Språkens ursprung bekräftar Bibeln
Artikeln publicerad i magasinet Creation 42(1): 52-55, jan 2020.
Översatt och publicerad med tillstånd av Creation Ministries International (CMI). Översättning: Göran Schmidt
Språkens ursprung utgör ett stort problem för evolutionister – hur gick det till när människan blev en verbal varelse med förmågan att kommunicera meningsfull information med hjälp av språk? Efter publiceringen av Darwins bok Om arternas uppkomst 1859 började spekulationernas vågor gå höga. En del av dem var så långsökta att Société de Linguistique de Paris valde att bannlysa alla diskussioner i ämnet under mer än ett sekel. [1]
Dagens evolutionister letar efter svar i form av primitiva ”symboler” eftersom man tänker sig att mänskligt språk började hos apliknande varelser i form av primitiva grymtningar och diverse andra ljud när de reagerade på olika stimuli, som exempelvis hotande rovdjur. Utifrån dessa ljud uppstod en sekvens av symboler [2] som successivt utvecklades till enkla meningar med allt högre och mer komplexa ordkombinationer och slutligen till uttryck för abstrakta begrepp.
Men när det gäller språkens evolution tvingas evolutionisterna Christiansen och Kirby att medge:
Det råder oundviklig skepsis kring frågan om vi någonsin kommer att kunna finna svar på ett antal av de frågor som rör evolutionen av språk och kognition. [3]
Och Jean Aitchison citerar den erkände språkvetaren Joseph Greenberg:
… evolutionen av språken som sådana har aldrig kunnat demonstreras, och de inneboende likheterna mellan alla språk måste vidhållas utifrån den evidens som föreligger. [4]
Det finns alltså stora problem med det här evolutionära grymtningar-till-grammatik-scenariot. En förutsägelse utifrån denna teori är att ju längre tillbaka vi går i språkens historia, både i generell bemärkelse och för enskilda språk, desto enklare bör de vara. Tvärtom har de visat sig vara mer komplexa, genom att alla slags grammatiska och semantiska nyanser successivt gått förlorade i senare språk, tvärtemot de evolutionära förutsägelserna.
Som en illustration kan vi ta det engelska språket för 1000 år sedan. Det hade fyra kasus för substantiv med spår av ett femte, med sina respektive böjningar plus olika verbböjningar. [5] Många av dessa särdrag hade gått förlorade redan i den medeltida engelskan, till exempel verb i subjunktiv modus och skillnaden mellan andra person singular och plural.
Därför finns det goda skäl att starkt ifrågasätta det här evolutionära scenariot.
Semitiska, Jafetitiska och Hamitiska språk
Ett annat problem för evolutionisten är de omfattande skillnader i struktur som finns mellan de grundläggande språkgrupperna och som gör att de förefaller obesläktade. Det är intressant att filologer [6] , även om de inte tror på berättelsen om Noa, under lång tid klassificerat språk som semitiska, hamitiska och jafetitiska efter Noas söner. Även om dessa beteckningar delvis utgör ett traditionellt arv brukade förr i tiden även sekulära forskare notera att det forntida Främre Orientens tidiga historia i en bred mening återspeglade folkslagens förskingring i form av tre huvudfåror med dess respektive språkgrupper som det framställs i 1 Mos 10. Därför refererade jafetitiska till den indoeuropeiska språkfamiljen, semitiska till Främre Orientens språk och hamitiska till dem i Egypten och Afrika, vart och ett tämligen olikt de övriga, på följande sätt:
Semitiska familjen – från denna utkristalliserar ytterligare tre underkategorier:
- Östsemitiska: akkadiska och dess dialekter. Även om akkadiska i viss mån delar en gemensam vokabulär med västsemitiska språk som hebreiska så är en stor del av dess vokabulär avgränsad, medan vissa – särskilt den babyloniska dialekten – härrör från sumeriskan. [7]
- Västsemitiska: arameiska, hebreiska, moabitiska, kananeiska, feniciska, ugaritiska etc.
