Hur pass bra är vår omgivning?

Alla tycker om att bo i en bra miljö – en som är trygg, säker, vänlig och förutsägbar. Och det visar sig att vår jord befinner sig i just en sådan.

Vår planet är en av många som kretsar kring solen, och trots att det varit känt sedan länge att vi befinner oss på en väldigt speciell plats i vårt solsystem blir det alltmer uppenbart att solsystemet och vår plats i det är allt annat än halvdant.

I själva verket består intrycket att vår värld är avsiktligt gjord för att vara vårt hem. Denna egenskap har till och med fått en egen beteckning – den ”antropiska principen” – och den utmanar ateismens perspektiv att världen uppstod genom planlösa, evolutionära processer (kosmisk evolution, övers. anm.).

Somliga har försökt kringgå det uppenbara genom att påstå att anledningen till att vårt universum verkar vara anpassat för oss är just att vi råkar finnas i det. I annat fall hade vi inte kunnat vara här och observera det, menar de. Men ett sådant synsätt är helt tomt på förklaringskraft! Om mina läkare hade räddat mig från en livshotande sjukdom och någon frågade mig hur de lyckades, skulle det vara rent patetiskt att svara: ”Ifall jag inte överlevt hade jag inte kunnat sitta här och prata med dig.” Den sortens filosofiska undanflykter är inte ovanliga när man försöker kringgå den överväldigande evidensen för en skapelse.

Men vårt grannskap uppvisar verkligen alla kännetecken på att ha blivit designat just för oss. Låt oss titta på hur gynnsamt det är.

En trygg plats

Vår måne är ovanlig jämfört med andra månar i solsystemet. Den är tillräckligt stor och tillräckligt nära oss för att delvis skydda jorden från meteoriter, kometer och asteroider. Varje krater på månens yta representerar ett föremål som annars kunde ha träffat jorden.

De stora planeterna, Jupiter och Saturnus, utövar ett massivt gravitationellt inflytande i solsystemet, och bidrar till att ”dammsuga” solsystemet på potentiellt farliga föremål, särskilt kometer. 1994 kolliderade kometen Shoemaker-Levy med Jupiter efter att först ha slitits sönder av Jupiters kraftiga gravitationsfält medan den drogs in mot den jättelika planeten. Gasjättarnas närvaro minskar kraftigt risken för att vi själva skulle drabbas.

Vår atmosfär utgör den sista försvarslinjen. Ytterst få föremål når jordytan eftersom de brinner upp på grund av den intensiva hetta som genereras när de möter atmosfären. Och ytterligare en speciell egenskap hos jorden är dess starka magnetfält som effektivt skyddar vår atmosfär från att gå förlorad, vilket tycks ha varit fallet på Mars. [3]

En vänlig plats

Jorden kretsar kring solen i vad som brukar kallas den cirkumstellära beboeliga zonen, där flytande vatten, som är nödvändigt för liv, kan existera. Att befinna sig i denna zon är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att jorden ska ha det överflöd av vatten som den har. Zonen är beroende av stabiliteten hos den aktuella stjärnan; en signifikant variation i stjärnans energiflöde skulle minska den beboeliga zonen markant, eller till och med utplåna den helt och hållet. Enligt den evolutionära berättelsen blev jorden och solsystemet inte avsiktligt designade för liv och kan inte betraktas som speciella i det avseendet. Det är därför vi ofta får höra att vår sol bara är en medelmåttig, lite trist stjärna. Men den är allt annat än medelmåttig! Först och främst är den exceptionellt stabil.4 Även om där sker utbrott så är dessa mycket blygsamma jämfört med de hos liknande stjärnor där det kan förekomma superutbrott med energier som är 100 – 100 miljoner gånger högre än de på solen, och med högenergipartiklar som skulle vara förödande för jordens liv. Solen tillhör också de 10% av stjärnorna med störst massa i vårt grannskap i Vintergatan, vår egen galax, vilket ger den ett relativt högt energiflöde som är särskilt anpassat för livet på jorden. Så den är definitivt inte medelmåttig.

Därtill kommer att solen är en ensam stjärna, medan många stjärnor i Vintergatan antingen befinner sig i binära system, där två stjärnor kretsar kring varandra, eller i system av tre eller fler stjärnor. En planet som kretsar i ett mång-stjärnsystem skulle förmodligen utsättas för kraftiga temperaturvariationer även om den råkade befinna sig i en cirkulär bana. Och ännu värre – en sådan planet skulle riskera att kastas in i en kaotisk bara som skulle göra den ännu mindre lämpad för liv.

Vårt extraordinära solsystem

2009 sände NASA upp Keplerteleskopet med syfte att ta reda på ”hur vanligt det är med planeter av jordens storlek eller större i den beboeliga zonen av solliknande stjärnor.” [5] De förväntade sig finna många jordliknande planeter, för i en evolutionär världsbild ”måste” de bildas tämligen enkelt genom naturliga processer. Kepler använder sofistikerad vetenskap för att påvisa ”extrasolära planeter” eller ”exoplaneter” [6] – planeter som kretsar kring andra stjärnor än vår sol. Om man räknar in andra metoder har idag 3 851 kandidater blivit bekräftade som planeter (vid tiden för Genesis pressläggning, övers. anm.). [7] Men hittills har bara en knapp handfull av dem blivit klassade som jordliknande planeter inom den beboeliga zonen kring en solliknande stjärna. Bortsett från detta behöver många fler kriterier än flytande vatten vara uppfyllda för att möjliggöra liv, och naturligtvis är det omöjligt för liv att uppstå spontant ur livlösa kemikalier någonstans i universum. [8] Detta är en ogenomtränglig barriär för varje naturalistisk ursprungsförklaring.

