101 evidens för en låg ålder på jorden och universum

Kan vetenskapen bevisa jordens ålder?

Den allmänt accepterade åldern på universum är för närvarande 13,77 miljarder år och för solsystemet (inklusive jorden) är den 4,543 miljarder år. Men ingen vetenskaplig metod kan bevisa jordens och universums ålder, inklusive de som finns listade här och som ger starka indikationer på att dessa accepterade åldrar inte stämmer med verkligheten. Även om åldersindikatorer kallas för "klockor" är de inte det, utan alla åldrar härrör från beräkningar som med nödvändighet kräver antaganden om det förflutna. Starttiden för "klockan" måste alltid antas liksom det sätt på vilket klockans hastighet har varierat över tid. Vidare måste det antas att klockan aldrig har störts.

Det finns ingen oberoende naturlig klocka som dessa antaganden kan testas emot. Till exempel skulle mängden kratrar på månen, baserat på nu observerade hastigheter för kraterbildning, tyda på att månen är ganska gammal. Men för att dra denna slutsats måste vi anta att hastigheten alltid har varit densamma. Men det finns idag goda skäl att tro att bildningen kan ha varit ganska intensiv tidigare vilket innebär att kratrarna inte alls indikerar någon hög ålder (se nedan).

Åldrar på miljontals år beräknas i samtliga fall genom att anta att förändringshastigheterna för processer i det förflutna var samma som de vi observerar idag – en princip som kallas uniformism. Om den beräknade åldern utifrån sådana antaganden inte stämmer överens med vad man anser att åldern borde vara, blir slutsatsen att antagandena inte stämde i det aktuella fallet och de justeras. Men om det beräknade resultatet ger en acceptabel ålder, publiceras det.

Exempel på låga åldrar som listas här har också beräknats genom att tillämpa samma princip. Höga åldrar-förespråkare kommer att avfärda denna typ av evidens för en ung jord genom att hävda att man har gjort felaktiga antaganden om det förflutna i dessa fall. Med andra ord är ålder egentligen inte en fråga om vetenskaplig observation utan om argumentation kring vilka antaganden som ska gälla angående det icke-observerbara förflutna.

Antagandena bakom de evidens som presenteras strax kan inte bevisas, men det faktum att ett så brett spektrum av olika fenomen alla tyder på mycket lägre åldrar än vad som för närvarande är allmänt accepterat, ger starka skäl för att ifrågasätta de vedertagna åldrarna.

Dessutom utmanar ett antal av evidensen, snarare än att ge någon uppskattning av ålder, antagandet om en långsam och gradvis uniformism, som samtliga dateringsmetoder för höga åldrar är beroende av.

Många av dessa indikatorer för lägre åldrar upptäcktes när skapelsetroende vetenskapsmän började forska på processer som var tänkta att "bevisa" höga åldrar. Lärdomen här är tydlig: när evolutionisterna kommer fram med nya utmaningar mot den bibliska tidskalan, oroa dig inte. Förr eller senare kommer det påstådda beviset att ställas på ända och till och med läggas till denna lista över evidens för en ung jord. Å andra sidan kan det hända att framtida forskning kommer att visa att en del av den evidens som listas här är dåligt grundad och därför behöver modifieras. Sådan är vetenskapens natur, särskilt den historiska vetenskapen, eftersom vi inte kan göra experiment på händelser i det förflutna (se “It’s not science”).

Naturvetenskap är baserad på observationer, och det enda tillförlitliga sättet att fastställa åldern på något är med hjälp av vittnesuppgifter från ett pålitligt vittne som har observerat vad som skett. Bibeln gör anspråk på att ha blivit kommunicerad av den ende som bevittnade händelserna i skapelsens: Skaparen själv. Därför är Bibeln det enda pålitliga sättet att få vetskap om jordens och kosmos ålder. Se The Universe’s Birth Certificate och Biblical chronogenealogies (teknisk).I slutändan tror vi att Bibeln kommer att visa sig vara sann och de som förnekar dess vittnesbörd kommer att bli förundrade.

