Vetenskap | Ursprung | Skapelsetro

Splash slide linking to page: Nytt projekt: Kortklipp i sociala medier

Splash slide linking to page: Frågor & Svar

Hjärnans neurala nätverk anpassade att förstå universum enligt nya rön

16 Nov 2019. Lästid: Ca 5 minuter.

Hur i hela friden kan man känna igen den där grannen på stan, bakifrån bland alla tusentals personer. Hjärnan gör någon sorts kalkylering av kroppsproportionerna, gångstilen och ett antal andra parametrar och levererar blixtsnabbt tanken att ”Undrar om inte det där är Sven!”

Människohjärnan är helt enastående. Den mest komplexa strukturen i universum har någon gissat, och det är nog högst troligt.

Samtidigt utvecklas den artificiella intelligensen – AI –i rasande fart, och kända personer uttalar sig och uttrycker sin oro över att robotarna kommer att ta över världen. Vi läser om kineserna som satt upp kameror för ansiktsigenkänning lite överallt och tycks ha järnkoll på var de enskilda medborgarna befinner sig. Kineser som är så svåra att se skillnad på… för en otränad svensk.

”Deep Neural Networks” (ibland kallat "neurala nätverk" på Svenska) kallas den princip som ligger till grund för både ansikts- och röstigenkänningen. Det är ett exempel på bioinspirerad design, det vill säga imiterandet och tillämpandet av naturens strukturer inom teknikens värld, i det här fallet av hur den mänskliga hjärnans nervceller är arrangerade.

Hur i all sin dar har naturens lagar kunnat skapa människohjärnor? Och hur kommer det sig att både hjärnan och dess motsvarighet i AI kan vara så snabba på problemlösning?

I en artikel med rubriken ”The Extraordinary Link Between Deep Neural Networks and the Nature of the Universe”[1] refereras en studie av fysikerna Henry Lin från Harvarduniversitetet och Max Tegmark och David Rolnick från MIT där forskarna lägger fram sin förklaringshypotes[2]. Universum i all dess komplexitet, menar de, kan beskrivas med hjälp av en uppsättning fysikaliska lagar som i sin tur kan formuleras med hjälp av ett litet antal förvånande enkla matematiska samband, närmare bestämt polynom av ordningen 2 – 4 [3]. På liknande sätt kan Deep Neural Networks lösa komplexa problem genom att förenkla dem.

En annan likhet mellan AI-systemen och universum, menar de, är det faktum att båda är hierarkiskt uppbyggda. I universum bygger elementarpartiklar upp atomer, atomerna molekyler, celler, organismer, planeter, solsystem, galaxer – ”och komplexa strukturer bildas ofta genom en sekvens av enklare steg”. På liknande sätt byggs Deep Neural Networks upp av sekvenser av olika successivt mer och mer komplexa ”lager”. Allt enligt forskarna.

Här anar man konturerna av en evolutionär världsbild, där detaljer successivt fogas samman till större helheter. Mot slutet av artikeln konstaterar författaren:

”Artificiella neurala nätverk är kända för att bygga på biologiska sådana. Så Lin och Tegmarks idéer förklarar inte bara varför Deep Learning-maskiner (d v s exempelvis ansiktsigenkänning – förf. anm.) fungerar så bra, utan också varför den mänskliga hjärnan kan göra universum begripligt för oss. Evolutionen har på något vis landat i en hjärnstruktur som är idealiskt anpassad för att kunna reda ut universums komplexitet.”

En läsare försedd med en gnutta kritiskt förhållningssätt upptäcker genast att det vore mycket mer relevant att ersätta ordet ”Evolutionen” i citatet ovan med ordet ”Skaparen”. För det faktum att våra hjärnor är ”anpassade till att förstå universum” är knappast ett förväntat resultat av en evolution som saknar såväl förutseende som mål.

Trots att hjärnans uppbyggnad utgör ett oerhört mäktigt argument för en Gudomlig Design väljer författaren i stället, likt majoriteten inom den akademiska världen, att tillskriva ”Evolutionen” all ära. Evidens för evolutionen är ju överflödig när man måste utgå från att den är sann (trots att det inte ens finns evidens för att denna evolution förmår förvandla ens en bakterieart till en annan). I formuleringen ”Evolutionen har på något vis…” döljer sig inte bara författarens illa dolda tvivel, utan också ett medvetet val att betrakta evolutionen som svaret oavsett vad frågan är. Detta är både tragiskt och allvarligt, och gör att det som skulle kunna betraktas som aningslöst snarare bör betecknas som ohederligt.

Att våra hjärnor i all sin komplexitet är perfekt anpassade för att förstå universum skriker ut design och talar dessutom om att vår skapare haft goda avsikter med oss, i och med att han viljat att vi ska kunna förstå och förundras över hans fantastiska skapelse.

Dessutom kan man göra några ytterligare reflektioner:

För det första att det ännu en gång visar sig att biologiska strukturer är oöverträffade som modell för mänsklig teknologi. Det är precis vad skapelsetroende förväntar sig av en oändligt vis Skapare.

För det andra att eftersom den artificiella intelligensen onekligen förutsätter existensen av mycket intelligenta ingenjörer så följer med nödvändighet att existensen av dessa ingenjörer förutsätter en mycket intelligent Skapare av ingenjörer.

För det tredje att det är viktigt att skilja en simulering av verkligheten från verkligheten som sådan. Evolutionister tycker sig i AI äntligen ha hittat funnit ett sätt att bevisa att det mänskliga medvetandet kan reduceras till materiella fenomen som elektroner och kiselatomer i datorernas kretskort. Eftersom robotar drivna av AI snart blir svåra att skilja från levande människor hoppas de att den andliga dimensionen snart ska visa sig vara en materiell illusion, och att materialismen därför till slut har segrat. Men vänta ett ögonblick – varför skulle en simulering av ett mänskligt intellekt definieras som ett verkligt medvetande? I så fall borde ju en simulering av en härdsmälta i ett kärnkraftverk vara liktydig med en verklig härdsmälta. Det skulle nog inte ens den mest hängivna materialist skriva under på.

Sammanfattningsvis visar det sig även inom fältet artificiellt intelligens, såväl som i så många tidigare studerade forskningsområden, att ju mer vi lär oss, dess mer bekräftas och stärks argumenten för en god och förutseende Skapare!

Vi avslutar med ett välkänt citat från den store vetenskapsmannen Louis Pasteur: