Systembiologi

Ett av de allra nyaste områdena inom de biologiska vetenskaperna är systembiologin. Den traditionella reduktionistiska synen som hittills har präglat dessa vetenskaper har utgått från att biologiska system (t. ex. celler, organeller och organsystem som cirkulationssystemet, nervsystemet etc.) kan förstås och förklaras helt och hållet om man undersöker och beskriver dess olika beståndsdelar tillräckligt noga.

Systembiologin har en annan utgångspunkt. Den utgår i stället från antagandet att biologiska system) ugörs av någonting mer än summan av de enskilda delarna (enskilda aminosyror, kvävebaser och andra enklare molekyler). Det här är precis vad vi företrädare för skapelsetro och Intelligent Design har hävdat hela tiden! Exempelvis att den ändamålsenliga funktionen hos cellernas olika delar kräver någonting mer för att fungera än bara en trave kemikalier. De kräver en input av biologisk information. Utan den informationen, och kanske av andra, ännu outforskade förhållanden som utgör självaste livets hemlighet, så händer absolut ingenting.

Annorlunda uttryckt kan man säga att den levande världen kännetecknas av teleologi (=syften, målinriktning. Inte att förväxla med teologi, som betyder läran om Gud). Någonting som evolutionsbiologer under alla tider försökt intala generationer av barn och studenter bara är en illusion. T.ex. att fåglarna har vingar för att kunna flyga, fiskarna fenor för att kunna simma, vi har ögon för att se, öron för att höra o.s.v. Systembiologin bortser från evolutionära förväntningar av dålig design i naturen och förutsätter i stället raka motsatsen, nämligen sofistikerat designade system och skapar sedan nya hypoteser att testa utifrån det.

Klassisk evolutionär syn på biologin har nämligen lett fram till idéer som att våra kroppar är fulla av ting som saknar funktion (så kallade ”rudiment” som blindtarmen, svanskotan, ”skräp-DNA”, ”suboptimal design” etc). Sådana idéer har formulerats av evolutionister därför att det är en rimlig – och för övrigt helt riktig – slutsats att planlösa processer leder till mediokra resultat. Den nya systembiologin är en konsekvens av att evolutionismens förutsägelser på de här områdena ständigt har slagit fel. Under det senaste århundradet har organ efter organ i människokroppen visat sig äga funktioner. Inte för att sådana utvecklats under loppet av ett sekel, utan därför att naturvetenskapens framgångar upptäckt dem en efter en. Den senaste i raden är det nämnda begreppet ”skräp-DNA” som numera börjat överges av forskare i allt högre grad i takt med det så kallade ENCODE-projektets landvinningar. Allt detta är givetvis dåliga nyheter för darwinister, som anstränger sig för att kämpa emot och fortsätter att leta efter skräp i vår arvsmassa och i naturen i övrigt och påtala hur usel ”designen” av levande varelser är. Sådant främjar naturligtvis inte den vetenskapliga utvecklingen.

Utvecklingen av systembiologin syresätter den vetenskapliga diskussionen. Teleologiska termer som ”mål”, ”syfte” och liknande används ofta inom systembiologin (se bilden). Fysikprofessorn David Snoke från Pittsburguniversitetet skriver med hänsyftning på systembiologin:

”Många har efterfrågat att Intelligent-Design-paradigmet måste kunna presentera ett framgångsrikt, kvantitativt program för biologin med förmåga till prediktioner [förutsägelser – min anm.] … men det tycks som om ett sådant program redan existerar mitt framför näsan på oss.”¹

Det våras för skapelsetron!

Referenser

1^ David Snoke, ”Systems Biology as a Research Program for Intelligent Design”, BIO-Complexity 3 (2014):1-11. DOI:10.5048/BIO-C.2014.3