Biologiska evidens för en ung ålder på jorden

1. DNA i ’uråldriga’ fossil. DNA utvunnet från bakterier som man menar vara 425 miljoner år kan omöjligen vara så gamla, eftersom DNA på sin höjd kan bevaras tusentals år av kemiska skäl.

2. Lazarusbakterier - bakterier som återupplivats från saltinneslutningar som förmodas vara 250 miljoner år gamla, tyder på att saltet inte är miljontals år. Se även Salty saga.

3. Nedbrytningen av det mänskliga genomet på grund av det stora antalet svagt skadliga mutationer varje generation stämmer med ett ursprung för tusentals år sedan. Sanford, J., Genetic entropy and the mystery of the genome, Ivan Press, 2005; se recension av boken och intervju med författaren i Creation 30(4):45–47, September 2008. Detta har bekräftats genom realistisk populationsgenetisk modellering, som visar att genomen är unga, i storleksordningen tusentals år. Se Sanford, J., Baumgardner, J., Brewer, W., Gibson, P. and Remine, W., Mendel’s Accountant: A biologically realistic forward-time population genetics program, SCPE 8(2):147–165, 2007.

4. Data för 'mitokondrie-Eva' stämmer med ett gemensamt ursprung för alla människor för några tusen år sedan.

5. Starkt begränsad variation världen över i den mänskliga Y-kromosomens DNA stämmer med ett nyligt ursprung av mänskligheten, på tusentals, inte miljontals år.

6. Många fossila ben 'daterade' till många miljoner år är knappt eller inte alls förstenade. Se exempelvis Dinosaur bones just how old are they really? Detta motsäger den allmänna uppfattningen om jordens höga ålder. Rör av havsborstmaskar, 'daterade' till 550 miljoner år, som är mjuka, elastiska och består av ursprungliga organiska föreningar innehar rekordet (originalartikel).

7. Dinosauriers blodceller, blodkärl, proteiner (hemoglobin, osteokalcin, kollagen, histoner) och DNA passar inte ihop med de förmodade över 65 miljoner åren, men blir begripliga om lämningarna är (max) tusentals år gamla.

8. Brist på 50:50 racemisering av aminosyror i fossil 'daterade' till miljontals år. Biologiskt aktiva molekyler förekommer endast i en 'spegelbildsform', men omvandlas till båda former i jämvikt, inom högst några tusen år.

9. Levande fossiler som maneter, graptoliter, kvastfeningar, stromatoliter, wollemitall och hundratals andra. Att flera hundra arter skulle kunna förbli oförändrade, ända upp till miljarder år när det gäller stromatoliter, talar emot att miljoner och miljarder år verkligen stämmer.

10. Diskontinuerliga fossilsekvenser. T ex kvastfeningar, wollemitall och olika 'indexfossil', finns i djupa, påstått gamla lager, men saknas därefter i 'miljontals år' i lager ovanför, men lever fortfarande idag. Sådana diskontinuiteter talar emot tolkningen av geologiska lager utifrån hög ålder – hur kunde kvastfeningar undgå att fossiliseras i 65 miljoner år till exempel? Se The ‘Lazarus effect’: rodent ‘resurrection’!

11. Åldrarna för världens äldsta levande organismer, träd, överensstämmer med en ålder på jorden på tusentals år.

Geologiska evidens för en ung ålder på jorden

12. Brist på växtfossil i många formationer som innehåller rikligt med fossil av växtätande djur, som Morrison-formationen (Jura) i Montana. Även Coconino-sandstenen i Grand Canyon har många spår av djur, men är nästan fri från växter. Innebörd: dessa berglager är inte ekosystem från en 'era' begravt in situ under enorma tider som evolutionister hävdar. Evidensen stämmer mer överens med transport under katastrofiska omständigheter följt av begravning i samband med den enorma globala översvämningen på Noas tid. Detta eliminerar påstådd evidens för miljontals år.

13. Tjocka, hårt böjda berglager utan tecken på smältning eller brott. Kaibab-uppskjutningen i Grand Canyon indikerar snabb veckning innan sedimenten hann stelna (sandkornen förlängdes inte av påfrestning som man skulle förvänta sig om berget hade hunnit härda). Detta utplånar hundratals miljoner år av tid och stämmer med extremt snabb lagerbildning under den bibliska syndafloden. Se Warped earth (skriven av en geofysiker).

