Vad anser ni talar mest för skapelseteorin?

Utförligt svar

Vad talar mest för skapelse?

Det finns en oerhörd mängd positiv evidens från många olika vetenskapsområden som alla vittnar om samma sak – en Skapare av himmel och jord. Här ska vi i korthet nämna några av dem och ge referenser till var du kan läsa mer om de olika argumenten.

1. Universums finkalibrering

De naturkonstanter som möjliggör att universum existerar, som möjliggör liv, som möjliggör intelligent liv och som möjliggör för oss att observera och undersöka universum förefaller finjusterade in i minsta detalj. Detta brukar gå under beteckningen ”den antropiska principen”. Du kan läsa om den genom att söka på internet eller i en mängd populärvetenskaplig litteratur. Naturalister (som förnekar Guds existens) har en mängd hypoteser, varav den vanligaste är den så kallade multiversum-hypotesen. I den antar man att det universum vi lever i och kan undersöka med våra mikroskop och teleskop inte är det enda som existerar. Det finns ingen anledning att tro att ett ensamt universum skulle råka bli så finkalibrerat som vårt, resonerar man. Sannolikheten för det blir större om slumpen hade fler chanser på sig. Och om det finns miljarders miljarder (kanske rentav oändligt många) andra universa tänker man att den statistiska chansen ökar och blir nästan 100% för att det någon gång, någonstans skulle råka uppstå ett universum som vårt. Naturligtvis finns det inga observationer som tyder på att det finns något annat universum än vårt, men den sortens spekulationer är man gärna beredda att tillgripa för att bortförklara det faktum att just vår värld är så fantastisk som den är. Som bibeltroende hävdar vi att den mest parsimoniska (minst långsökta) förklaringen är att Gud ville både vårt universum och oss, och designade det in i minsta detalj. Läs t ex på https://gardeborn.se/artiklar/varfor-ar-universum-sa-stort.html . Eller sök på Youtube på ”finetuning of the universe”.

2. Kemin bakom livets uppkomst

Ingen vet egentligen vad liv är, men vi vet att allt liv på jorden är helt beroende av ett ganska stort antal olika kemiska ämnen för att kunna existera. Det handlar bland annat om nukleinsyror som DNA och tre olika sorters RNA, proteiner som består av aminosyror, energibärande molekyler (ATP) och lipider. Det brukar framställas i skolans läromedel och i populärvetenskaplig media som att dessa ämnen bildas vid enkla kemiska försök som blixturladdningar i olika gasblandningar (så kallade abiogenesförsök, som de kända Miller-försöken på 1950-talet). Inget kan vara längre från sanningen. Kemins grundlagar förhindrar effektivt att den här sortens kemiska ämnen bildas ”spontant” ur sina beståndsdelar. Hela abiogenesområdet skulle kunna liknas vid försök som går ut på att på naturligt sätt bilda lösa bokstäver eller byggstenar till livets molekyler. Det fungerar ibland, men det ör inte där problemet ligger. Problemet handlar om hur lösa bokstäver eller byggstenar på naturlig väg skulle arrangera sig i form av meningsfull litteratur eller stenslott. Statistikens och kemins lagar förhindrar detta effektivt. Bara med intelligent styrd kemisk ingenjörskonst kan man tillverka korta molekyler av de som ingår i levande celler, som proteiner och nukleinsyror. Mer om det här ämnet hittar du i Genesis temanummer om livets ursprung som du hittar på https://genesis.nu/tidning/tidigare-nummer/genesis-2019-1/.

3. Fossilens generella mönster

På sajter där man bemöter skapelsetroende, och även på Wikipedia, kan man läsa att det finns mängder med mellanformer mellan levande organismer. Det är inte sant. När man studerar varje sådant exempel lite närmare upptäcker man snart att de nästan utan undantag går att placera i redan existerande väl avgränsade grupper av levande organismer. Den fyrfota fisken, Ichtyostega, var ett groddjur, urfågeln Archaeopteryx var en fågel o s v. Inom varje kategori (t ex familj) av levande organismer finns en spännvidd av egenskaper där det alltid går att säga att något enskilt drag skulle vara mer ”avancerat” eller mer ”primitivt” än något annat. Men sådana bedömningar gör man helt och hållet utifrån evolutionära förväntningar och förutfattade meningar. Fossilens mönster – liksom mönstret i den nu levande världen – är att det finns tydliga gränser mellan de olika familjerna (och ibland även släktena) av levande organismer. Detta är egentligen helt vedertaget bland evolutionister och man har till och med formulerat hjälphypoteser för att försöka bortförklara att fossilens mönster är som det är (d v s bristen på mellanformer). Ett sådant exempel är Gould och Eldredges hypotes om ”avbruten jämvikt (eng. ”punctuated equilibrium”).

