Det kosmiska auktoritetsproblemet

De av oss som ägnar mycket av vår tid åt att följa med i naturvetenskapens landvinningar och titt som tätt debatterar ursprungsfrågorna med sekulära evolutionstroende upphör aldrig att förvånas.

Över vaddå, undrar du kanske?

Över att evidensen för Skaparen är så totalt överväldigande på område efter område, och ändå framhärdar intelligenta och kunniga vetenskapsmän i raka motsatsen!

Vi lever i en tid när evidensen från såväl kemi som informationsteori objektivt sett har motbevisat föreställningen om livets ursprung som ett resultat av spontana kemiska reaktioner i någon sorts ”ursoppa”.

En tid när även så kallade ”fördelaktiga mutationer” – självaste grunden för den evolutionära tankekonstruktionen – hos såväl människor som mikroorganismer har visat sig undantagslöst nedbrytande till sin karaktär.

En tid när det naturliga urvalet bevisats vara oförmöget att eliminera alla de svagt negativa mutationer som generation för generation ansamlas i människors och djurs arvsmassa.

En tid när alla människor och åtminstone 90% av alla djur på jorden härstammar från sina respektive urmödrar för bara några tusen år sedan, i enlighet med den senaste och mest pålitliga genetiska evidensen.

En tid när fossilens generella diskontinuerliga mönster fastslagits utom allt tvivel (de visar alltså inte på de övergångar som skulle ha förväntats av en gradvis evolution) och utan någon evolutionär förklaring (bortsett från Gould och Eldredges hypotes om ”avbruten jämvikt” som idag får anses som övergiven utom möjligen i en eller annan kursbok).

Och så där skulle man kunna fortsätta. Idag kan man med kemins, biologins och genetikens evidens i ryggen säga att de samstämmigt stödjer den bibliska synen att Gud skapade jordens organismvärld för några få tusen år sedan!

Håller alla sekulära biologer och naturvetare med om det? Nej, ytterst få (anmärkningsvärt få även bland biologer som kallar sig bibeltroende). Men det är just det som är poängen – det måste finnas ett annat skäl än evidensen som sådan!

Vetenskapsfilosofen Thomas Nagel träffar mitt i prick när han redan 1997 skrev följande i sin bok The Last Word:

“Jag talar av erfarenhet och är starkt utsatt för den här rädslan själv: Jag vill att ateismen skall vara sann, och jag blir obehaglig till mods av det faktum att några av de mest intelligenta och välinformerade personer jag känner är religiösa troende. Det är inte bara det att jag inte tror på Gud och naturligtvis hoppas att jag har rätt i min tro. Det är det att jag hoppas att det inte finns någon Gud! Jag vill inte att det ska finnas någon Gud; Jag vill inte att universum skall vara sådant. Min gissning är att detta kosmiska auktoritetsproblem inte är något sällsynt tillstånd och att det är orsaken till mycket av vår tids scientism och reduktionism. En av de tendenser det ger stöd åt är den löjliga överanvändningen av evolutionsbiologi för att förklara allting som rör det mänskliga livet, inklusive det mänskliga medvetandet… Detta är en ganska löjlig situation… Det är precis lika irrationellt att vara influerad i sin tro av hoppet att Gud inte finns som av hoppet att Gud finns.” (artikelförfattarens understrykningar)

-- Nagel, Thomas, The Last Word, pp. 130–131, Oxford University Press, 1997. Dr Nagel (1937–) (professor i filosofi och juridik vid New York University).

Högst sannolikt har Nagel helt rätt. I stället för brist på evidens för en Skapare handlar det om ett regelrätt förnekande av den evidens som redan finns mitt framför näsan på våra duktiga vetenskapsmän. Man vill inte att det ska finnas någon Gud och därför hemfaller man åt scientism (idén att naturvetenskapen kan förklara alltings existens, inklusive det mänskliga medvetandet) och reduktionism (idén att en helhet, t ex levande organism, kan förklaras genom att beskriva och förklara dem som en summa dess minsta beståndsdelar i form av molekyler, atomer och elementarpartiklar).

Nagel har i sina modiga och ärliga reflektioner, utan att veta om det, dragit samma slutsats som Paulus för snart två tusen år sedan gjorde i sitt brev till romarna:

”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, eftersom Gud har uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt.”

-- Romarbrevet 1:18-20 SFB15

Vad det handlar om är alltså ett undertryckande av sanningen med motivet att inte vilja veta av Gud. Det är både allvarligt och oursäktligt. Föreningen Genesis budskap till vår tids vetenskapsmän är därför både tydligt och allvarsmättat: Vänd om och sök sanningen framför såväl den egna prestigen som den politiska korrektheten. Det kommer att ha ett pris, men det är värt allt!