14. Polystrata fossil — trädstammar i kol (Araucaria arter: cypresser, selleritopptallar, i kol från södra halvklotet). Det finns också polystrata-trädstammar i Yellowstones fossiliserade skogar och Joggins, Nova Scotia och på många andra platser. Polystrata fossil av lummerstammar förekommer i kol på norra halvklotet, vilket återigen tyder på snabb begravning/bildning av det organiska material som blev kol.

15. Experiment visar att med förhållanden som efterliknar naturens krafter bildas kol snabbt: på veckor för brunkol till månader för svart kol. Det behövs inga miljontals år. Långa tidsperioder kan snarare utgöra ett hinder för kolbildning på grund av den ökade sannolikheten för mineralisering av träet, vilket skulle hindra kolbildningen.

16. Experiment visar att med förhållanden som efterliknar naturliga krafter bildas olja snabbt. Det krävs inte miljontals år, men harmonierar med en ålder på tusentals år.

17. Experiment visar att med förhållanden som efterliknar naturliga krafter bildas opaler snabbt, inom några veckor, inte miljontals år, som har hävdats.

18. Evidens för snabb, katastrofisk bildning av kolbäddar talar emot de hundratals miljoner år som vanligen hävdas ha krävts, inklusive Z-formade lager som pekar mot att en enda avsättning har producerat dem.

19. Evidens för snabb förstening av trä talar emot långa tidsperioder och överensstämmer med en ålder på tusentals år.

20. Klastiska vallar och rör (inträngning av sediment genom omgivande sedimentärt berg) visar att de överliggande bergskikten fortfarande var mjuka när de bildades. Detta komprimerar drastiskt tidsfönstret för deponering av de inträngande bergskikten. Se Walker, T., Fluidisation pipes: Evidence of large-scale watery catastrophe, J. Creation (TJ) 14(3):8–9, 2000.

21. Para(pseudo)formationer—där ett berglager ligger direkt på ett annat och där de båda lagren förmodas vara åtskilda av miljontals år av geologisk tid. Trots det saknar kontaktytan tecken på erosion; det är en så kallad "platt lucka". Ex: Coconino-sandsten/Hermitskiffer i Grand Canyon (påstått tidsmellanrum på 10 miljoner år). Den tjocka Schnebly Hill-formationen (sandsten) ligger mellan Coconino och Hermit i centrala Arizona. Se Austin, S.A., Grand Canyon, monument to catastrophe, ICR, Santee, CA, USA, 1994 och Snelling, A., The case of the ‘missing’ geologic time, Creation 14(3):31–35, 1992.

22. Förekomst av tillfälliga spår (av regndroppar, vågor, djurspår) vid paraformationernas övergångar visar att det övre bergskiktet har avsatts omedelbart efter det nedre, vilket tar bort miljontals år av ”luck”-tid. Se referenser i Para(pseudo)conformities.

23. Inflikning av intilliggande skikt som anses separerade av miljontals år eliminerar också många miljoner år av förmodad geologisk tid. The case of the ‘missing’ geologic time; Mississippian and Cambrian strata interbedding: 200 million years hiatus in question, CRSQ 23(4):160–167.

24. Avsaknad av bioturbation (maskhål, växande rötter) vid paraformationer (platta luckor) styrker avsaknad av tid inblandad där evolutionära geologer sätter in miljontals år för att tvinga berglagren att överensstämma med den "givna" tidsskalan på miljarder år.

25. Den nästan fullständiga avsaknaden av tydligt igenkännbara lager av jord i den geologiska kolumnen. Geologer hävdar att de har hittat stora mängder "fossil" jord (paleosoler), men dessa skiljer sig helt från dagens jordar och saknar de egenskaper som kännetecknar jordprofiler; egenskaper som används för att klassificera olika jordar. De som har undersökts grundligt visar sig sakna egenskaperna hos riktig jord. Om "deep time" hade stämt, med hundratals miljoner år av rikligt liv på jorden, borde jordbildning ha skett vid åtskilliga tillfällen. Se Klevberg, P. och Bandy, R., CRSQ 39:252–68; CRSQ 40:99–116, 2003; Walker, T., Paleosols: digging deeper buries ‘challenge’ to Flood geology, J. Creation 17(3):28–34, 2003.