Om jordens djur- och växtvärld vore ett resultat av en gradvis evolution hade fossilen uppvisat ett helt annat mönster. Livsformerna hade varit mycket mer ”diffusa” i förhållande till varandra och vi skulle hitta en mängd mellanformer mellan t ex hunddjur och kattdjur, grodor och kräldjur och så vidare. I stället vittnar fossilen om Gud som skapade alla levande varelser efter sina respektive ”slag”, som du kan läsa om i Bibelns första kapitel.

Lästips: https://genesis.nu/site/assets/files/3325/genesis-2019-3.pdf s. 34-36 samt https://genesis.nu/i/artiklar/fossilen-och-verkligheten/

4. Mönstren i den levande världen

Mönstren i nutidens organismvärld är detsamma som för fossila organismer. Vi har inga problem att urskilja gränserna mellan livsformerna. Redan ett litet barn ser skillnad mellan hunddjur och kattdjur, änder och fiskmåsar, makrillar och torskar. Gränserna är inte påhittade, utan verkliga. Skillnaderna mellan livsformerna – både utseendemässiga och genetiska – är just det som utgör grunden för indelningen i olika familjer och släkten av levande varelser. De existerar därför att Gud skapade de olika livsformerna efter deras olika slag.

Evolutionsbiologer menar att vi liknar schimpanser och andra varelser på grund av att vi är släkt med dem. Vi menar att sådana likheter är precis vad vi skulle förvänta oss om Gud skapat världen. Likheter är dessutom en nödvändig grundförutsättning i en fungerande och begriplig värld. Alla levande varelser ingår i ett enda gigantiskt ekosystem – jorden – där varje organism lever och samspelar med sin omgivning på en mängd sätt. Därför måste med nödvändighet deras ämnesomsättningar vara synkroniserade med varandra, liksom all den underliggande genetiken. Detsamma gäller andra slag av likheter – en värld där alla organismer vore fundamentalt olika hade varit förvirrande och obegriplig. Likheterna motiverar en gemensam genetisk programmering, ungefär som datorprogrammerare återanvänder programkod när de finner det lämpligt. Man behöver inte vara molekylärbiolog för att inse att vi och schimpanserna bör ha liknande genetik – redan ett litet barn förväntar sig att de yttre likheterna mellan en apa och en människa avspeglas även ”på insidan”.

Men det finns också ett annat inslag i naturens likhetsmönster som är värt att notera. Det handlar om en mycket vanligt förekommande form av likheter som av evolutionsbiologer inte anses bero på biologiskt släktskap. Fladdermössens och tandvalarnas (t ex delfinernas) gemensamma system för ekolokalisering är ett slående sådant exempel, där planlösa processer antas ha resulterat i 200 gener med hundratusentals DNA-bokstäver i praktiskt taget samma ordning helt oberoende av varandra. Fenomenet kallas av evolutionsbiologer ”konvergent evolution” och är allmänt förekommande i den biologiska världen. Trots att det utgör ett allvarligt problem för evolutionsteorin adresseras det sällan eller aldrig. Varför inte? Därför att den sortens likhetsmönster kan förklaras av design, men inte av evolution. Skulle en lärare få in en motsvarighet till dessa gener i form av individuella uppsatser på hundratals identiska sidor från två elever hade han eller hon inte funderat länge – någon av dem – troligen båda – hade fuskat! Slump och planlöst urval förmår inte skapa sådant; det kan bara ske med en intelligent (men just i det här skolexemplet osmart) avsikt.

Lästips: Genesis temanummer ”Är evolutionsteorin bevisad?”: https://genesis.nu/tidning/tidigare-nummer/genesis-2018-1/ s. 28-31.

