Forskarintervju: Ola Hössjer

Ola Hössjer är professor i matematisk statistik vid Stockholms universitet med en särskild passion för populationsgenetik. Genesis fick möjlighet att ställa några frågor till honom.

Genesis: För det första, Ola, berätta lite grand om dig själv och din bakgrund för Genesis läsare.

Ola: Jag är 53 år gammal, och har två döttrar som är 20 och 22 år. Min uppväxt skedde i Uppsala, men sedan har jag som vuxen bott på lite olika ställen, bland annat nio år i Lund. Sedan drygt 15 år tillbaka bor jag i Sollentuna norr om Stockholm, är medlem i Sollentuna Pingstförsamling, där jag också tjänar i äldstekåren.

G: Har du alltid intresserat dig för matematik?

O: Ja, så länge jag kan minnas har jag fascinerats av siffror. Jag brukade fråga mina föräldrar om släktingars åldrar, höll ofta på med tärningsspel i timmar, och gillade att föra statistik på min frimärkssamling. Mina föräldrar och tre syskon är mer intresserade av humaniora och samhällsvetenskap. Däremot var min morfar matematiker. När han kom på besök brukade han ligga på en soffa och undervisa mig om primtal och förklara olika bevis för Pythagoras sats. Sedan fick jag låna min storasysters matematikbok och under sommarlovet mellan sexan och sjuan började jag räkna i förväg. Mina föräldrar hjälpte mig att organisera studierna. Det ledde till att jag så småningom tenterade av högstadiematten i sjuan, gymnasiematten i åttan och började läsa universitetsmatematik i nian.

G: Vad är populationsgenetik och varför intresserar du dig för just det området?

O: Genetiska skillnader mellan individer återspeglas i att vårt DNA ser lite olika ut. Populationsgenetik beskriver hur DNA ändras över tiden hos en grupp individer, exempelvis hos en art. Dessa förändringar beror på vilka anlag som ärvs ner från föräldrar till barn, att nya anlag ibland kan uppstå genom mutationer, och att vissa fördelaktiga anlag har lättare att spridas genom så kallat naturligt urval. Man kan säga att populationsgenetik är ett utmärkt redskap för att beskriva mikroevolution, det vill säga små förändringar inom arter och en viss begränsad artbildning som inte skapar några nya organ eller andra nya strukturer. Jag blev intresserad av populationsgenetik genom ett samarbete med bevarandebiologer vid Stockholms universitet. För att förhindra att vargstammen i Sverige, laxen i Östersjön eller andra populationer dör ut, är det viktigt att inaveln hålls låg, så att inte ärftliga sjukdomar sprids. Bevarandebiologer använder populationsgenetik för att räkna ut hur inaveln ändras med tiden, och hur den kan minskas exempelvis genom att låta vargar från Finland eller Ryssland ta sig in i Sverige, så att olika genpooler blandas.

G: Tillsammans med Ann Gauger och Colin Reeves är du engagerad i ett forskningsprojekt där ni tillämpar matematisk statistik och genetik på människans historia. Hur blev du involverad i det här projektet?

O: Det började med att jag 2010 var med på European Leadership Forum, en stor och årligen återkommande kristen konferens. Där träffade jag flera vetenskapsmän som liksom jag själv hade en kritisk inställning till Darwins makroevolutionsteori, det vill säga att helt olika typer av arter har ett gemensamt ursprung. En kristen affärsman, Peter Loose, bjöd in mig till några intelligent design-konferenser. Så småningom fick jag kontakt med Ann Gauger vid Discovery Institute i Seattle. Hon är biolog och ville ha hjälp av en matematiker för att testa en biblisk modell enligt vilken människan har ett unikt ursprung från Adam och Eva. Syftet med projektet är alltså att undersöka vilken modell för människans historia som bäst kan förklara genetiska skillnader mellan människor runt om i världen. Kan Adam och Eva-modellen ge en bättre förklaring än den makroevolutionsteori som lärs ut i skolan, enligt vilken vi människor är närmast släkt med schimpanserna?

G: Ni har redan publicerat ett par artiklar. Kan du berätta kortfattat vad ni kommit fram till hittills?