26. Begränsad omfattning av inkonformiteter (kallas även diskontinuitet: en erosionsyta som skiljer yngre skikt från äldre berg). Ytor eroderar snabbt (t ex Badlands, South Dakota), men det finns mycket begränsade inkonformiteter. Den "stora inkonformiteten" finns vid Grand Canyon´s bas, men i övrigt är förmodade ~300 miljoner år av lager avsatta ovanpå utan signifikant inkonformitet. Detta överensstämmer återigen med en mycket kortare avsättningstid för dessa strata. Se Para(pseudo)conformities.

27. Arches National Park (USA) har över 2 000 klippvalv. 43 har kollapsat mellan 1970 och 2015, dvs på 45 år, vilket ger en kollapshastighet på ~1 per år, vilket betyder att alla skulle vara borta på ca 2 000 år. Detta är helt förenligt med den bibliska tidsramen men inte den evolutionära på miljontals år (5 miljoner?). Historiska uppgifter angående "de 12 apostlarna" i södra Australien medger att en liknande "klocka" kan avläsas, om än grövre än i Arches National Park. Se A dangerous view.

28. Upptäckten att undervattensskred ('slamströmmar') som rör sig i ca 50 km/h kan skapa enorma sedimentavsättningar på några timmar (Press, F., and Siever, R., Earth, 4th ed., Freeman & Co., NY, USA, 1986). Sedimentlager som ansetts ha avsatts långsamt under enorma tidsrymder känner man nu till att de kan bildats extremt snabbt. Se till exempel A classic tillite reclassified as a submarine debris flow (teknisk).

29. Strömtanksforskning med sediment av olika partikelstorlekar visar att skiktade berglager som man har trott bildats under enorma tidsperioder på sjöbottnar faktiskt bildades väldigt snabbt. Den exakta skikttjockleken på berglagren duplicerades till och med efter att lagren maldes till sina sedimentpartiklar och kördes i strömmen. Se Experiments in stratification of heterogeneous sand mixtures, Sedimentation Experiments: Nature finally catches up! och Sandy Stripes Do many layers mean many years? Mycket små partiklar har också visat sig sedimentera mycket snabbare än man tidigare trott, vilket möjliggör snabb bildning av lerskiffer.

30. Observerade exempel på snabb kanjonbildning; till exempel Providence Canyon i sydvästra Georgia, Burlingame Canyon nära Walla Walla, Washington och Lower Loowit Canyon nära Mount St Helens. Att bildandet av dessa kanjoner gick så hastigt, trots att de liknar andra kanjoner som man menar tog många miljoner år att bildas, gör att den förmodade åldern på de kanjoner som ingen såg bildas måste ifrågasättas.

31. Observerade exempel på snabb öbildning med etablering av ekosystem, som Surtsey , går på tvärs mot uppfattningen att sådana öar kräver långa tidsperioder för att bildas. Se även Tuluman—A Test of Time.

32. Erosionshastigheten hos kustlinjer, horisontellt. Exempelvis minskar kusten vid Beachy Head, Storbritannien, en meter på sex år och försvinner i havet.

33. Erosionshastigheten för kontinenter vertikalt är inte förenlig med den antagna åldern på jorden. Se Creation 22(2):18–21.

34. Förekomsten av betydande bergsplatåer (förhöjda platta slätter) "daterade" till många miljoner år. Ett exempel är Kangaroo Island (Australien). CR Twidale, en berömd australiensisk naturgeograf skrev: "Att dessa paleoformer har överlevt är i viss mån en pinsamhet för alla allmänt accepterade modeller för landskapsutveckling." Twidale, C.R. On the survival of paleoforms, American J. Science 5(276):77–95, 1976 (citat s. 81). Se Austin, S.A., Did landscapes evolve? Impact 118, April 1983.

