Tre bibliska nycklar till förståelsen av jordens geologi

Sekulärt baserad geologi

Enligt sekulärt baserad geologi bildades de djupast liggande, fossilfria berglagren under åtminstone en halv miljard år av långsam sedimentation av partiklar på ur-oceanernas bottnar innan det första livet uppstod på jorden, motsvarande hundratals meter av sediment som långsamt pressades samman och successivt omvandlades till berg. Denna hypotetiska ”epok” kallas av geologer ”prekambrium”.

De prekambriska berglagren är överlagrade med fossilförande berglager som även de anses ha avsatts under ”epoker” av hundratals miljoner år, här och var avbrutna av tecken på en eller annan naturkatastrof. Fossilen i de olika epokerna anses utgöra ögonblicksbilder av den flora och fauna som utvecklats just då, som exempelvis dinosauriernas era, som man menar avslutades med ett meteoritnedslag för 65 miljoner år sedan (slutet av den så kallade kritatiden).

Biblisk geologi

Bibeln dokumenterar och refererar till ett antal skeenden i jordens historia som – om de ägt rum – måste ha påverkat jordens geologi i global skala. De är i kronologisk ordning:

1. Guds verk under den första delen av den tredje skapelsedagen (1 Mos 1:9)

2. Den globala översvämningen på Noas tid (1 Mos 6-7)

3. Bergskedjeveckningen refererad i Ps 104:5-9

Dessa tre ”event” bildar tillsammans ett bibliskt alternativ till de naturalistiska förklaringsmodellerna för jordens geologi. Så här skulle grunddragen i en biblisk modell kunna formuleras:

På den tredje skapelsedagen skedde en omfattande erosion av urkontinenten (en eller flera) när urhavets vattenmassor¹ strömmade av den ner i de nya oceanerna. Jordens urberg (som formades den första skapelsedagen) kom därför att överlagras av mäktiga lager av sedimentära bergarter bildade av det eroderade materialet, givetvis med lokala variationer i mäktighet som, beroende på kemisk sammansättning antingen cementerade till hårt berg eller förblev mjukt som jordmån för den växtlighet som Gud därefter skapade. Lagren förväntas inte innehålla fossil, eftersom liv skapades först därefter.

Om syndafloden har ägt rum måste den med nödvändighet fått drastiska konsekvenser för jordens geologi. Enligt Bibeln initierades den av ”det stora djupets källor” ² som bröt fram (7:11). Det vittnar om en intensiv geologisk aktivitet, högst troligt kopplad till aktiv vulkanism. Den globala översvämningen innebar att nya, mäktiga lager av sediment avlagrades ovanpå de tidigare, men med skillnaden att dessa nya lager kom att innehålla lämningar och avtryck av de organismer som begravdes i sedimenten. Marina bottenlevande organismer skulle naturligtvis återfinnas redan i de djupaste fossilförande berglagren och människor och fåglar generellt i de ytligare. Däremellan förväntas generella trender i fossilens fördelning i de olika berglagren beroende på faktorer som organismers olika biotoper och geografiska fördelning på den tidiga jorden, deras levnadssätt, rörlighet och densitet. Många av dessa förhållanden kan vi naturligtvis bara spekulera om.

Det massiva tillskottet av närsalter till världshaven (inte minst från det varma, mineralrika vattnet från ”det stora djupets källor”) bör ha lett till omfattande algblomningar³. Syndafloden bör rimligen ha inneburit även andra kraftiga störningar, både geologiskt, klimatologiskt och ekologiskt för vår planet, och vi kan förvänta oss att det ledde till drastiska omvälvningar på alla dessa områden innan förhållandena så småningom stabiliserades.

I översvämningens slutskede när vattenmassorna drog sig undan och ”berg höjde sig och dalar sänkte sig” dränerades landmassan eller -massorna med en mycket kraftig erosion och kanjon-bildning som följd i de fortfarande mjuka sedimentmassorna. Geologiska formationer som exempelvis Grand Canyon kan därför ha bildats mycket snabbare än vad sekulär geologi förutsätter, eftersom de sedimentära berglager som Coloradofloden flyter genom ursprungligen var mjuka och lätteroderade.

Enligt bibliskt baserad geologi bildades alltså de fossilförande bergarter som bygger upp dagens höga bergskedjor i samband med syndafloden. Jordens konturer före översvämningen var säkerligen inte alls så höga som de är idag. Hur höga kan vi inte veta, men vi kan konstatera att bergarterna som bygger upp dagens höga bergskedjor som Anderna, Alperna och Himalaya alla utgörs av marina sediment och fossil, och har alltså utan minsta tvekan varit havsbotten en gång i tiden. Hur länge sedan är naturligtvis en fråga som beror på vilken geologisk modell man väljer.

Spekulativt eller trovärdigt?

Tycker du att det här verkar spekulativt? Visst, men historisk geologi är spekulativ till sin natur, det gäller i än högre grad den sekulära. Sekulär geologi måste nämligen baseras på extrapoleringar utifrån nutida processer och en mängd gissningar. Ramverket för biblisk geologi, däremot, bygger i grunden på observationer gjorda och dokumenterade av trovärdiga ögonvittnen, närmare bestämt gudfruktiga människor som Noa och hans familj, och därtill bekräftat av Guds eget vittnesbörd. Fältstudier och teoretiska modeller bekräftar den bibliska modellen på många sätt, även om mycket naturligtvis återstår att förklara.

1. Kraften av vatten i rörelse ska inte underskattas – som en jämförelse kan vi påminna oss om vad 50 – 100 mm vatten kan ställa till med i samband med en åskskur. I det här fallet kan det ha rört sig om tusentals meter.↩

2. Bibeln antyder att syndaflodens vatten framför allt (eftersom det nämns först) härrörde från underjordiska vattenreservoarer. ( 1 Mos 7:11)↩

3. Tydlig evidens för detta är de mäktiga kritavlagringar som sträcker sig från södra England via Danmark, Skåne, vidare över (under) Östersjön och in i de Baltiska länderna.↩