Det tragiska resultatet av giftig undervisning

Recension av Karl W Gibersons bok: Saving Darwin - How to be a Christian and believe in evolution

Det här är berättelsen om hur Karl Giberson, en bibeltroende kristen som trodde på en ung skapelse, blev en hängiven darwinist som nu entusiastiskt strider mot dem som kommit fram till att Gud spelat en aktiv roll i skapelsen.

Giberson påstår till och med att de som tror att det finns stöd för en intelligent design i naturen är ”antivetenskapliga”. Evolutionen, resonerar han, kan förklara allt liv och hela den naturliga världen. Hans argument mot design och för en naturalistisk evolution är, som ska belysas, ovederhäftiga.

Fram till collegetiden var Giberson skapelsetroende. Kreationisten Henry Morris var en av hans hjältar, och hans ”väl tummade exemplar av Henry Morris klassiska böcker om vetenskaplig kreationism och kristen apologetik, The Genesis Flood och Many Infallible Proofs” fanns bland hans mest uppskattade ägodelar (s 1).

Kontakten med college

Det som gjorde att hans världsbild förändrades är också ämnet för hans bok. I väsentliga drag: Han studerade vid Eastern Nazarene College; under bibellektionerna angrep professorn ”min bokstavliga tolkning av Första Mosebok och menade att den skulle läsas som poesi, och för att göra det än värre så verkade alla medlemmar i den naturvetenskapliga fakulteten acceptera evolutionsläran, trots att de gjorde anspråk på att vara kristna” (s 2).

Vid mitten av sitt andra collegeår var Giberson ”oemotståndligt på glid i den hala nedförslöpa som karakteriserat religionen alltsedan liberaliseringsprocessen påbörjades för lite mer än ett sekel sedan” (s 6). Han insåg att ett godtagande av evolutionsläran tvingade fram en radikal omtolkning av Bibeln, och så småningom förkastade han berättelsen om Adam och Eva och det allra mesta av kristendomens centrala lära.

En fråga om lättvindighet

Han tillägger att när han kommit till sitt tredje år vid college ”bar han vetenskapliga glasögon nästan hela tiden” med den påföljden att icke-evolutionära förklaringar till livet ”verkade lite för lättvindiga för mig”. Giberson skriver att han ”hade kommit fram till att per definition kunde ingenting någonsin förklaras genom att man hänvisade till Gud” (s 110). Ett exempel på de ”alltför lättvindliga” förklaringar han förkastade var uppfattningen hos de teologer som "på ett provocerande sätt kopplade ihop syndafallet med försoningen":

”Den förste Adam ställde till det; den andre Adam redde ut det (1 Kor 15:45). Men jag kunde aldrig förstå hur teologerna kunde vara så villiga att tro på en mytisk tolkning av Edens lustgård och ändå vidhålla att dess invånare spelade en viktig historisk roll. Paulus ’förste Adam’ var helt klart den ursprunglige syndaren, men han levde inte i Edens lustgård, han gav inte alla djuren namn, och han kanske inte heller var gift med Eva” (s 9).

Fantasifulla myter?

Giberson reducerade till sist Bibeln och den historiska kristendomen till ren myt. Han kallar Första Moseboks berättelse en ”gammaldags saga” som är löjlig eftersom den omfattar sådant som en ”magisk trädgård” och ”talande ormar” (s 8). Det klara intryck Giberson lämnar kvar hos sina läsare är att Första Mosebok är absurd, för som antisupernaturalist (motståndare till tron på något övernaturligt, översättarens anmärkning) har han antagit den argumentationslinje, som förkastar alla Jesu underverk och varje Guds handling i den fysiska världen, och ifrågasätter både Gamla och Nya testamentet.

Giberson tar aldrig upp de logiska följderna av sina slutsatser, frånsett att han anmärker att evolutionsläran inte bara är första steget till ateismen utan också, som filosofen Daniel Dennett vid Tufts University påstod, en ”universell smitta” som påverkar allting (s 9-10).

Vad blir kvar av kristendomen?

Efter att ha läst vad det verkligen står i den här boken är det förlåtligt om man tänker: Inte mycket, och absolut inte trons grunder blir kvar av kristendomen, även om Giberson utan att lyckas försöker hävda något annat.

Under rubriken ”Syndafallets avveckling” skriver Giberson: ”Att Adam och Eva och deras fall från nåden skulle vara en historisk verklighet är svårt att förena med naturhistorien.” Orsaken är att ”de geologiska och fossila vittnesbörden gör” argumenten mot Adam och Eva övertygande (s 11).