35. Den nyliga och nästan samtidiga uppkomsten av alla höga bergskedjor runt om i världen – inklusive Himalaya, Alperna, Anderna och Klippiga bergen – som har fått större delen av sin höjning till sina nuvarande nivåer med början för "fem miljoner" år sedan, medan bergbildningsprocesserna förmodas ha pågått i upp till miljarder år. Se Baumgardner, J., Recent uplift of today’s mountains. Impact 381, March 2005.

36. Vattenraviner. Det är klyftor som skär genom bergskedjor där floder rinner. De förekommer över hela världen och är en del av vad evolutionära geologer kallar "disharmoniska dräneringssystem". De är "disharmoniska" eftersom de inte passar in i tron på enorma tidsrymder. Evidensen passar att de formats snabbt under mycket kortare tid då ravinerna skars ut i det recessiva skedet/sjunkande fasen av den globala översvämningen på Noas tid. Se Oard, M., Do rivers erode through mountains? Water gaps are strong evidence for the Genesis Flood, Creation 29(3):18–23, 2007.

37. Erosion vid Niagarafallen och andra liknande platser överensstämmer med endast tusentals år sedan den bibliska syndafloden. Men mycket av Niagara-ravinen bildades sannolikt mycket snabbt under den katastrofiska dräneringen av glaciärsjön Agassiz. Se Climate change, Niagara and catastrophe.

38. Floddeltans tillväxttakt är förenlig med tusentals år sedan den bibliska syndafloden, inte med enorma tidsrymder. Argumentet har sitt ursprung hos Mark Twain. Ex 1: Mississippi—Creation Research Quarterly (CRSQ) 9:96–114, 1992; CRSQ 14:77; CRSQ 25:121–123. Ex 2: Tigris–Eufat: CRSQ 14:87, 1977.

39. Oproportionerligt små strömmar. Floddalar är för stora för de vattenflöden de innehåller. Dury talar om "utbredningen av oproportionerligt små strömmar över hela kontinenter". Med hjälp av egenskaper från kanal-meandring drog Dury slutsatsen att tidigare strömmar ofta hade varit 20–60 gånger deras nuvarande flödesstorlek. Detta betyder att floddalarna skulle ha skurits ut mycket snabbt, inte långsamt under enorm tid. Se Austin, S.A., Did landscapes evolve? Impact 118, 1983.

40. Salthalten i havet. Även om man ignorerar effekten av den bibliska syndafloden och antar en startsalthalt på noll och alla sätter alla hastigheter för tillförsel och avlägsnande för att maximera tidsåtgången för att ackumulera allt salt, är havens maximala ålder 62 miljoner år, alltså mindre än 1/50 av åldern som evolutionister anger för haven. Detta talar för en avsevärt lägre ålder på jorden.

41. Mängden sediment på havsbottnarna skulle med nuvarande hastigheter av landerosion ha ackumulerats på bara 12 miljoner år – blott ett ögonblick jämfört med den förmodade åldern på större delen av havsbotten: upp till 3 miljarder år. Dessutom räknar ”högåldersgeologer” med att erosionshastigheterna tidigare var högre, vilket minskar tidsutrymmet ytterligare. Ur biblisk synvinkel skulle oerhörda mängder sediment ha förts ut i havet med det vatten som rann av den nya landmassan vars sediment ännu inte hade hunnit hårdna i slutet av Noas flod, vilket gör mängden sediment helt förenlig med en historia på tusentals år.

42. Järn-mangannoduler på havsbotten. Den uppmätta tillväxttakten för dessa stenlika utfällningar indikerar en ålder på endast tusentals år. Lalomov, A.V., 2006. Mineral deposits as an example of geological rates. CRSQ 44(1):64–66. Relaterat till detta är koncentrationen av nickel i haven.