O: Hösten 2016 publicerades två artiklar i tidskriften BIO-Complexity. I den första artikeln gör vi en mer principiell jämförelse mellan Adam och Eva-modellen och markoevolutionsmodellen, och pekar på olika saker som talar för att människan har ett unikt ursprung. I den andra artikeln föreslår vi en algoritm för hur Adam och Eva-modellen ska testas mot genetiska data. Sedan i somras har några duktiga programmerare anlitats för att implementera denna algoritm. Inom ett år hoppas vi ha publicerat en artikel där vi jämför vilken av de två modellerna som bäst kan förklara genetiska data. Själv tror jag att människan är ung, i enlighet med en mer bokstavlig tolkning av Bibeln. Inom vår forskargrupp finns det dock olika åsikter i frågan. Vi kommer därför att testa olika varianter av Adam och Eva-modellen, även sådana där de första människorna levde för hundratusentals år sedan.

G: Den naturalistiska synen på människans ursprung skiljer sig ju markant från den man kan läsa om i de första kapitlen av vår Bibel. Enligt modern evolutionsteori härstammar t ex både vi och schimpanserna från en gemensam förfader som levde för så där 6 miljoner år sedan. Men enligt Bibeln skapades människan som en unik biologisk varelse för några tusen år sedan. Borde inte så olika scenarier lämna helt olika spår efter sig i arvsmassan, så att man skulle kunna avgöra vilken berättelse som är mest trovärdig?

O: Jo, det är riktigt att de två scenarierna är helt olika. Makroevolutionsmodellen har endast ett sätt att åstadkomma nya genvarianter - genom mutationer. Mutationer är en form av kopieringsfel då föräldrars DNA överförs till barnen. Eftersom mutationer inträffar oerhört sällan så krävs det långa tidsperioder för att förklara att cirka 0.1% av människors DNA skiljer sig år. I Adam och Eva-modellen så har vi också med mutationer. Men dessutom antar vi att Gud skapade de första två människorna med inbyggd variation, och detta förklarar en stor del av den genetiska variationen mellan människor som lever idag. I makroevolutionsmodellen har man alltså ersatt skapad variation med att låta mutationer verka under en mycket längre tid. Det gör att spåren i arvsmassan skiljer sig mindre åt mellan de två scenarierna än vad man skulle kunna tro, åtminstone så länge vi inte särskiljer skapad variation från den som åstadkoms genom mutationer. Men samtidigt finns det andra saker som talar för Adam och Eva-modellen, exempelvis att vårt DNA verkar vara en mosaik av olika block som skulle kunna härröra från Adam och Eva. Dessutom är en stor del av alla mutationer skadliga. Så om de får verka under väldigt lång tid (i enlighet med makroevolutionsmodellen) så borde kvalitén på människans DNA för länge sedan ha försämrats så mycket att vår överlevnad var hotad.

G: Alla människor, t o m enäggstvillingar, är olika. Hur skulle det vara möjligt att över sju miljarder människor med olika utseende skulle kunna härstamma från två individer, Adam och Eva? Varifrån kommer all variation, tror du?

O: Jag tror att det mesta av den genetiska variationen mellan oss människor skapades av Gud redan hos Adam och Eva. Sedan har vi ärvt ned olika genvarianter från dem, både individuellt och mellan folkgrupper. Detta gäller åtminstone alla icke-könskromosomer och X-kromosomen, eftersom de fanns i flera kopior hos Adam och Eva tillsammans. Däremot hade Adam bara en kopia av Y-kromosomen, så i detta fall tror jag variationen främst orsakas av mutationer. Intressant nog så är variationen mellan mäns Y-kromosomer betydlig mindre än för andra typer av DNA, vilket talar för att skapad variation inte behövs för att förklara denna variation. Dessutom tror jag att Gud kan ha skapat ytterligare variation under historiens gång. Det gäller exempelvis HLA-komplexet på kromosom 6. Det är viktigt för människans immunförsvar och har en mycket högre grad av variation än övrigt DNA. Därför räcker inte skapad variation från Adam och Eva för att förklara variationen i HLA-komplexet. Men å andra sidan är mutationshastigheten för delar av HLA-komplexet mycket högre än för andra typer av DNA. Så vi kan alltså tänka oss att Gud har designat mutationer för att vi människor ska känna igen fler typer av angripande bakterier och virus, och därigenom skydda oss kollektivt.

G: Men om det stämmer att människor och schimpanser har 99% av sitt DNA gemensamt, måste inte det med nödvändighet betyda att vi är nära släkt?