- Sydsemitiska: arabiska, etiopiska, palmyriska, nabateiska.
Indoeuropeiska familjen: hettitiska, luviska, palaiska, sanskrit, gammalpersiska, klassisk grekiska och koine, latin, de gamla teutoniska och slaviska språken etc. Länkar från hettitiska och dess dialekter med grekiska och därmed till de indoeuropeiska språken i Centraleuropa har föreslagits, men detaljerna är fortfarande osäkra.
De hamitiska språken härstammar ytterst från egyptiskan (se nedan).
En blandning av obesläktade språk
Det första fenomenet
Det finns två fenomen som sticker ut: för det första att alla dessa språk framträder på scenen ungefär samtidigt – i mitten av det tredje millenniet före Kristus i enlighet med konventionell kronologi. För sekulära forskare förblir deras ursprung höljt i dunkel. Det här vittnar om den plötsligt uppträdande språkliga mångfald och de tidiga etniska förflyttningar som vi skulle förvänta oss av 1 Mos 11:8-9. De huvudsakliga språken och språkgrupperna i det forntida Främre Orienten är följande, och det finns inga släktskapsband dem emellan:
-
Sumeriska: det ursprungliga språket i Nedre Mesopotamien. Fortfarande kan vi bara förstå det till 75%, men det inbegriper en bas av substantiv eller verb som uttrycks enstavigt eller tvåstavigt och till vilka det fogas ytterligare stavelser. Dess substantiv kan ha tio olika kasus medan dess verb är ytterst komplexa med en uppsättning partiklar som prefix och suffix. Det resulterande ordet kan uttrycka något som man skulle behöva en lång fras eller hel mening på svenska
- Elamitiska: talas i den sydvästra delen av den iranska platån. Man har identifierat en ”proto-elamitisk” skrift, men det underliggande språket förstår vi inte heller så bra. [8]
- Egyptiska: språket på faraonernas tid var ytterst komplext, liksom dess hieroglyfiska skriftspråk. [9] Från detta härstammar koptiska, en sen form av egyptiska, och hela den hamitiska eller afro-asiatiska språkfamiljen. Trots att egyptiskan inte var besläktad med språken i den semitiska världen kom dessa att låna många ord från egyptiskan.
- Hurritiska: språket i Mitanniriket från mitten av det andra årtusendet f Kr. [10] Det uppträder först i kilskriftstexter sent i det tredje årtusendet f Kr. [11].
- Hattiska: det tidigaste språket i Anatolien som vi bara har några få korta texter bevarade. Det får inte förväxlas med den senare indoeuropeiska hettistiskan. [12]
- Kassitiska: talades av ett folk av okänt ursprung (men sannolikt från Zagrosbergen) som invaderade Babylon under perioden från dess kapitulation under hettitkungen Muršilis I (enligt konventionell kronologi 1595 f Kr). Detta språk är bara delvis känt på grund av bristen på texter.
- Etruskiska: det språk som talades av Italiens invånare före romarna. De verkar ha bosatt sig där under det andra årtusendet f Kr. Etruskerna antog det grekiska skriftspråket (ursprungligen feniciska) tidigt i det första årtusendet f Kr, men språket som sådant dateras till åtskilliga århundraden tidigare än så.
- Språket i Indusdalen: Denna mycket tidiga kulturs skriftspråk är fortfarande odechiffrerat och det underliggande språket okänt. Språkvetaren Barry Fells gjorde ett försök att dechiffrera det på 1970-talet och drog slutsatsen att skriftspråket var alfabetiskt med sex vokaler och 24 konsonanter, medan språket som sådant var tydligt indoeuropeiskt och i sin tur en direkt föregångare till sanskrit. [13] Även om inte alla har accepterat Fells dechiffrering gör kopplingen till sanskrit den mycket trovärdig.
