Universellt medvetandefält – revolution, humbug eller vad?

Den norska fysikern Maria Strømme arbetar på Uppsala universitet. I slutet av november (2025) publicerade hon en vetenskaplig rapport som rönt uppmärksamhet världen över: Universal consciousness as foundational field: A theoretical bridge between quantum physics and non-dual philosophy. På svenska: "Universellt medvetande som ett grundläggande fält: En teoretisk bro mellan kvantfysik och icke-dualistisk filosofi."
En intervju med henne hittar du här.

I sekulära fysikerkretsar varierar mottagandet mellan ytterligheterna skandalös pseudovetenskap till en revolution i synen på universum.

Bland kristna ser vissa rapporten som en direkt inbjudan till österländskt motiverad ateism eller panteism och andra som ett välkommet ifrågasättande av den naturalistiska/materialistiska normen inom naturvetenskapen eller rentav ett gudsbevis.

Vad handlar det om?

I grund och botten är det ett försök att revolutionera sättet att se på förhållandet mellan materia och medvetande. Den vanliga evolutionistiska synen på medvetande är att det är en oplanerad biprodukt av elektriska urladdningar i det centrala nervsystemet hos vissa organismer under evolutionen som visade sig innebära konkurrensfördelar när det gällde att sätta fler ungar till världen. Enligt en sådan ursprungsförklaring är alltså medvetande inte bara en produkt av rena tillfälligheter, utan dessutom någonting tämligen perifert i universum sett i ett större perspektiv.
Den här föreställningen vänder Strømme nu helt upp-och-ned. Hon menar i stället att medvetande tvärt om är universums mest fundamentala storhet. I stället för det evolutionära Först materia – sedan medvetande bör man enligt henne se det som Först medvetande – sedan materia. Inte att undra på att merparten av ateisterna inom vetenskapen – och de är många – får skrämselhicka. Och att kristna faktiskt för en gångs skull kan känna igen sig – vi tror ju faktiskt på ettn icke-kroppsligt Medvetande, en personlig Gud, som den yttersta orsaken till skapelsen.

Åt öster…

Ungefär här börjar emellertid Strømmes framställning att fjärma sig från bibelordet och alltmer dras åt ett annat håll, österut. Hennes föreställning om det universella medvetandet är ungefär som havet där de enskilda medvetandena utgör vågor. Dödsögonblicket beskriver hon som tillfället då det individuella medvetandet (själen) återigen förenas med det universella medvetandet, då den enskilda vågen dör ut och på nytt bara är hav. Vår individualitet är med andra ord verklig som upplevelse, men inte grundläggande. Det är havet.

Nu börjar vi ana konturerna av andra religioner än kristendomen, nämligen buddhism som i grunden har en ateistisk syn på tillvaron (ingen Gud) , och den panteistiska hinduismen (många gudar). De båda österländska religionerna har länge hävdat att allt är en enhet, de är med andra ord icke-dualistiska filosofier. Nu ser Strømme en tänkbar bro mellan dessa och den moderna kvantfysiken. Jag skulle slå vad om att hon har en ansenlig mängd österländsk filosofi på sin bokhylla (men vad vet jag?).

Bakgrunden till de här tankarna är givetvis den gamla motsättningen mellan fysikens värld och upplevelsernas värld som tyckts väldigt svåra att förena. Forskaren kan förlita sig intellektuellt på naturvetenskaper som beskriver människan ur ett strängt naturalistiskt perspektiv, men när han eller hon efter arbetsdagens slut möter sina egna känslor och reflekterar över sig själv så är det ytterst svårt att betrakta sig som bara en samling partiklar eller vibrerande strängar. Ett sådant förhållningssätt kallas med ett finare ord för reduktionism och har hittills präglat vetenskapen, men stämmer illa med erfarenheten.

Vetenskaplig kritik

Kritikerna hävdar nu att teorin går alldeles för långt utanför etablerad vetenskap, att den blandar filosofi och fysik på ett konstigt sätt med diverse odefinierade och omätbara storheter (som medvetande), att det är en oklar koppling till hjärnforskningen, att den inte går att testa eller motbevisa (”icke-falsifierbar”) och att den lämnar dörren på vid gavel för allsköns spekulationer hos olika kategorier av människor. Kort sagt – den förklarar allt och inget (precis som evolutionsbiologin).

Egen spekulation

Om jag får pröva på att gissa lite grand om teorins framtid, så tror jag personligen att den kommer att överleva kritiken. Den är, liksom de österländska religioner den flirtar med, i grunden naturalistisk. Hinduismens gudar befinner sig inom ramen för tid och rum. Man kan säkert kalla det universella medvetandet för ”Gud” om man så vill, men man behöver inte göra det. Det finns liknande halvreligiösa tendenser bland evolutionsbiologer som ser mystiska naturkrafter bakom evolutionen och som använder sig av kvasivetenskapliga begrepp som ”självorganisation” och ”emergens” med minimal evidens som underlag.

Det är anmärkningsvärt hur tillåtande åtminstone stora delar av vetenskapsetablissemanget är för religiösa föreställningar, så länge de kan bevaras inom ramen för filosofisk naturalism. Vi har tidigare skrivit om projektet Hephaistos, också det vid Uppsala universitet. På samma gång har man nolltolerans för minsta tendens till teism, i synnerhet kristendom. Jag är bombsäker på att kritiken mot Strømme är som en mild bris jämfört med hur den varit om hon argumenterat för likheter med Bibelns Gud. Det närmaste hon kommer nu är en abstrakt tolkning av treenigheten som dränks i de många österländska anspelningarna.

Jag tror att det finns bibliska skäl att förvänta att den yttersta tidens samhälle och dess vetenskap kommer att ha en andlig underton som samlar religiösa från olika läger, inklusive liberalkristna, under samma paraply. Under det finns plats både för spekulativa evolutionshypoteser och Strømmes medvetandefält. Men knappast för oss som tror på Bibelns Gud.