5. Mutationer är i praktiken alltid mer eller mindre nedbrytande

Förmår mutationer skapa programkoder för nya strukturer och egenskaper? Det finns goda skäl att betvivla det. Det är med all rätt vi till vardags undviker att utsätta oss för joniserande strålning och syntetiska, onaturliga kemiska substanser, just därför att sådant ökar risken för mutationer. Mutationer som yttrar sig i form av olika slags cancer eller – kanske ännu värre – medfödda defekter hos våra barn.

Visst förekommer fördelaktiga mutationer, men de är ytterst sällsynta i förhållande till de nedbrytande, och i dagsläget finns inget som tyder på att att de förmår bygga vare sig nya strukturer eller funktioner. De kan ibland bidra till organismers överlevnad, framför allt mikroorganismers, men praktiskt taget alltid till priset av generella förluster av genetisk information.

En naturlig fråga vore hur evolutionen från mikrob till människa skulle kunna vara resultatet av ”fördelaktiga” mutationer när dessa i praktiken river ner och stänger av livets strukturer och funktioner? Det är tyvärr en fråga som inte diskuteras på våra läroanstalter av två skäl: Främst för att mutationerna anses vara den enda kända process som skapar evolutionens råmaterial för variation, själva grundvalen för det evolutionära tankebygget. Men även för att de som aktualiserar problemet nästan alltid är evolutionskritiker…

Lästips: Genesis temanummer ”Är evolutionsteorin bevisad?”: https://genesis.nu/tidning/tidigare-nummer/genesis-2018-1/ s. 12-15

6. Selektion utarmar

Selektionen kan ingenting skapa i sig själv, den kan bara välja bort individer som är påtagligt missanpassade till sina livsmiljöer. Principen är densamma vid mänskligt urval; från vargar har människan skapat specialiserade hunddjur som pudlar och taxar genom att eliminera icke-önskvärda anlag ur populationerna genom selektion. Men baksidan av myntet är att vovvarna, till skillnad från vargen, inte överlever ens en nutida svensk vinter i det fria. Selektion specialiserar men utarmar.

Vi har vant oss vid idén att de stora rovdjuren bidrar till att bibehålla friska bytesdjurspopulationer, men på senare år har det gjorts åtskilliga observationer som visar att rovdjur ofta hellre föredrar starka och friska bytesdjur framför sjuka och svaga, vilket underminerar evolutionsteorins grundprincip. Oavsett hur det ligger till med den saken är det en avgörande skillnad mellan att konservera ett päron och att förvandla det till en persika.

Levande organismers förmåga till mångfald, anpassningsförmåga och respons på sin omgivning är många gånger imponerande, men den kan inte förklaras med i grunden nedbrytande processer som mutationer, selektion och virusangrepp (se nedan), utan snarare med andra mekanismer som genetisk drift och epigenetik. Bibeltroende biologer ser här möjligheten att en förutseende Gud utrustat sina organismer med inbyggda system för miljöanpassning, något man skulle kunna kalla för teleologisk (målinriktad) förprogrammering. Alltmer evidens pekar mot att det stämmer.

Att anlag som gynnar överlevnaden gynnas av urvalet är närmast en tautologi. Men eftersom praktiskt taget alla fördelaktiga mutationer i praktiken är nedbrytande till sin natur, i synnerhet hos mer komplext byggda organismer, befinner sig levande varelsers arvsmassa i en långsam men ofrånkomlig genetisk degenerering (nedbrytning).9 Håller evolutionsbiologerna med? Nej, långtifrån alla, men det påverkar inte evidensen som sådan.

Den holländske botanisten Hugo de Vries formulerade redan i början av förra seklet sina tvivel på evolutionen med att Darwins teori må förklara ”survival of the fittest”, men inte ”arrival of the fittest”. Hans slutsats är fortfarande lika aktuell.

Det framgår inte av skolans läromedel, men dagens evolutionsbiologer är väl medvetna om den här problematiken och just därför söker många av dem efter alternativa – givetvis lika strängt naturalistiska – evolutionsmekanismer.

Lästips: Genesis temanummer ”Är evolutionsteorin bevisad?”: https://genesis.nu/tidning/tidigare-nummer/genesis-2018-1/ s. 16-21 och 38-41.