Det andra fenomenet
Dessa urgamla språk i Främre Orienten (och gamla Europa) är alla utdöda sedan länge, inklusive den tidiga indoeuropeiskan, med konsekvensen att inte ens sumeriska, elamitiska, hurritiska, etruskiska, kassitiska och hattiska är fullt kända av oss trots att vi har ett ganska stort antal texter tillgängliga av de första fyra av dem. Men vi kan observera att en del av vokabulären från dessa gamla språk förts vidare till senare språk, i synnerhet hettitiska ord som hittade vägen till grekiskan och latinet och därifrån till västeuropeiska språk, exempelvis wātar (vatten). Akkadiska ord kan spåras till antingen latin eller arabiska och via dessa även till vissa moderna språk, t ex gammalu (kamel), šamaššammu (sesam - bokstavligen: ”olja från växt”).
Samtidigt måste, vid sidan av de semitiska, jafetitiska och hamitiska språkgrupperna, även andra separata språkgrupper, nämligen de i Östeuropa, Asien och Fjärranöstern också ha uppkommit i samband med händelserna i Babel. Men till skillnad från språken i Främre Orienten har dessa språks tidiga historia gått förlorade i tidernas dimma. De flesta av dessa talas fortfarande, som följande:
- De slaviska språken i Östeuropa och Ryssland som tillhör den östra familjen av indoeuropeiska språk, tillsammans med andra besläktade baltiska språk som tillhör samma familj, som litauiska och lettiska.
- Den uraliska gruppen: denna omfattar ungerska, finska, estniska och andra språk som talas i det baltiska området och därifrån österut. Men de är åtskilda från och saknar släktskap med ovannämnda slaviska språk.
- Altaiska gruppen: turkiska, mongoliska, koreanska, japanska.
- Sino-tibetanska gruppen: tibetanska, burmesiska, gammalkinesiska.
Från Sinar till hela världen
Enligt 1 Mos 11:2 ägde språkförbistringen rum i ”Sinars land”, som också omnämns i 1 Mos 10:10 och 14:1. Det refererar utan tvivel på Nedre Mesopotamien och sambandet med andra kända städer i denna region i 10:10 och namngivningen av Sinar som destinationen för de landsförvisade judarna i Dan 1:2 gör det lätt att identifiera området.
Tvärt emot vad man ibland kan läsa i kommentarer till Första Moseboken [14] var dessa skilda språk inte någon naturlig utveckling över tid från ett enda originalspråk. När vi studerar gamla språk och deras geografiska fördelning stämmer evidensen i stället överens med vad 1 Mos beskriver: ett plötsligt, övernaturligt ingripande av Gud som skapade en hel uppsättning av obesläktade men mycket komplexa språk. Resultatet blev den uppsjö av språk i Främre Orienten som redogjorts för ovan, som alla uppträder samtidigt i den andra halvan av det tredje årtusendet före Kristus. [15]
Även om tidiga, högt komplexa språk i Främre Orienten som uppstod i samband med Babels torn kom att talas under åtskilliga århundraden så dog de flesta av dem ut: somliga tidigare (t ex sumeriska och hattiska), andra senare (som hurritiska och etruskiska). Ytterligare andra (eller deras språkliga efterträdare) bestod på grund av den följande förskingringen av de respektive folkgrupperna över Asien till Fjärranöstern: de ovannämnda uraliska, altaiska och sino-tibetanska grupperna. Samtidigt formades i Europa, Främre Orienten och Afrika de tre huvudfårorna av semitiska, jafetitiska och hamitiska till de semitiska, afro-asiatiska och indoeuropeiska familjerna.
Slutsats
Eftersom Första Moseboken återger verklig historia – vilket Nya testamentets författare och Jesus själv intygar – kommer det inte som någon överraskning att det språkliga landskapet i det gamla Främre Orienten stämmer med de uppgifter vi finner i Första Moseboken.
