Det mänskliga ögats geniala design

Utförlig fråga

Enligt evolutionister är det mänskliga ögat ett exempel på dålig design och därmed ett argument för evolution istället för skapelse. Stämmer det?

Kortsvar

Nej det gör det inte. Det mänskliga ögat är ett mästerverk sett till sin konstruktion. Att evolutionister inte kan se det beror på att de lider av den slags ”blinda fläck” som kallas för andlig blindhet, vilket ger upphov till vetenskaplig blindhet. De är så fångade av sin fördom att en Skapare inte kan finnas att de inte kan se den briljanta ingenjörskonst som Skaparen ger prov på mitt framför deras ögon i det mänskliga ögat.

Utförligt svar

EVOLUTIONISTERNAS KRITIK

I evolutionistiska sammanhang uttalar man sig ofta nedlåtande om (vad man tror är) ögats ”dåliga design”. Det har hävdats att det är en tekniskt undermålig lösning som en riktig ingenjör skulle ”skratta åt” (R Dawkins), att det är en ”klumpig” konstruktion som aldrig skulle kunna finnas i en vanlig kamera (D Dennett) och att det är en ”andra klassens design” som en riktig kamerakonstruktör ”omedelbart skulle ha fått sparken för” ( J Diamond). Många andra liknande formuleringar skulle kunna nämnas. [1]

Problemet, som evolutionisterna ser det, är att det mänskliga ögat (liksom de flesta ryggradsdjurs ögon) har ljussensorer (tappar och stavar) som inte är vända utåt mot ljuset utan inåt mot hjärnan, medan nerverna som ska förmedla ljus och synintryck från ögat till hjärnan är riktade framåt. Detta brukar av evolutionister kallas för den ”bakvända” näthinnan och den har två svagheter menar de. Dels måste ljuset passera förbi en härva av nervtrådar och blodkärl innan det kan komma fram till ljussensorerna, vilket (i alla fall i princip) kan leda till dämpning och förvrängning av ljuset. Dessutom måste nervtrådarna passera in genom en öppning i näthinnan som ger upphov till den ”blinda fläcken” i ögat där inget ljus kan registreras.

Som ett föredömligt konstruerat öga framhåller evolutionisterna bläckfiskens. Det har ljussensorerna riktade framåt och nerverna bakåt. Resultatet blir att ljuset inte dämpas och att det inte finns någon blind fläck. Evolutionisten William Thwaites skriver: ”Bläckfiskarnas näthinnesstruktur är klart mer logisk eftersom de har de ljuskänsliga delarna av näthinnan vända mot ljuset. Kreationisterna måste förklara varför vi fick den sämre designen. Jag trodde människan var Skaparens favoritorganism.” [2]

DEN KREATIONISTISKA REPLIKEN

Så ser alltså evolutionisterna på saken, men de lider som sagt var av en blind fläck i det här fallet. Här föjer fyra kortfattade kommentarer hämtade från två kreationistiska artiklar [3] som visar att evolutionisternas uppfattning är långt från verkligheten.

1. Det evolutionistiska förslaget att nerverna borde vara dragna bakom näthinnan bottnar i bristande kunskap om ögats funktion och anatomi. Bakom näthinnan finns inte plats för nervtrådar eftersom åderhinnan är placerad där. Den är livsviktig för ögat eftersom den sörjer för den blodtillförsel som krävs för att upprätthålla funktionen hos det retinala pigmenepitelet (RTE). Det sistnämnda är placerat mellan åderhinnan och näthinnans tappar/stavar och har en mängd olika funktioner, exempelvis att leverera näring och syre till ljusreceptorerna, avlägsna avfallsprodukter, bryta ner och återvinna gamla segment, etc. Om inte RTE fungerar så slutar ögat att fungera.

2. Det påstått ”bakvända” ögat fungerar inte sämre än de ”rättvända” ögonen hos exempelvis bläckfiskar, tvärtom. Bläckfiskar har väsentligt sämre syn än ryggradsdjuren, de har exempelvis inget färgseende och ingen fokusjustering. Jerry Bergman skriver: ”En genomgång av forskningen om ryggradsdjurens näthinna visar att den ’bakvända’ designen hos ryggradsdjuren är överlägsen designen hos ’rättvända’ ögon, till och med ögonen hos de mest avancerade bläckfiskarna.” [4]

3. Ett av skälen till att ryggradsdjurens ”bakvända” konstruktion fungerar så bra är att den är försedd med är en genialisk konstruktion som kompenserar för den nervhärva som ligger framför ljusreceptorerna. Ljuset leds till ljusreceptorerna genom så kallade Müllerceller som fungerar som en typ av fiberoptiska kablar, dvs. de leder ljus med minimal förvrängning och förlust. Jonathan Sarfati skriver: ”Müllercellerna är rent av bättre än optiska fibrer eftersom de är trattformade, vilket samlar in mer ljus till receptorerna.” [5] Tack vare den konstruktionen kombineras i det mänskliga ögat möjligheten att både sörja för god blodtillförsel till RTE via åderhinnan och god ljustillförsel till ljusreceptorerna via fiberoptiken.

4. Inte heller blinda fläcken är en skönhetsfläck i konstruktionen av ögat. Den blinda fläcken är nämligen inte blind. Eftersom vi har två ögon med överlappande synfält så kan hjärnan med stöd av det ena ögat rekonstruera en bild i det fält där det andra ögat inte kan registrera ljus. Därför märker vi i praktiken aldrig av den blinda fläcken. Den är dessutom placerad i ett område som är inriktad på perifert seende i synfältets ytterkant och där är detaljrikdom inte det viktigaste, tvärtom: skulle hela näthinnan vara lika känslig för detaljer som i dess centrala delar så hade hjärnan drabbats av sensorisk överbelastning och ett system skulle behöva införas för att sänka ljusintensiteten.

Sammanfattningsvis finns inget stöd för påståendet att det mänskliga ögat är dålig design. Motsatsen är fallet, som Jerry Bergman har uttryck saken: ”I stället för att få sparken skulle vår kameradesigner utan tvekan bli befordrad för att ha använt en mindre uppenbar men mycket mer funktionell näthinnekonstruktion. Tacksamhet snarare än oförskämdhet verkar vara ett mer passande gensvar på dess geniala design.” [6]

Läsarfråga hämtad ur magasinet Genesis tema "Sinnen", nr 1-2025

NOTER

1. Se Jerry Bergman (2011), ”The Human Retina Shows Evidence of Good Design”, i Answers Research Journal 4:75-80.
2. William Thwaites, citerad i Bergman a.a., s. 77.
3. Jonathan Sarfati (2008), ”Fibre optics in eye demolish atheistic ‘bad design’ argument”, i Creation 31(1):45-47 och Jerry Bergman, a.a.
4. Bergman, a.a., s 79.
5. Sarfati, a.a.
6. Bergman, a.a., s 80 (översättning av Björn Nissen).

Redaktionen