43. Åldern på placeravlagringar (ansamlingar av tunga metaller som tenn i moderna sediment och konsoliderade (förstenade) sedimentära bergarter). De uppmätta avsättningshastigheterna indikerar en ålder på tusentals år, inte miljoner. Se Lalomov, A.V., och Tabolitch, S.E., 2000. Age determination of coastal submarine placer, Val’cumey, northern Siberia. J. Creation (TJ) 14(3):83–90.

44. Trycket i olje-/gaskällor indikerar ett sent ursprung på oljan och gasen. Om den var många miljoner år gammal skulle vi förvänta oss att trycket var i jämvikt, även i bergarter med låg genomsläpplighet. "Experter inom petroleumprospektering noterar omöjligheten att skapa en effektiv modell givet en utdragen och långsam oljebildning under miljontals år (Petukhov, 2004). Enligt deras åsikt är den bästa prospekteringsstrategin att borra i ett slumpmässigt rutnät om modellerna kräver den geokronologiska skalans miljontals år." —Lalomov, A.V., 2007. Mineral deposits as an example of geological rates. CRSQ 44(1):64–66.

45. Direkta bevis för att olja bildas idag i Guaymasbassängen och i Bass Strait överensstämmer med en ung jord (även om det inte är nödvändigt för en ung jord).

46. Hastigt ändrad riktning av jordens magnetfält undergräver användning av magnetfält i sten för datering av höga åldrar av berg och vittnar om snabba processer, vilket komprimerar tidsskalan enormt.

47. Magnetfältsmönstret i de magnetiska ränder där magman väller upp vid kontinentalplattornas oceanryggar talar emot uppfattningen ​​att magnetfältsomkastningar tar många tusen år och indikerar snarare snabb havsbottenutbredning såväl som snabba magnetfältsförändringar, i överensstämmelse med en ung jord. (Humphreys, D.R., Has the Earth’s magnetic field ever flipped? Creation Research Quarterly 25(3):130–137, 1988)

48. Uppmätta tillväxthastigheter för stalaktiter och stalagmiter i kalkstensgrottor överensstämmer med en ung ålder på några tusen år. Se även artiklar om bildning av kalkstensgrottor.

49. Den avtagande styrkan på jordens magnetfält. Exponentiellt avtagande, med fluktuationer särskilt under och efter syndafloden, framgår av historiska mätningar och överensstämmer med hypotesen om kontinuerligt avtagande alltsedan skapelsen, vilket tyder på en ålder av jorden på bara tusentals år. Evidens tyder på ett exponentiellt avtagande med en tidskonstant på 1611 (±10) år, se Humphreys, R., Earth’s magnetic field is decaying steadily—with a little rhythm, CRSQ 47(3):193–201; 2011.

50. Överskottsvärmeutstrålningen från jorden är förenlig med en ung ålder snarare än miljarder år, även med hänsyn till värme från radioaktivt sönderfall. Se Woodmorappe, J., 1999. Lord Kelvin revisited on the young age of the earth, J. Creation (TJ) 13(1):14, 1999.

Radiometrisk datering och jordens ålder

51. Kol-14 i kol talar för en ålder på tusentals år och motsäger tydligt miljontals år.

52. Kol-14 i olja antyder återigen åldrar på tusentals, inte miljoner år.

53. Kol-14 i fossilt trä indikerar också åldrar på tusentals, inte miljoner år.

54. Kol-14 i diamanter pekar mot tusentals, inte miljarder år. Observera att försök att bortförklara kol-14 i diamanter, kol etc, exempelvis med neutroner från uransönderfall som omvandlar kväve till C-14, inte fungerar. Se invändningar.

55. Inkongruenta radioisotopdateringar med användning av samma teknik talar emot trovärdigheten hos dateringsmetoder som ger miljontals år.

56. Inkongruenta radioisotopdateringar med användning av olika tekniker talar emot trovärdigheten hos dateringsmetoder som ger miljontals år (eller miljarder för jordens ålder).

57. Påvisat icke-radiogena "isokroner" av radioaktiva och icke-radioaktiva ämnen undergräver antagandena bakom isokron "datering" som ger miljarder år. "Falska isokroner" är vanliga.

58. Olika ytor hos samma zirkonkristall och olika zirkoner från samma sten som ger olika "åldrar" undergräver alla "dateringar" som erhålls från zirkoner.

