Kvastfeningen lever och mår bra

När kvastfeningen först upptäcktes i närheten av Madagaskar år 1938 gav det stora rubriker inom forskarvärlden. Man hade då trott att den varit utdöd i omkring 70 miljoner år. Men här fanns den alltså kvar, livs levande.

Efter några år upptäckte man fler exemplar vid ögruppen Comorerna i närheten. Under senare år har man upptäckt dem utanför kusten i andra östafrikanska stater. För ett tiotal är sedan har man har man även funnit ett bestånd i Indonesien, omkring tusen mil från den gamla fyndplatsen. För de lokala fiskarna var det en välbekant fisk, men världens biologer hade missat att den nu så berömda fisken hade sin hemvist i den indonesiska övärlden. Det var först i slutet av 1990-talet, då hustrun till en forskare fick syn på ett exemplar på en fiskmarknad, som det kom till forskarvärldens kännedom.

Kvastfeningen - vid god vigör

Mycket om kvastfeningens levnadsvanor är fortfarande okänt, då de lever på djupa vatten. Att studera den i akvariemiljö har inte heller varit möjligt, då uppfiskade exemplar endast överlevt några timmar. I sin naturliga miljö lever fisken vid branta klippor i snabbt strömmande vatten. Att se kvastfeningen "live" är därför inte så många förunnat. Man har dock lyckats filma några av dem vid ett par tillfällen.

Nu har japanska forskare lyckats videofilma ett ungt exemplar, just i de indonesiska vatten där där man först fann beståndet här. Forskarna tror att det var ett ganska nyfött exemplar då det hade samma storlek, ca 30 cm, som de ungar man tidigare hittat inuti gravida honor. Vuxna exemplar kan bli bortåt två meter. Med en allt mer förfinad filmteknik hoppas nu forskarna kunna lära sig mer om kvastfeningens fortplantning och andra levnadsvanor. Men det man alltså vet är att kvastfeningen har en inre befruktning och föder levande ungar.

I det förgångna hade kvastfeningen en betydligt större spridning än idag. Sedan den första fossila kvastfeningen hittades i England år 1839, har man hittat fossil på alla kontinenter utom Antarktis. Fossila kvastfeningar är sällan längre än 50 cm. Det fossil som hittats djupast ned i lagren har, enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan, daterats till 410 miljoner år. Sedan skall de ha levat under 340 miljoner år, för att sedan försvinna under de närmaste 70 miljoner åren före vår tideräkning. Och idag simmar kvastfeningen alltså omkring i haven igen, även om det så långt vi känner till endast är på några få platser.

Med den kunskap vi har om kvastfeningen idag - att de lever på flera hundra meters djupt vatten - är det knappast förvånande att de skulle begravts djupt ned i lagren vid en översvämningskatastrof. Med den skapelsetroendes syn att de fossila lagren visar, inte den ordning i vilken växter och djur har utvecklats och levat på, utan i vilken ordning de begravts och dött på, blir också tidsperspektiven lite annorlunda. Det 70 miljoner år långa tidsgapet mellan fossila och levande kvastfeningar blir då bara några meter sedimentära lager utan några fossila kvastfeningar. Och överraskningen att de lever kvar idag blir då egentligen inte heller så stor.

Källor: PhysOrg och Wikipedia