Fotosyntes

Här i handen håller jag ett litet grässtrå.

Det är fantastiska grejer båda två.

Men nu ska jag säga några ord om grässtråt.

Solljuset (vitt) träffar bladet. Därinne i bladets miljontals små celler finns det små gröna saker som kallas kloroplaster, och de innehåller grönt klorofyll som funkar som en sorts ljusantenner.

Det som händer är att klorofyllet absorberar det blå och röda ljuset i solljuset. Kvar blir bara det gröna. Det är därför som gräset och träden är gröna, det är det ljuset som klorofyllet så att säga struntar i, så det reflekteras från bladen eller skiner rakt igenom dem och gör så att vi upplever dem gröna.

De flesta vet att växter suger upp vatten med rötterna och tar in koldioxid från luften. Vatten H₂O består ju av väte och syre. Med hjälp av energin i ljuset kan växtens fantastiska små proteinmaskiner slå sönder vattenmolekyler och släpper iväg syret i dem så att vi kan andas och leva. En av väteatomerna från vattnet slår ihop sig med koldioxid som gräset tar in i pyttesmå reglerbara hål på undersidan av bladen och så blir det druvsocker av det hela. Och sen används druvsockret som råmaterial till allt annat som finns i växten.

Den av våra kemister som skulle kunna härma det växten gör i sitt labb skulle få nobelpriset flera gånger om. Mat av vatten och koldioxid!

Vi tar det för helt självklart, eller hur? Det borde vi nog inte.

Det är samma sak med ljuset. Det är en sorts elektromagnetisk strålning. Det är olika mycket energi i olika sorter av sådan strålning. I radiovågor med en våglängd på kilometer finns det lite pyttelite energi, i kosmisk strålning med våglängd på bråkdelar av miljondels millimetrar finns det kolossalt mycket energi. Strålning med mycket energi slår sönder molekyler, strålning med litet energi har inte kraft nog att få atomer att slå ihop sig. Men nånstans däremellan, när våglängden är exakt mellan 400-700 nm (knappt en tusendels mm) just DÄR är energin sådan att den kan användas till att bygga upp molekyler, som i mitt lilla grässtrå.

Evolutionsbiologer är vana vid att tänka som så att – ja hade solljuset haft en högre eller längre våglängd än 4-700 nm så hade växterna anpassat sig till det. Men det hade alltså inte fungerat. Det hade varit fysikaliskt/kemiskt omöjligt. För dem är det bara en lyckoträff:

En sån TUR att våran sol bara RÅKAR sända ut sin energi på just de våglängderna av alla tänkbara. Annars hade vi inte haft nåt att äta. Solen är inte alls någon medelmåttig stjärna. Den är en helt PERFEKT stjärna för att det ska kunna finnas växter för oss att äta.

Visst kan man se det som en tillfällighet om man vill det. Men handen på hjärtat – visst är det mycket mer rimligt att tänka att Gud synkade alltsammans. Tänk på det nästa gång du äter frukost.