59. Evidens för en period av hastigt radioaktivt sönderfall i nyligt förfluten tid (bly- och heliumkoncentrationer och diffusionshastigheter i zirkoner) pekar mot en ung jord som förklaring.

60. Mängden helium, som produceras av radioaktivt alfa-sönderfall och som finns kvar i zirkoner i granit överensstämmer med en ålder på 6 000 ± 2000 år, inte med förmodade miljarder år. Kap 2 (sid 25–100) i Vardiman, Snelling, and Chaffin (red.), Radioisotopes and the Age of the Earth: Results of a Young Earth Creationist Research Initiative, Volume II, Institute for Creation Research and Creation Research Society, 2005.

61. Bly i zirkoner från djupa borrkärnor kontra grunda. De är lika, men det borde vara mindre bly i de djupa då den högre värmen orsakar högre diffusionshastigheter under långa tidsrymder som antas. Om åldrarna är tusentals år skulle man inte förvänta någon större skillnad, som fallet visat sig vara. (Gentry, R., et al., Differential lead retention in zircons: Implications for nuclear waste containment, Science 216(4543):296–298, 1982; doi:10.1126/science.216.4543.296).

62. Pleokroiska radiohalon som bildas i granit av koncentrerade korn av ämnen med mycket kort halveringstid som polonium tyder på en period av hastigt sönderfall av deras moderisotoper med lång halveringstid under bildningen av berget och hastig bergbildning, vilka båda talar emot de vanliga idéerna om geologisk ’deep time’ och en enorm ålder på jorden. Se Radiohalos: Startling evidence of catastrophic geologic processes, Creation 28(2):46–50, 2006.

63. Klämda pleokroiska halos (radiohalos) från sönderfall av polonium, ett ämne med mycket kort halveringstid, i förkolat trä från flera geologiska epoker tyder på snabb bildning av alla lager ungefär samtidigt, i samma process, i enlighet med den bibliska "ungjordsmodellen" snarare än de miljontals år som hävdas för dessa händelser.

64. Australiens "Burning Mountain" talar emot radiometrisk datering och tron på miljontals år. (Enligt radiometrisk datering av inträngande lava som antände kolen har det pyrande berget brunnit i cirka 40 miljoner år, men det är uppenbarligen omöjligt).

Astronomiska evidens för yngre ålder av jorden och universum

65. Evidens för den nylig vulkanisk aktivitet på jordens måne är oförenlig med dess förmodat enorma ålder eftersom den för länge sedan borde ha svalnat om den var miljarder år gammal. Se Transient lunar phenomena: a permanent problem for evolutionary models of Moon formation och Walker, T., och Catchpoole, D., Lunar volcanoes rock long-age timeframe, Creation 31(3):18, 2009. Se ytterligare bekräftelse: “At Long Last, Moon’s Core ‘Seen’”;

66. Månens avlägsnande från jorden. Tidvattensfriktion gör att månen flyttar sig bort från jorden med 4 cm per år. Det skulle ha varit ännu mer förr när månen och jorden var närmare varandra. Månen och jorden skulle ha varit katastrofalt nära varandra (Roche-gränsen) vid mindre än en fjärdedel av deras förmodade ålder.

67. Månens tidigare magnetfält. Stenar som tagits från månens yta har magnetism kvar vilket visar att månen en gång hade ett magnetfält som var mycket starkare än jordens magnetfält idag. Ingen trovärdig "dynamo"-hypotes skulle kunna förklara ens ett svagt magnetfält, än mindre ett starkt som skulle kunna lämna kvar sådan kvarvarande magnetism inom en tidsrymd på miljarder år. Evidensen stämmer mycket bättre överens med en nyligt skapad måne med dess magnetfält och fritt avtagande av magnetfältet under de 6 000 åren sedan dess. Humphreys, D.R., The moon’s former magnetic field—still a huge problem for evolutionists, J. Creation 26(1):5–6, 2012.

