Den förste Adam och den Siste - Båda viktiga för evangeliet, men hur då?

Bibeln presenterar Adam som den första människan och ger Herren Jesus Kristus den lite märkliga titeln "den siste Adam" (1 Kor 15:45). Vad betyder den här benämningen, och varför fick Jesus den? Vilka är likheterna mellan Adam och Jesus som gör att Jesus kallas så? Och vilka är skillnaderna?

Adam och Jesus - en jämförelse

1. En mirakulös början

Bibeln berättar att den första människan, Adam, skapades av Gud till hans avbild och likhet direkt från jordens stoft. Gud blåste in livets andedräkt i Adams näsborrar, och han blev en levande själ (1 Mos 1:26–27; 2:7). Alltså var Adam inte en produkt av någon form av teistisk evolution.[1] Gud skapade inte Adam till en apas avbild eller till någon "lägre hominid" genom långa eller abrupta mutationsprocesser.[2] Gud skapade snarare Adam som en handling som skedde i ett ögonblick, genom hans ord (dvs. genom att befalla eller vilja att detta ska ske), någon gång under den sjätte dagen i skapelseveckan.[3]

Medan Adam skapades till Guds avbild, är Kristus "den osynlige Gudens avbild" (Kol 1:15).

Bibeln berättar att den siste Adam, Jesus Kristus, var den som Gud skapade allting genom (Joh 1:1–3; Kol 1:15–20; Hebr 1:2). Alltså existerade Jesus redan tillsammans med Gud Fadern och Den Helige Ande redan innan Adam (Joh 8:58; Mika 5:2).[4] Icke desto mindre var det genom en mirakulös händelse som han blev människa, när han inkarnerades som människa – avlad av den helige Ande och född av jungfrun Maria (Matt 1:20–23; Luk 1:26–35).

2. Fullkomlig, Oskyldig och Helig

Adam skapades till en perfekt människa, med alla mänskliga förmågor till fullo, och med ett Gudsmedvetande som gjorde det möjligt för honom att ha andlig gemenskap med Gud. Till en början var han oskyldig, syndfri och helig, och stod i ett rätt förhållande till Gud, kvinnan, sig själv och till den naturliga världen omkring honom.

Den siste Adam, Jesus, var också fullkomlig människa, ett med Gud (Joh 10:30; 17:21–22), oskyldig, syndfri och helig (Hebr 7:26). Många människor refererar felaktigt till Jesus Kristus som den "andra Adam", en term som inte finns i Bibeln. Däremot hänvisar Skriften till Kristus som den "andra människan" (1 Kor 15:47). Det har funnits många människor efter Adam, men Jesus Kristus var den andra människan som någonsin varit helt utan synd.

Till skillnad från den förste Adam var Herren Jesus dessutom gudomlig, med gudomens egenskaper, ämbeten, privilegier och namn. Eftersom han helt och hållet är Gud är han värd att tillbe (t.ex. Uppenbarelseboken 5:11–14).

3. Mänsklighetens huvud

Adam var huvudet för människosläktet. Jesus Kristus är huvudet för den återlösta mänskligheten (se till exempel Efesierbrevet 5:23). Eftersom Kristus dog en gång för alla tider (Hebréerbrevet 7:27; 9:28; 10:10–14), kommer det aldrig att behövas någon ytterligare 'Adam'. Därför är han den siste Adam.

4. Båda livgivare

Den första Adam gav liv åt alla sina ättlingar. Den siste Adam, Jesus Kristus, förmedlar 'liv' och 'ljus' till alla människor och ger evigt liv till dem som tar emot honom och tror på hans namn, och ger dem 'kraft att bli Guds söner' (Joh 1:1-14).

5. Två linjaler

Adam, som representerade mänskligheten, fick herravälde över den skapade världen (1 Mos 1:26). Efter att ha uppstått från de döda upphöjdes Jesus Kristus till Guds högra hand och gavs herravälde över allt som var ’lagt under hans fötter’ (1 Kor 15:27; Efesierbrevet 1:20–22). Den första Adam var herre över ett begränsat område, den siste Adam är Herre över alla (Apg 10:36).

6. En djup sömn ger en vacker brud

Första Moseboken 2:21–23 berättar att Gud lade Adam i djup sömn, under vilken Gud skapade Adams brud Eva, från Adams sida – ett sår på Adams sida gav en brud! Observera att teistisk evolution återigen är utesluten. Texten säger att Gud gjorde dem till man och kvinna i början (1 Mos 1:27; 2:7; Matt 19:4). Om Adam och Eva hade varit undermänniskor innan Gud blåste liv i dem, skulle de redan ha varit män och kvinnor, utan att Gud behövde ha gjort dem till detta först i detta skede.

Efter att den siste Adam, Jesus, dog på korset – och led dödens sömn för alla människor – genomborrades hans sida av ett spjut (Joh 19:34). I sin död betalade han straffet för mänsklighetens synder (1 Kor 15:1–4). De som omvänder sig och sätter sin tro på honom är förenade med Kristus i en relation som Bibeln liknar med en bruds förhållande till sin man (2 Kor 11:2; Efesierbrevet 5:27; Uppenbarelseboken 19:6–8). Således framkallade ett sår på den siste Adams sida också en brud – den sanna kyrkan! – ’en härlig brud, utan fläck eller rynka eller något sådant … heligt och felfritt’ (Ef 5:27).

7. En betydelsefull testning

I början av Adams liv genomgick han en period av prövningar om huruvida han skulle lyda Gud eller inte.[5] 'Och Herren Gud befallde människan och sade: Du får visserligen äta av alla träd i trädgården, men av trädet av kunskapen om gott och ont ska du inte äta, ty den dag du äter av det skall du förvisso dö.” (1 Mosebok 2:16–17).

