Kamelen - ett uttorknings-trotsande mirakel av design

Torka - den ikoniska bilden är av torr, sprucken jord så långt ögat når, monotonin bryts bara av de spridda benen av något olyckligt djur. De enda synliga tecknen på liv kan vara några få härdiga buskar och några grästuvor - ett elände för bönder och djuruppfödare överallt.

Uttorkning är en återkommande realitet i alla torra klimat. Otaliga djur har fått stryka med genom åren, ja hela besättningar av nötboskap, getter och får när den är som värst. Men det finns ett djur, kamelen, vars uttorknings-trotsande egenskaper gör det möjligt för den att lagra vatten och tåla uttorkning så att största delen av besättningen kan överleva, även under förhållanden som skulle vara katastrofala för andra betande djur. [1]

Till exempel är vår normala kroppstemperatur cirka 37°C med endast liten variation över en 24-timmarsperiod (ungefär en halv grad upp eller ner). Liksom många däggdjur svettas vi för att bibehålla temperaturen när vi blir varma. I stället för att slösa bort överskott av fukt för att bibehålla en konstant temperatur, regleras kamelens inre temperatur så att den ökar stadigt från 34°C vid gryningen till 41°C under dagens hetaste del. [2]

Kamelen kan sedan avleda den lagrade värmen över natten, och sänka kroppstemperaturen tillbaka till 34°C följande morgon. Dess fina ulliga päls hjälper till genom att isolera mot överdrivet värmeupptag. Detta reducerar vattenförlusten med så mycket som två tredjedelar jämfört med om den skulle behålla en konstant temperatur.

Det är i blodet

När kamelen svettas förhindras blodet från att bli mer trögflytande (ett tillstånd som kan leda till hjärtsvikt) genom att förlorad vätska ersätts från andra kroppsvävnader. [2] Därigenom kan en kamel klara mellan 25 och 30 % förlust av kroppsvikten genom uttorkning - dubbelt så mycket som skulle vara dödligt för de flesta däggdjur. [1]

Kamelens röda blodkroppar har också membran som tillåter dem att svälla ovanligt mycket. Så när en vattenkälla är tillgänglig och kamelen absorberar upp till 100 liter vatten på bara 10 minuter, [1] så kommer de ändå inte att brista av den osmotiska variationen (den plötsliga utspädningen av blodet). Blodkropparna hos nötkreatur skulle brista i samma situation.

En törstig kamel kan ytterligare minimera vätskeförlusten genom att koncentrera sin urin till en tjock sirap. Detta minskar urinmängden till en femtedel av den normala volymen, medan avföringen är så torr att den omedelbart kan användas till bränsle för en brasa.

En kamel behöver heller inte alltid en direkt vattenkälla under torra förhållanden. Vid svalare väderlek behöver en kamel inte dricka något vatten på flera månader under förutsättning att den förses med en foderkälla som innehåller tillräckligt med vätska. Den kan också tolerera en mycket högre salthalt i vattnet, eftersom den behöver sex till åtta gånger så mycket salt som andra djur för att kunna absorbera och lagra vatten. [3]

En puckel eller två?

Självklart är puckeln det särdrag som är synonymt med kamelen (två om det är baktriska kameler). Det här är ingen lagringsplats för vatten, som många tror, utan fett som kamelen använder som energi under perioder när den inte har någonting att äta. När maten är riklig kommer kamelen att överäta och lagra överskottet som fett i puckeln, som kan väga upp till 45 kg. [2] När fettet i puckeln omvandlas till energi under svältperioder börjar puckeln att krympa och kan till och med glida av ryggen och hänga ner på sidan. Men när kamelen får möjlighet att vila och äta kommer puckeln att bli fast och fyllig igen.

Kameler kan bygga upp den här fettreserven med hjälp av en rad födokällor som många andra djur skulle finna oätliga. Med sina starka hörntänder kan de krossa hårda, träiga växter och trädgrenar. Taggiga växter kan ätas tack vare den tjocka, läderartade insidan av deras munnar. Till och med så ovanliga maträtter som ben, läder och tyg kan konsumeras när det saknas tillgång på annat foder. Detta i kombination med deras förmåga att bevara vatten gör det väldigt enkelt att förstå varför kameler är så högt värderade som packoch dragdjur i torra områden, och varför människan under långa tider har varit beroende av dem.

Kameler klassificeras i släktet Camelus som ingår i familjen Camelidae, som även inkluderar de sydamerikanska kameldjuren laman och guanacon (släktet Lama), samt alpackan och vikunjan (släktet Vicugna). Det finns mycket god evidens för att släktena Lama, Camelus och Vicugna har en gemensam förfader, det vill säga representerar ett skapat slag. Hybridisering av en dromedarhanne och en lamahona (via artificiell insemination eftersom kamelen är sex gånger större) har resulterat i en avkomma som kallas cama. Detta genomfördes som ett sätt att kombinera lamans päls (och förhoppningsvis temperament) med kamelens uthållighet. [4]

Historieberättande

Den påstådda evolutionära historien för Camelidae-familjen sägs ha börjat för ungefär 40 miljoner år sedan i Nordamerika. Därefter, för omkring 2 miljoner år sedan, migrerade kamelider från Nordamerika till Asien och sedan till Afrika. Där, sägs de efter succesiva förändringar ha utvecklats till Camelus-släktet (baktriska och arabiska kameler, de senare även kända som dromedarer). [1,5] Observera att inget av detta kan demonstreras genom testbar och upprepbar vetenskap, utan är ett antagande baserat på tolkningen av de tillgängliga bevisen i syfte att stödja en evolutionär världsbild (d.v.s. det fanns ingen Gud som agerade som Designer och Skapare, utan allt uppstod genom naturliga processer utan någon form av avsikt eller design från en intelligent källa).