7. Icke reducerbara strukturer

Många strukturer i levande varelser skulle omedelbart förlora sin funktion om en enda enskild beståndsdel skulle saknas eller sluta fungera. Biokemisten Michael Behe har illustrerat det med en klassisk musfälla. Varje detalj måste finnas på sin plats för att anordningen ska kunna fånga några möss. Man kan inte ta bort någon av dem utan att den förlorar förmågan att fånga möss helt och hållet. Behe säger att den kännetecknas av ”icke-reducerbar komplexitet”, ett bevis för att den inte kan ha uppstått genom en stegvis procedur där varje mellansteg är funktionellt (vilket evolutionen skulle kräva för de levande motsvarigheterna för att undvika att de selekterades bort). Icke-reducerbarheten hos en mängd saker i levande organismer vittnar på samma sätt om medveten, intelligent design. Exemplen är otaliga, men ”blodlevringskaskaden”, DNA-replikation, ATP-syntas, bakterieflageller och proteinsyntesen är några. Googla gärna.

8. Uppkomsten av meningsfull information

Vi lever i informationsåldern. Det är tack vare vår moderna kunskap inom områden som informationsteknik, programmering och liknande som vi har börjat förstå hur levande celler fungerar. Därför finns det en ny vetenskap som kallas bioinformatik. Principen för hur en modern 3D-skrivare fungerar är slående lik den som cellerna använder för att tillverka proteinmolekyler. Skaparen tycks alltså ha tänkt i liknande banor som vi när Han en gång skapade livet. Eller tänk om det snarare är precis tvärt om – att Gud skapade oss till sina avbilder och att vi därför tänker på ett liknande sätt som Han. Visst är det en spännande tanke?!

DNA – livets ”datorprogram” – förvandlar vissa ägg till kycklingar och andra till människobebisar, till synes av sig själv. Orsaken är att äggen innehåller olika recept – olika genetisk information.

Jämför vi en tänkt primitiv ur-bakterie med en människa inser vi genast att det är oerhört många funktioner och egenskaper som måste ha tillkommit längs vägen. Eller med andra ord – stora mängder med meningsfull genetisk information måste ha uppstått för att kunna styra monteringen och upprätthållandet av alla jordens livsformer. Innan vi tittar närmare på vad mutationer åstadkommer ska vi därför stanna upp ett ögonblick inför själva begreppet ”information” och ställa oss frågan: Hur uppstår information?

Naturvetenskapen har i princip två tänkbara svar på frågan om hur information kan uppstå: För det första slumpen, och för det andra naturens lagar. Det är allt. Hade slumpen varit en duktig informationsskapare skulle våra datorprogrammerare antagligen för länge sedan blivit ersatta av slumpgeneratorer. Nej, i stället vet vi alla att slumpen är mycket effektiv när det gäller att förstöra information som redan finns. Det räcker att nämna saker som stavfel i en text eller buggar i ett datorprogram för att försäkra sig om den saken.

Naturens lagar å andra sidan är lagar, just för att de alltid och utan undantag åstadkommer exakt samma sak tiderna igenom. De kan liknas vid böcker med en och samma bokstav sida upp och sida ned. Inte heller de kan förklara uppkomsten av meningsfull information, vare sig på egen hand eller i kombination med slumpen.

Slumpen och naturlagarna kan samverka med varandra så att det bildas vackra saker, som t ex snöflingor och regelbundna vågmärken på en sandstrand. Men de innehåller bara samma enkla mönster som upprepas gång på gång, och kan därför inte jämföras med de meningsfulla mönster som får byggstenarna i ett ägg att monteras ihop till en fågel – eller dig och mig.

Men hur kan då vår värld vara fylld till brädden med just information?

Svaret är uppenbart: Levande, medvetna, intelligenta varelser som du och jag skapar ständigt stora mängder meningsfull information. Den mening du just nu läser skulle det i praktiken ta miljarder år för slumpen att skapa ur ett hav med bokstäver. Medveten intelligens är därför en – och den enda kända – logiska förklaringen till att meningsfull information existerar. Information har helt enkelt alltid ett intelligent ursprung. Det faktum att våra dataingenjörers programvaror är närmast primitiva i jämförelse med naturens programvaror i DNA vittnar därför om vår Skapares svindlande intelligens. Det är inget religiöst önsketänkande – det är snarare ett faktum.