Argumentationen mot Giberson

I själva verket är det argumenten mot människan som en produkt av evolutionen som är övertygande, vilket jag och andra har dokumenterat. Giberson verkar vara helt omedveten om detta förhållande.

I ett försök att behålla en rest av kristendomen, hävdar han att ”kristendomen, vilket namnet anger, först och främst handlar om Kristus”, men Kristus själv och de tidiga kyrkofäderna betraktade Adam som den första människan, de trodde på syndafallets verklighet och allt det andra som Giberson förkastar (Se Rom 5:12-21 och 1 Kor 15:22).

Hans påstående att ”evolutionsvetenskapen växer sig allt starkare och säkrare samtidigt som Amerikas skolor finner ämnet allt svårare att undervisa om” är direkta motsatsen till verkligheten. Han medger att evolutionismens mål ”är att vinna 'det kulturella kriget', inte att avslöja sanningen” (s 172). Boken har fått fel titel – den borde heta ”Varför kreationismen har fel”, för mycket lite eller ingen ansträngning har lagts ner på att ”rädda Darwinismen”.

Kemikalier + magi = livets tillkomst

Gibersons redogörelse för evolutionen börjar för omkring 3,5 miljarder år sedan med några enkla kemikalier som utvecklades till celler; sedan klumpades några av cellerna samman och formade flercelliga organismer, och så småningom utvecklades människor, allt på grund av tidens gång, naturkrafternas spel, slumpen och turen (s 191). Gud hade ingen roll i det hela; ingen alls. Allt är magi – molkyler blir människor, ”ett centralt nervsystem kan bli intelligent” och ”ljuskänsliga celler kan förfinas och bli till ögon” allt tack vare ”moder natur” (s 192).

Felaktigheter finns överallt i det här avsnittet. Ett exempel är att mänskliga embryon, i motsats till vad Giberson hävdar, inte har gälar, inte heller svansar som en hund (s 200). Likartade genetiska ”misstag” hos skilda organismer är inte ovedersägliga bevis på en evolution som han påstår, utan beror troligen på ”hot spots” (platser på kromosomer som ofta utsätts för mutationer) eller har ett dussin andra orsaker (s 203).¹ I motsats till hans påstående att de fyra nukleotidkvävebaserna (A, T, G, C) för aminosyror ”utan undantag” är universella (s 203), så finns det undantag.²

Giberson drar slutsatsen att läran om en utveckling från molekyl till människa ”helt enkelt är sann” (s 206) och att ”Guds signatur inte står under den naturliga världens ingenjörsmirakel”, men att ”evolutionens signatur” gör det (s 210).

Alla de ”bevis” för evolutionslärans sanning som Giberson lägger fram har blivit motbevisade, ofta av evolutionisterna själva. Efter att ha gett många historiskt sett tidiga exempel på vad man såg som intelligent design (ID) – då kallad naturfilosofi – noterar han att vetenskapsmän och filosofer fram till Darwin med få undantag trodde att ”Guds fingeravtryck fanns överallt” i skapelsen (s 28–29).

Sedan framlägger han på hundra sidor sin åsikt att ID inte går att finna någonstans i naturen, men konstaterar ändå att det finns de som förkastar kristendomen och ändå erkänner att ID finns överallt.

Darwins förändrade natursyn

Darwinismen spelade en central roll när denna en gång dominerande världsbild, naturfilosofin (ID), förlorade sin ställning. Darwin trodde ursprungligen att naturen uppenbarade en välvillig och vis Skapare, men när han såg hur livet var, ”började han undra varför så mycket i världen varken föreföll vist eller välvilligt” (s 31). Darwin förkastade till slut det historiska kristna svaret på det ondas problem.

Giberson tycks också förneka giltigheten inte bara av de centrala kristna lärosatserna utan även av Bibeln som helhet:

”Evangelierna, påpekade kritikerna, skiljer sig åt när det gäller en så grundläggande berättelse som Jesu uppståndelse. Matteus placerar två kvinnor vid Jesu grav, Markus tre, Lukas fler än tre, och Johannes bara en. Nu när vi förstår vikten av det historiska, hur kan de som läser detta tro på den historiska sanningen i en händelse som skrivits ner av så otillförlitliga rapportörer” (s 47).

