och tillkortakommanden. Han planerade något unikt och bra i var och en utav oss innan vi ens var födda. Något som han vill förädla genom vår relation med Honom.
Men även om vi vänder honom ryggen så kommer han aldrig att släppa oss med sin blick. Och har vi på ena eller andra sättet hamnat vilse så vill han att vi ska hitta fram till honom. För det finns ingen annan plats än hos Honom, som vi hör hemma.

Text: Kerstin Lindh Furås

Bilderna är AI-genererade (förutom rubrikbilden)