Lästips: Genesis temanummer ”Livets information”: https://genesis.nu/tidning/tidigare-nummer/genesis-2019-4/

9. Uppkomsten av genregulatoriska nätverk

Genregulatoriska nätverk är en sorts program i levande varelser som styr när olika gener i till exempel ett växande embryo slås på och slås av efterhand som embryot växer och utvecklas. De är väldigt komplexa och påminner om de program som elektronikingenjörer använder sig av (se t ex diagrammen på denna sida som en illustration). Det handlar om avancerad reglerteknik.

Lite förenklat kan man säga att det handlar om olika uppsättningar av ritningar som används beroende på var embryot befinner sig i sin utveckling. Man kan likna det vid ritningar för ett husbygge. När husgrunden läggs behövs en ritning som visar i vilken ordning som allt ska sättas på plats. När väggarna ska resas behövs en ny ritning, när takstolarna ska upp en tredje, när vattenledningar och elledningar ska monteras behövs andra ritningar och så vidare. Men i den levande världen är det till exempel en människa som konstrueras från en pytteliten äggcell.

Allt det här kräver framförhållning och noggrann planering. Utan sådan blir det inget hus. Och utan de genetiska programmen blir det inga levande organismer heller. När man konstruerar en ritning har ingenjören alltid med det övergripande målet i sikte och arbetar sig successivt nedåt, sektion för sektion, och avslutar med detaljerna. Utan ett intelligent och målinriktat arbete blir det ingen byggnadsplan. Vi anser att det också måste gälla de genetiska ritningarna/programmen, som är ofantligt mycket mer sinnrika och fantastiska än vad mänskliga ingenjörer kan åstadkomma. Evolutionen, däremot, arbetar bara med detaljer, bra små förändringar behålls och dåliga väljs bort. Men utan framförhållning och utan mål kan det inte skapas några ritningar och inga genregulatoriska nätverk. För det krävs alltid intelligens. Evolutionen saknar planering, mål och framförhållning. Därför pekar de genregulatoriska nätverken mot dess Skapare!

10. Naturens objektiva skönhetsdimensioner

Skönhet – kan det verkligen ha någonting att säga oss när det gäller frågan om Gud? Skönhet är väl någonting subjektivt och relativt och ingen verklig egenskap hos den ”riktiga” världen?

Bara delvis. Skönhet kommer till oss i många skepnader:

• Färger, färgkombinationer och mönster

• Former (balans, harmoni, symmetri, perspektiv)

• Ljud och ljudkombinationer (musik, fågelsång)

• Känselintryck (värme, svalka, beröring)

• Sinnrikheter (strukturer, funktionalitet)

• Smaker och smakkombinationer

• Dofter och doftkombinationer

• Sanning, logik

• Kärlek, omtanke, godhet, empati, närhet

• Glädje, frid, trygghet, behovstillfredsställelse

Evolutionismens påstående att skönhet bara handlar om psykologi och sociala konstruktioner bygger på premissen att Gud inte finns. Den premissen bygger i sin tur på ateisters bristande erfarenhet och perspektiv. Lite grand som när en mullvad konstaterar att fiskar och fåglar inte existerar. Den troende vet att verkligheten är större än den rent fysiska världen därför att hon har erfarenhet av dess andliga dimension.

Förutom att bortdefiniera skönheten som sådan försöker forskare, vars intellekt är genomsyrade av naturalismens filosofi, att på olika sätt tona ner naturens skönhetsuttryck genom att hänvisa till det ofullkomliga i skapelsen, till parasitism, det sjuka och det perverterade. Man konstruerar berättelser om hur vår uppskattning av det sköna är en konsekvens av vårt evolutionära förflutna och hur enfaldiga kristna är som utan anledning blandar in Gud i sammanhanget.

Men skönhet är en mångfacetterad egenskap som genomsyrar hela skapelsen och som på olika sätt utövar en stark attraktionskraft på många levande varelser, inte minst oss människor. Djur har förmågan att både uppfatta och kanske även värdera skönhet (i den mån som en hona av ett djur kan välja den hanne som hon anser vackrast). Människan har dessutom förmågan att själva skapa skönhet genom olika kulturella uttryck. Världens skönhetsaspekter är alldeles för starka och universella markörer för att kunna bortförklaras som godtyckliga biprodukter av en planlös evolution. Både dess bredd och dess intensitet kännetecknar livets design på alla dess nivåer. Det vittnar om en avsikt bakom skapelsen, ett uttryck för Skaparens vilja.