O: Det är riktigt att människan och schimpansen har en stor del av vårt DNA gemensamt. Människans DNA sekvenserades år 2003. När sedan schimpansens DNA bestämdes två år senare använde man människans DNA som mall, och den första siffran på 99% likhet byggde på att man bara letade efter vissa typer av skillnader mellan våra och schimpansernas DNA-strängar. Om man tar alla typer av skillnader i beaktande så är 95% likhet en mer rättvisande siffra, även om det beror på hur man mäter likhet. I vilket fall som helst är 95% också en ganska hög siffra. Men en hög grad av DNA-likhet bevisar inte gemensamt ursprung, eftersom Gud kan välja att använda samma byggmaterial när Han skapade människans och schimpansens DNA. Dessutom är de 5% av vårt och schimpansens DNA som skiljer sig åt avgörande. Dels har människan många gener som helt saknas hos schimpansen, och mig veterligen finns det inte något dokumenterat exempel på att evolutionen har lyckats generera helt nya gener. Dels kodar en stor del av dessa 5% DNA för vilka gener som ska vara aktiva i olika celler hos människan och schimpansen. Det finns exempelvis en stor skillnad mellan människan och schimpansen när det gäller aktiviteten hos de gener som har betydelsen för hjärnans funktion, vilket inte är förvånande med tanke på människans höga intelligens och språkförmåga.

G: Det är inte ovanligt att forskare som uttrycker tvivel på den evolutionära synen på vårt ursprung blir respektlöst bemötta - är det någonting du märkt av i samband med din medverkan i det här projektet, i den vetenskapliga miljö där du verkar?

O: Jag har inte mött alltför stort motstånd. Det beror nog på att jag valt att ligga ganska lågt genom att inte ta upp frågan om evolutionsteorins brister med mina kollegor. Jag tror dock att många känner till min kritiska inställning, eftersom jag skrivit en del tidningsartiklar i ämnet. Jag upplever att många av mina kollegor är positivt nyfikna, men de vågar inte ställa frågor eftersom detta är ett så känsligt ämne. I kontakten med andra kollegor kan man under ytan känna en mer negativ inställning. Det tror jag beror på att alla redan i skolan lärt sig evolutionsteorin som en mer eller mindre bevisad teori. Eftersom de stora luckorna i teorin sällan eller aldrig nämns är de flesta vetenskapsmän (även biologer) inte insatta i frågan. Det finns en liten grupp evolutionsbiologer med stor kunskap i ämnet. Men de har å andra sidan satsat hela sin karriär på att makroevolutionsteorin är sann. Därför är det nog svårt att få dem att ändra uppfattning.

G: Handen på hjärtat - finns det någonting som tyder på att en sekulär forskarkår någonsin kommer att acceptera en befolkningsmodell som utgår från någon annan premiss än gemensam härstamning, alltså att vi är släkt med aporna och allt annat levande?

O: Detta är en mycket viktig och avgörande fråga. Som jag ser det finns det två vägar att gå. Antingen att forskarsamhället internationellt öppnar upp för en vidare syn på vetenskap som tillåter övernaturliga inslag, som att Gud skapar arter direkt utan gemensam härstamning med andra arter. Detta kräver dock det största paradigmskiftet i vetenskapens historia sedan upplysningstiden på 1700-talet. Den andra scenariot innebär att man håller fast vid en sekulär vetenskapssyn. I takt med att bristerna för evolutionsteorin blir allt tydligare kommer då alltfler att ifrågasätta den rådande teorin, så att tilltron till hela vetenskapssamhället gröps ur inifrån. Vi får då en officiell teori i läroböcker om människans och livets uppkomst och historia, som alltfler inser inte stämmer. Samtidigt kommer konkurrerande och mer bibliska teorier att utvecklats av forskare som arbetat på fritiden eller genom privata finansiärer. Tyvärr är jag lite pessimistisk och tror att det andra scenariot är troligare (men jag hoppas att jag har fel). Ytterst sett är det en andlig fråga, där vår själafiende vet att evolutionsteorin är ett av de bästa verktygen för att hindra människor att lära känna Jesus.

G: Till sist, Ola - Vad skulle du säga till kristna som menar att man måste förkasta vetenskapen om man betvivlar att vi härstammar från apliknande förfäder?

O: Tyvärr har många kristna anammat den rådande synen på vetenskap, att bara naturliga förklaringar är tillåtna. Jag tror många kristna inom akademin känner en oerhörd press från kollegor och är rädda för att sticka ut och verka extrema. Det är visserligen sant att evolutionsteorin inte är en frälsningsfråga - man kan tro på den och ändå ha tagit emot Jesus i sitt hjärta. Men samtidigt påverkar detta bibelsynen på ett avgörande sätt. Jag menar att man bör ha en mer vidgad syn på vetenskap där olika modeller (med eller utan övernaturliga inslag) tillåts konkurrera på lika villkor. Detta menar jag är den bästa garanten för att hitta sanningen, vilket är det yttersta syftet med vetenskap.