DÖD var inte Guds sätt att skapa LIV

Här följer femte och sista delen ur Anders Gärdeborns artikelserie om skapelse och evolution, publicerad i tidningen Världen idag 2014. (Första delen finner du här.)

Skapelsen, evolutionen och hoppet

När Gud skapar liv använder han ett talat språk. "Gud sade" återkommer gång på gång i skapelseberättelsen. Hos Gud kopplas liv och språk på ett mäktigt sätt. Kristus inte bara har liv och språk, han är liv och språk. Johannesprologen uttalar majestätiskt "I begynnelsen var Ordet [en språklig komponent], och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud". I Uppenbarelseboken 1:8 ser vi att Jesus är "A och O", en annan språklig komponent. Att Jesus är liv blir allra tydligast i Joh 14:6: "Jag är vägen och sanningen och livet". Vi kan börja ana en sanning så djup att det är svårt att ge den riktig rättvisa. Att Kristus är Ordet gör att han kan kommunicera verbalt med oss via bön och Bibel, samt att vi, hans avbilder, kan kommunicera med varandra. Att Kristus är Livet gör att det är "i honom vi lever, rör oss och är till" (Apg 17:28). Det är "om Livets Ord vi vittnar" (1 Joh 1:1).

Den koppling mellan språk och liv som finns hos Gud har man också börja upptäcka hos det fysiska liv han skapat. Modern cellforskning har visat att livet i allt väsentligt består av kodad information som lagras, översätts, redigeras, tolkas och implementeras, det vill säga livet "är" språk. För en kristen är det inte förvånande att finna samma koppling mellan liv och språk hos Skaparen som hos det skapade. Vetenskapens upptäckter blir, återigen, ett argument för vår tro.

Låt mig kort beskriva den språkhantering som sker i våra celler: Livets byggstenar är proteiner som består av långa kedjor av aminosyror. Ordningen på aminosyrorna är avgörande för att proteinet ska få sin avsedda funktion och därför måste cellen någonstans lagra information om denna ordning. Lagringen sker med kemiska bokstäver utefter DNA-strängar i cellens kärna. Utifrån denna information tillverkas det färdiga proteinet av en produktionsapparat långt mer fantastisk än människan någonsin lyckats åstadkomma. Väsentligt för vårt resonemang här är att DNA-strängens kemiska bokstäver måste ha rätt ordning för att det färdiga proteinets aminosyror ska få rätt ordning. Det måste därför finnas en överenskommen kod som både sändar- och mottagarsida känner till. Och det är precis detta som är definitionen på ett språk.

Väsentligt är att det inte är kemin hos DNA-strängen som bestämmer ordningen på bokstäverna. Koden är därför inte ett resultat av naturlagar. Den är någonting annat och oberoende av naturlagar. Jämför gärna med en bok, där ordningen på bokstäverna inte bestäms av penna eller papper, utan av författaren och dennes förmåga att hantera språket. Cellens kod, eller språk, fanns redan hos cellens "författare" då cellen skapades. "I begynnelsen var Ordet".

Sedan händer det oerhörda: "Ordet blev kött" (Joh 1:14). Språket kopplas nu till biologisk liv. Ordet, Kristus, föds i köttet in i vår värld. Ordet, DNA-koden, styr tillverkningen av köttets byggstenar, proteinerna. Livet, Kristus, använder samma princip för att skapa liv i båda fallen. Hela resonemanget visar på det intima samband som finns mellan liv och språk både hos Skaparen och hos hans avbild, människan.

Nu till något helt annat. Jag avrundar denna artikelserie med att jämföra de historiesyner som Bibeln respektive evolutionsläran ger. I bilden har jag hängt upp Bibelns beskrivning på Romarbrevet 6:23. Efter att människan skapats i Paradiset inträffar ett historiskt syndafall vars "lön" är "döden", vilket vi idag kan se överallt omkring oss. Låt oss inte luras. Gud har sagt att synd leder till död, och det Gud säger det menar han. Det gäller lika konkret idag som det gjorde på Adams tid. Men Gud ger oss en "gåva". Han lämnar oss inte i sticket i denna av död nersmittade värld utan ikläder sig mänsklig gestalt och dör istället för oss genom försoningsverket på korset. Och eftersom Kristus har dött i vårt ställe är vårt framtida hopp ett "evig liv" tillsammans med Gud.

I evolutionsläran däremot, har döden funnits under årmiljoner innan människan ens trädde in på scenen. Eftersom den inte längre är ett resultat av syndafallet, måste detta mytologiseras. Och med syndafallet måste också dess återkallande, Jesus ställföreträdande död, mytologiseras. Vad blir vårt framtida hopp? Inget alls! Den värld vi ser omkring oss med sitt lidande och sin död är som den alltid varit och alltid kommer att vara.

Att söka förandliga evolutionen genom att säga att Gud ligger bakom hjälper föga. Det är ordningsföljden mellan synd och död som är avgörande. Antingen är död ett resultat av synd, och då är döden ett problem som behöver en lösning. Eller så är döden Guds metod att skapa, och då blir både syndafallet och dess lösning hjärnspöken. Därför kommer vi aldrig att få en konsekvent bibelsyn så länge vi försöker kompromissa med evolutionslärans anspråk på historicitet.

Alternativet är att ta Bibeln på orden, även dess första elva kapitel. Då får vi en världsbild som är konsekvent, trovärdig och vetenskapligt oantastlig. Och det bästa av allt, vi får reda på hur vi kan få tillbringa evigheten tillsammans med vår Skapare.