I allt detta får vi inte glömma bort att den skapelse vi omges av, och är en del av, också är märkt av syndafallets konsekvenser. Men tar vi fram en balansvåg och lägger naturens alla skönhetsuttryck i den ena vågskålen och dess samlade fulhet och trasighet i den andra, så kommer den förstnämnda att väga långt tyngre. Det finns ingenting självklart med det, begreppet skönhet som sådant skulle inte ens behöva existera. Men det gör det, och inte nog med det - det är universellt erkänt och därtill en av de krafter som präglat mänskligheten från kulturens vagga och fram till idag. Det bibliska perspektivet med en alltigenom god och vacker ursprunglig skapelse och med ett historiskt syndafall som förklaring till det imperfekta i den är därför en helt relevant hypotes.

Du kan läsa mer om det här argumentet i Nr 2-2020 av Genesis.

11. Mänsklighetens korta historia enligt genetiken

Genetiken är idag den bibliska kreationistens bästa vän. Enligt en majoritet av evolutionistiska humangenetiker visar DNA-jämförelser att samtliga jordens kvinnor härstammar från en och samma individ – av den sekulära vetenskapen kallad ”mitokondriska Eva”, som anses ha levat någonstans i Afrika för ungefär ”150 – 200 000” år sedan.

Helt oberoende av detta pekar studier av mäns Y-kromosomer på att alla jordens män härstammar från en afrikansk ”Y-kromosom-Adam” som vandrade där för ca ”70 000” år sedan.

Det bör påpekas att dessa vetenskapliga varianter av Eva och Adam egentligen ingenting har att göra med våra bibliska urföräldrar; det spekuleras i att det samtidigt med dem fanns tiotusentals andra människor med ett miljontals år långt evolutionärt förflutet, men som av olika skäl aldrig kom att föra sitt DNA vidare till oss andra.

Förutom att datera mänskligheten kan dessa genetiska data användas för att rekonstruera mänsklighetens geografiska spridningsvägar. Det visar sig att de stämmer anmärkningsvärt väl med redogörelsen vi finner i 1 Mos 10. Och båda korrelerar dessutom väl med resultat från studier av de mänskliga språkens ursprung.17

Men den senaste genetiska evidensen utmanar det evolutionära scenariot i flera avseenden. Ett exempel på det är de nya rön som pekar mot ett spridningscentrum för människan beläget i Mellanöstern snarare än i Afrika.

Ett annat är tidsperspektivet. De nämnda åldrarna för våra urföräldrar baseras på evolutionära förväntningar om vårt släktskap med schimpanserna, men ett antal direkta observationer i form av släktskapsstudier tyder i stället på att vår urmoder levde för någonstans i intervallet 6 – 10 000 år sedan.18 Och inte nog med det – nya data visar att variationen i mäns y-kromosomer inte är större än vad som skulle ackumuleras på 4 500 år!19 Som bibliska kreationister identifierar vi naturligtvis denne urfader med Bibelns Noa – ”den andre Adam”.

Perspektivet med en ung mänsklighet stöds även av demografiska data över jordens befolkningsutveckling (se fig). Och – naturligtvis – den dokumentation som återfinns i Bibelns första 11 kapitel!

Inte helt förvånande för oss som har mycket stort förtroende för Bibelns redogörelse för vårt ursprung kan det tilläggas att samma sak gäller för jordens djurarter. Senare rön visar faktiskt att av 100 000 djurarter har visat att åtminstone 90% av dem inte tycks vara äldre än mitokondriska Eva.

Läs mer om mitokondriska Eva här: https://genesis.nu/i/artiklar/mitokondriska-eva/

Läs mer om Y-kromosom-Adam i Genesis temanummer Människans ursprung här: https://genesis.nu/tidning/tidigare-nummer/genesis-2020-1/ på s. 36-39.

Läs mer om djurens till synes korta historia här: https://genesis.nu/i/artiklar/jordens-arter-tycks-ha-uppstatt-samtidigt-och-nyligen/

Göran Schmidt