Kameler och bibeln

Jämför den evolutionära berättelsen med den kreationistiska, som också är en tolkning av samma tillgängliga evidens, men som baserar sig på vår Skapares ögonvittnesskildring som presenteras för oss i Första Moseboken. För ungefär 6000 år sedan, på den sjätte dagen i skapelseveckan skapades grundtypen kamelider av Gud. För ungefär 4500 år sedan togs ett par kamelider 6 ombord på arken för att bevaras undan översvämningen. När djuren så småningom spreds ut från arken, flyttade kamelider till Afrika och Asien. [7]

Bibeln dokumenterar att kameler fanns i Egypten när Abraham var där (1 Mos 12:16). Vid ungefär samma tid i Us hade Job 6 000 kameler (Job 42:12). Denna bibliska tidslinje av kameler i Mellanöstern stämmer överens med vad vi känner till från arkeologiska fynd. [8]

Under istiden som följde efter översvämningen på Noas tid, medförde lägre havsnivåer att familjen Camelidae kunde flytta från Asien till Nordamerika via vad som nu är Berings Sund, men som då var torrt land. [9] Därifrån flyttade kamelider till Sydamerika.

Längs vägen bidrog urvalstrycket från miljön till den anpassning och variation som ledde fram till de separata arter vi ser idag. Men till skillnad från påståenden om evolution av typen mikrob-till-människa, är en sådan anpassning ingen skapande, uppåtgående process. Snarare var informationen för kameler, lamadjur med flera redan närvarande i den ursprungliga grundtypen av kamelider.

Vissa enkla designegenskaper (t ex de bredare fotsulorna som förhindrar att fötterna sjunker ner i den mjuka sanden) kan möjligen vara resultatet av mutationer som råkade passa en viss miljö. Men sett till helheten saknar tanken att alla de sofistikerade designfunktionerna hos kameler skulle ha uppstått genom val av slumpmässiga mutationer vetenskaplig trovärdighet. Det skulle kräva stora antal funktions-skapande mutationer, en idé som helt enkelt inte stöds av den tillgängliga evidensen. [10]

Förändring i linje med skapelse

Det slag av genetisk sortering som vi observerar vid anpassning genom naturligt urval är en process som leder till att dotterpopulationerna blir mer specialiserade - vi ser fler varianter, även arter, men var och en har mindre variationsmöjligheter än den ursprungliga populationen. Detta är en generell nedåtgående förändring som för varje grupp närmare utrotning, eftersom de förlorar sin genetiska flexibilitet (deras förmågan att anpassa sig till framtida förändringar). Så när kamelen utsattes för naturligt urval kom redan existerande funktioner som stöder livet i ett torrt landskap i förgrunden till priset av förlust av information som inte gynnar livet i ett kärvt, torrt klimat.

Sådan nedåtgående förändring är förenlig med en ursprunglig skapelse av fullt funktionella kategorier av organismer, och en senare fallen värld. [11] När vi inser detta påminner det oss om att inte heller vi själva utvecklas ´framåt och uppåt´. Snarare är mänskligheten, i likhet med den övriga skapelsen "i slaveri under förgängelsen" och vi behöver den Frälsare, Jesus Kristus, som Bibeln uppenbarar.

Artikeln har tidigare varit införd i tidskriften Creation 36(3):28 - 31, [2014,] och är översatt av Lasse Hermansson.

Den finns också på https://creation.com/cleverly-designed-camel

Referenser och noter

1. Camel, Encyclopedia Britannica (online library edition), library.eb.com.au, den 11 november 2013. Weston, P., Camels—confirmation of creation, Creation 19(4):26 - 29, [1997];
2. creation.com/camel .
3. Grzimek’s Animal Life Encyclopedia (2nd Edition) 15:320, [2004].
4. Another camel/llama hybrid, Creation 25(3):9-2003; creation.com/focus-253.
5. World Book Encyclopedia, [3]:76-77, [2013].
6. Batten, D., Ligers and Wholphins? What next? Creation 22(3):28-33, [2000]; creation.com/ligers .
7. Lägg märke till att kameler påträffas delvis I samma regioner som ullhåriga mammutar—se Oard, M., The extinction of the woolly mammoth: was it a quick freeze? J. Creation 14(3):24-34, [2000]; creation.com/snapfreeze .
8. Cosner, L., Camels and the Bible, creation.com/camels, [11] februari 2014.
9. Statham, D., Biogeography, J. Creation 24(1):82-87, [2010]; creation.com/biogeography .
10. Carter, R.W., Can mutations create new information? J.Creation 25(2):92-98, [2011]; creation.com/mutations-new-information .
11. Wieland, C., The evolution train’s a-comin´, Creation 24(2):16-19, [2002]; creation.com/train .