Noter och referenser
- Christiansen, M.H. och Kirby, S., Language Evolution: consensus and controversies, Trends in Cognitive Sciences 7(7):300, 2003.
- Christiansen och Kirby, ref. 1, s. 301–2.
- Christiansen och Kirby, ref. 1, s. 301–2.
- Jean Aitchison, Language Change: Progress or Decay? fjärde utgåvan, New York: Cambridge University Press, p. 240, 2013, citat av J. Greenberg, The nature and uses of linguistic typologies, International Journal of American Linguistics, 23(2):75, 1957. (Övers. anmärkn.: Den likhet mellan språken som Aitchison syftar på handlar framför allt om grundläggande mönster, inte jämförelser av vokabulärer).
- Bruce Mitchell och Fred C. Robinson, A Guide to Old English, Fifth Ed., Oxford, Blackwell, 1992, s. 62.
- Övers. anmärkn.: Filologi är en forskningsinriktning inom historisk språkvetenskap och en metod inom humanvetenskaperna. Filologi är textanalys och språkforskning som syftar till förståelse av kulturhistoriska förhållanden – till skillnad från lingvistik, som innebär en analys av språket och dess struktur. (källa: Wikipedia)
- Huehnergard, J., A Grammar of Akkadian, Winona Lake, Eisebrauns, s. 599–603, 2005.
- Gragg, G.B., Less-Understood Languages of Ancient Western Asia, in Civilizations of the Ancient Near East (CANE), Vol. IV, New York, Scribner’s, s. 2162–63, 1995.
- Gardiner, A., Egyptian Grammar, 3rd Edn, Oxford, Ashmolean Museum, s. 438, 443–542, 1957.
- Gurney föreslår att medan hurritiska var det språk som talades av befolkningen i Mitanni, så regerades imperiet av “en kast av indoarier”, vars språk var släkt med Sanskrit. Se Gurney, O.R., The Hittites, Penguin Books, s. 107, 1990.
- Edzard, D.O., Sumerian Grammar, SBL, Atlanta, s. 4, 2003; Wilhelm, G., The Hurrians, Warminster, Aris & Phillips, s. 7, 1989.
- Gurney, ref. 10, s. 101; Gragg, ref. 8, s. 2174–76.
- Fell, J, Part 2: Barry Fells’. Revolution in Deciphering Old World Scripts, 21st Century Science and Technology, Summer, s. 53, 2001.
- För en diskussion - se Aalders, G.Ch., Genesis, Volume I, Bible Student’s Commentary Series, Engl. Tr. Zondervan, s. 253–4, 1981.
- Det är viktigt att skilja mellan den (senare) skriftliga versionen av ett språk och dess verkliga (tidigare) existens som ett lingua franca. Däremellan kan det finnas ett tidsavstånd på hundratals år. I synnerhet gäller detta etruskiska och kanske även elamitiska.
Tidigare publicerad i: Genesis 2021/1
Denna artikel är tidigare publicerat i magasinet Genesis 2021/1, med temat "Efter syndafloden".
PrenumereraFler nummerGenesis Nyhetsbrev
Kommande händelser
Föredrag med Göran Schmidt på Skapelsekonferens 2018 i Östersund. ...
Föredrag med Anders Gärdeborn på Skapelsekonferens 2018 i Östersund. ...
Del 3 i en videoserie i fem delar med Anders Gärdeborn, med namn "24 myter om evolutionen".A Se hela s ...
Frågor & Svar
- Vilken hudfärg hade Adam och Eva? Hur uppkom de andra hudfärgerna?
- Är inte likheterna mellan människa och apa vad gäller anatomi, socialt betende m.m. bevis för evolution?
- Kan liv uppstå ur död materia?
- Det finns en ganska ny teori om att fåglarna egentligen är små dinosaurier. Vad säger ni om det?
- Vad säger ni om Ron Wyatts påståenden om att man hittat Noas Ark?