Men oavsett detta - hur ser dessa planetsystem egentligen ut? Många av de upptäckta exoplaneter som klassas som stenplaneter kretsar mycket närmare sin moderstjärna än jorden gör. [9] Därför har de troligtvis så kallad ”bunden rotation”, vilket innebär att de alltid vänder samma sida mot sin stjärna, på samma sätt som månen kretsar kring jorden. Men detta skulle vara mycket livsfientligt eftersom ena sidan skulle bli kolossalt varm med ”solen” ständigt fixerad på himlen. Den andra sidan av planeten skulle vara kall och frusen och befinna sig i ständigt mörker. Bara längs med linjen mellan dag och natt, den så kallade terminatorn, skulle temperaturen möjligen bli sådan att den skulle kunna upprätthålla liv.

Kanske är den mest häpnadsväckande upptäckten det stora antal planetsystem som erbjuder extremt ogästvänliga livsmiljöer. Gigantiska planeter, mycket större än Jupiter, har påträffats som dundrar fram runt sina ”solar” på några få dagar. I några fall sker det en så våldsam växelverkan att stjärnan slukar planeten. Men om dessa ”heta Jupitrar”, som de kallas, snabbt håller på att brännas upp så kan de knappast ha kretsat runt sina stjärnor i miljarder år.

Intressant nog kan standardmodellen för evolutionen av stjärnsystem – nebularhypotesen – inte förklara så stora planeter så nära en stjärna, eftersom gasjättar borde bildas i de kalla yttre delarna av den förmodade gasnebulosan.

Några exoplaneter har också hittats som kretsar runt sina stjärnor i fel riktning,10 tvärt om vad nebularhypotesen förutsäger. I syftet att rädda denna evolutionshypotes brukar dessa planeter förklaras genom att åberopa en hypotetisk tredje himlakropp som antas ha rubbat deras ursprungliga banor och fått planeterna att kretsa i motsatta banor. Men dessa just-så-här-berättelser har inte bekräftats genom några observationer. Sådana extremt osannolika händelser måste dessutom ha skett upprepade gånger, vilket gör förklaringen ännu mindre trovärdig. Astronomen Ann Finkberger noterade:

”Upptäckten av tusentals stjärnsystem totalt väsensskilda från vårt eget har tillintetgjort idéer om hur planeter bildas. Astronomer söker efter en helt ny teori.” [11]

Vi lever i ett underbart designat grannskap

Vårt solsystem med dess kombination av inre stenplaneter och yttre gas- och isjättar framstår som unikt. Astronomen Carl Sagan sade en gång:

”… vi lever på en trist planet runt en medioker stjärna undanskuffad i ett undanskymt hörn … av en ordinär galax som är en bland ungefär 100 miljarder galaxer. … Det är det fundamentala faktumet beträffande det universum vi bebor, och det är väldigt bra för oss att förstå det.”

Som en motbild avslöjar pågående forskning om universum att vår planet är allt annat än trist, att vår sol inte är ett dugg medioker och att vår närmaste omgivning, solsystemet, är förtjusande väl anpassat till att vara en boplats för mänskligheten. För att låna ett uttryck från Carl Sagan:

”Detta är de fundamentala faktumen hos det universum vi bebor, och det är utan tvekan mycket bra för oss att inse det.”

Detta överensstämmer precis med vad Bibeln säger, att jorden blev skapad för att bebos (Jes 45:18).

Referenser och noter

1. Harwood, M., Created to be inhabited, Creation 35(3):38–40, 2013; creation.com/earth-design.
2. Sarfati, J., The universe is finely tuned for life, creation.com/tuned, 2015.
3. Earth’s magnetic field provides vital protection, esa.int, mars 2012.
4. Sarfati, J., The sun: our special star, Creation 22(1):27–31 december 1999: creation.com/sun.
5. Kepler website: kepler.nasa.gov.
6. Spencer, W., Planets around other stars, Creation 33(1):45–47, 2011; creation.com/extrasolar2
7. Hämtad 3 okt 2018 från exoplanet.eu/catalog/
8. Se Origin of Life Questions and Answers, creation.com/origin. Observera att nr 1-2019 av GENESIS kommer att ha just frågan om livets uppkomst som tema! (övers. anm.)
9. Catchpoole, D., Kepler-78b, Creation 38(3):23, 2016. 10. Atkinson, N., Dropping a bomb about exoplanets, universetoday.com; 13 april 2010. 11. Finkbeiner, A., Astronomy: Planets in Chaos, Nature 511(7507):22–24, 2014.
10. Atkinson, N., Dropping a bomb about exoplanets, universetoday.com; 13 April 2010.
11. Finkbeiner, A., Astronomy: Planets in Chaos, Nature 511(7507):22–24, 2014.