De synoptiska evangeliernas ”problem”

Till och med de förklarande noterna i många bibelöversättningar dokumenterar att detta ”problem”, som kunde ha varit en ateist-webbsidas ”bottenskrap”, är ett icke-problem: flera kvinnor besökte Jesu grav, vilket Lukas framhöll; Matteus nämnde två av dem, Markus tre och Johannes bara en. Ingen motsägelse. Anledningen till att Giberson framhåller sådana här exempel är att han försöker rädda Darwin genom att kullkasta oppositionen, det vill säga vetenskapen och kristendomen.

Till slut har Giberson tömt kristendomen på innehåll så att bara ett oigenkännligt skal återstår. Priset för ”att rädda Darwin” blev att kristendomen offrades. Giberson stöder också att man indoktrinerar studenter med darwinismen och undervisar mot både skapelseläran och ID, och han drar slutsatsen att:

”Hur fint det än kunde tyckas vara att ’balansera’ undervisningen, så var verkligheten den att skapelsevetenskapen inte var annat än ett litet intellektuellt bakvatten som förfäktades av en handfull mindre betydande fundamentalistiska vetenskapsmän. Om varje liten ’avvikande’ åsikt fick lika mycket tid som Louisiana ville ge skapelsevetenskapen, skulle skolorna öppna dörrarna för astrologin, förnekelsen av judeförintelsen, besök av rymdvarelser och oräkneliga andra orimliga ämnen” (s 109).

Dålig design?

Gibersons teologiska lösning av det ondas problem är att Gud inte är Skaparen och därför inte ansvarig för översvämningar, jordskalv, sjukdom och det som Giberson påstår är den mänskliga kroppens dåliga design. Hans exempel på att ”den mänskliga kroppen är full av dålig design” (s 163), bland annat knän, rygg, struphuvud och skräp-DNA, har alla blivit vederlagda.³ Och ”dålig design”, även om den skulle existera, är inget bevis för att det inte finns någon designer. Han menar att Gud inte var ansvarig för i stort sett någonting i historien.

För Giberson är Gud i stort sett bara ett ord och inte någon konkret, meningsfull del av verkligheten. Giberson antyder också att han lär ut en ”mjuk” ateism under sina lektioner, och att de flesta av hans kurser omfattar ateistiska attacker på kreationismen och ID. Det framkommer få skillnader – och absolut inga praktiska – mellan klassisk ateism och Gibersons ”mjuka” ateism.

Paulus säger i Romarbrevet 1 att det inte finns några riktigt ärliga tänkare som blir ateister; utan att de senare är ”utan ursäkt”. Giberson medger att ID är ett starkt argument för att tro på Gud (s 156), men berättelser som hans egen om avfall från tron upprepas hundratals gånger i vår tid. Jag känner personligen dussintals fall där bibeltroende kristna förkastat kristendomens centrala läror på grund av kristet eller sekulärt inflytande från bland andra Stanley Rice, Louis Leakey, George Gaylord Simpson, P Z Myers, Richard Dawkins och även Darwin själv.

Föräldrar betalar tjugo till femtio tusen dollar för en kristen collegeutbildning, som ibland visar sig innehålla en antikristen undervisning som blir ingången till ateism – och antalet studenter från dessa college som slutar som ateister är inte litet.

Slutsats

Till sist, frånsett den tunna fernissan av näst intill meningslös teism, är den här boken nästan identisk till innehåll och slutsatser med många ateistiska böcker på marknaden som getts ut för att vederlägga de huvudsakliga argumenten för Guds existens, de kosmologiska och teleologiska argumenten.

Resonemanget i den här boken är också mycket likt det som ateister och andra skrivit mot skapelsetro och ID. Även hån av troende förekommer, om än inte lika illvilligt som i ateistiska böcker. När jag var ateist brukade vi kalla människor som Giberson för ”användbara idioter” som i hög grad bidrog till att riva ner sin egen religiösa tro.

Recensenten Jerry Bergman har doktorsexamen i ett flertal ämnen och ytterligare examina i andra. Hans huvudämnen är biologi, kemi, psykologi och forskningsmetodik. Han är en produktiv skribent och undervisar i biologi, kemi och biokemi.

Noter

1. Truman, R. och Borger, P., Why the shared mutations in the Hominidae exon X GULO pseudogene are not evidence for common descent. Creation 21(3):118–113, 2007. http://creation.com/images/pdfs/tj/j21_3/j21_3_118-127.pdf
2. Se Tourancheau, A.B., Tsao, N.,Klobutcher, L.A., Pearlman, R.E. och Adoutte, A., Genetic code deviations in the ciliates: evidence for multiple and independent events, EMBO J. 14(13):3262–3267, 1995.
3. Se artiklar under http://creation.com/search?q=bad+design