I början av den sista Adams tjänst leddes Jesus av den Helige Ande ut i öknen för att bli frestad (eller prövad – grekiska: peirazō) av djävulen (Matt 4:1; Luk 4:1–3).[6]

8. Ett stort misslyckande och en stor seger

Den förste Adam misslyckades med provet och drog därigenom hela mänskligheten med sig i sitt fall.[7] Som ett resultat av detta står vi alla, genom Adam, fördömda, andligt bankrutt, förslavade till synden och utdrivna från paradiset (Romarbrevet 5:12 ff.).

Den siste Adam, Jesus, segrade över synden, köttet och djävulen. Som ett resultat står de troende, i Kristus, rättfärdiga och återlösta, andligt rika, befriade från synd och inkluderade i Guds paradis (Rom 5:18 ff.; 1 Kor 15:21 ff.; Uppenbarelse 2:7).

9. Olydnad eller Lydnad

Den första Adam var olydig mot Gud. Den siste Adam var "lydig intill döden, ja, döden på ett kors" (Filipperna 2:8).

10. Dom och död

Den första Adam upplevde Guds dom – han dog till slut och hans kropp förvandlades till jord. På grund av sin synd kom döden över alla människor, "ty alla har syndat och saknar Guds härlighet" (Rom 3:23).

Den siste Adam, Jesus Kristus, dog också – på korset – för att försona synden (Jes 53:5; 1 Petr 3:18; Heb 2:9). Men han förblev inte död, inte heller blev hans kropp "förstörd (Apg 2:27; 13:35–37). På den tredje dagen uppstod han igen och övervann därigenom djävulen och dödens makt för alla som tror på honom (Hebr 2:14) och förde fram uppståndelse från de döda (1 Kor 15:22–23).

11. Förbannelse eller upprättelse

Skapelsen var ursprungligen "mycket god" (1 Mos 1:31), så den "sista fienden", döden (1 Kor 15:26) fanns inte i närheten då. Till och med djuren fick ursprungligen växterna till att äta (1 Mos 1:30). Den första Adams handlingar ledde till ett dödsvälde och blodsutgjutelse över en en gång perfekt värld, som sedan dess har varit full av smärta (Rom 8:22).[8] Just på grund av det blod som utgjutits i döden av den siste Adam, kommer dödens förbannelse och blodsutgjutelse att tas bort, och skapelsen kommer att återställas till ett syndfritt tillstånd utan död (Upp 21:1; 21:4; 22:3).

Slutsats

Vi är alla förknippade med den förste Adam (människosläktets naturliga och juridiska överhuvud) som fördärvade och skyldiga syndare, och har därför del i dödsdomen som Gud uttalade över honom. Men alla som är förbundna med den siste Adam, Jesus, genom omvändelse och tro på hans återlösande verk, är förlåtna, har "fått rättfärdighetens fria gåva", och så "har gått över från döden till livet" (Kolosserna 1:14). ; Romarbrevet 5:17; 1 Johannes 3:14).

Referenser och noter

1. I Första Moseboken kapitel 1–5 används termen "Adam" specifikt för en enda person, inte generiskt för mänskligheten (även om detta förekommer i kapitel 6 ff). Aposteln Paulus argument i Romarbrevet 5:12–19 och 1 Kor 15:45 – att döden kom till världen genom en mans olydnad och rättfärdighetens gåva genom en mans lydnad – skulle falla till marken om inte "Adam" skulle avse en specifik person i berättelserna om skapelsen och fallet. Paulus lärde också ut att Adam och Eva var verkliga individer i 1 Timoteus 2:13–14.
2. I 1 Mosebok 2:7 ('och människan blev en levande själ') visar ordet 'blev' att Adam inte redan var en levande varelse som utvecklades till en annan/annan levande varelse när han skapades. Han blev levande (en levande själ) först när han skapades. Observera också att vissa teistiska evolutionister hävdar att stoftet i 1 Mosebok 2:7 som Adam skapades av hänvisar till människans utveckling från ett vilddjur, men om det var så skulle återgången till stoft efter döden i 1 Mosebok 3:19 innebära att man vänder tillbaka till ett vilddjur. Detta är naturligtvis absurt.
3. Se Russell Grigg, Creation: How did God do it?, Creation 13(2):36–38, mars 1991.
4. Aposteln Paulus jämför ursprunget till de två Adams och skriver: 'Den första människan är av jorden, jordisk: den andra människan är Herren från himlen' (1 Kor 15:47).
5. Eftersom Gud skapade Adam med kraften att välja moraliskt, kunde hans lydnad mot Gud endast bekräftas i en situation där han hade valet att antingen lyda eller vara olydig mot Gud. Sålunda, i början av Adams liv, var en prövotid nödvändig, även om Gud förut visste att det skulle resultera i syndafallet.
6. Vi bör inte föreställa oss att detta var den enda gången i Jesu liv som han frestades av Satan, jfr. Lukas 4:13; 22:28; Hebréerna 4:15; 5:8.
7. Observera att Adam var i en trevlig trädgård, med mycket att äta, och var inte hungrig. Men trots att han levde under bästa möjliga levnadsförhållanden syndade han fortfarande. Jesus var i öknen utan att äta något och var mycket hungrig.
8. Detta är en stark anledning till varför långa "tolkningar" av Bibeln gör så mycket skada för logiken i evangeliets budskap. Fossilerna visar tecken på död, lidande och sjukdom. Om de existerade miljoner år före människan, betyder det att dessa saker var närvarande innan syndafallet. Det kunde då inte ha funnits någon förbannelse över skapelsen på grund av synd, och aldrig något syndfritt, dödlöst tillstånd till vilket allt kommer att återställas (Apg 3:21).