68. Spökkratrar på månens maria (singular mare: mörka "hav" bildade av massiva lavaströmmar) är ett problem för de antagna höga åldrarna. Enorma nedslag orsakade uppenbarligen de stora kratrarna och lavaflödena i dessa kratrar, och denna lava begravde delvis andra, mindre nedslagskratrar i de större kratrarna och lämnade "spökkratrar". Men det betyder att de mindre nedslagen inte kan ha skett för långt efter de stora, för annars hade lavan strömmat in i de större kratrarna innan de mindre nedslagen. Detta antyder en mycket snäv tidsram för all denna kraterbildning, och därmed de andra kraterförsedda kropparna i vårt solsystem. De pekar mot att kraterbildningen inträffade relativt snabbt. Se Fryman, H., Ghost craters in the sky, Creation Matters 4(1):6, 1999; A biblically based cratering theory (Faulkner); Lunar volcanoes rock long-age timeframe.

69. Existensen av ett betydande magnetfält kring Merkurius är inte förenligt med dess förmodade ålder på miljarder år. En så liten planet borde ha svalnat så att vilken flytande kärna som helst skulle ha stelnat, och omintetgjort evolutionisternas "dynamo"-mekanism. Se även Humphreys, D.R., Mercury’s magnetic field is young! J. Creation 22(3):8–9, 2008.

70. De yttre planeterna Uranus och Neptunus har magnetfält, men de borde vara "döda" sedan länge om de är så gamla som påstås enligt evolutionär tro på enorma åldrar. Med en ​​antagen ålder hos solsystemet på tusentals år, kunde fysikern Russell Humphreys framgångsrikt förutsäga styrkan hos Uranus och Neptunus respektive magnetfält.

71. Jupiters större månar, Ganymedes, Io och Europa, har magnetfält, vilket de inte borde ha om de var miljarder år gamla, eftersom de har solida kärnor så att ingen dynamo kan generera magnetfälten. Detta stämmer överens med kreationisten Humphreys förutsägelser. Se också Spencer, W., Ganymede: the surprisingly magnetic moon, J. Creation 23(1):8–9, 2009.

72. Vulkaniskt aktiv måne runt Jupiter (Io) överensstämmer med ung ålder (rymdsonden Galileo registrerade 80 aktiva vulkaner). Om Io hade haft utbrott under 4,5 miljarder år med så lite som 10 % av sin nuvarande aktivitet, skulle det ha fått utbrott med 40 gånger sin hela massa. Io ser ut som en ung måne och passar inte in i solsystemets förmodade miljarder år. Gravitationsdragkraft från Jupiter och andra månar bidrar bara med en del av den överskottsvärme som produceras.

73. Ytan på Jupiters måne Europa. Studier av dess få kratrar visade att upp till 95 % av de små kratrarna, och många medelstora, har bildats av material som kastats upp av större nedslag. Detta innebär att det har inträffat mycket färre nedslag i solsystemet än vad man trodde och åldern på andra objekt i solsystemet, härledd från mängden kratrar, måste sänkas drastiskt (se Psarris, Spike, What you aren’t being told about astronomy, volume 1: Our created solar system DVD, som finns hos CMI).

74. Metan på Titan (Saturnus största måne) – allt metan borde vara borta på grund av UV-inducerad nedbrytning. Fotolysprodukterna borde också ha bildat ett enormt hav av tyngre kolväten som etan. En Astrobiology-text med titeln "Den saknade metanen" citerade en av Cassini-forskarna, Jonathan Lunine, som sa: "Om kemin på Titan har pågått i samma takt som idag genom solsystemets ålder, kan vi förutsäga att ett 300 till 600 meter tjockt lager av etan bör finnas på ytan.” Inget sådant hav kan ses, vilket stämmer överens med att Titan bara är en bråkdel av solsystemets påstådda ålder (det behöver inte sägas att Lunine inte accepterar de uppenbara implikationerna av låg ålder utifrån dessa observationer, så han spekulerar till exempel om någon okänd källa till metan).

75. Hastigheten som Saturnus ringar förändras/försvinner är oförenlig med deras förmodade höga ålder. De vittnar om ungdomlighet.

76. Enceladus, en Saturnus-måne, ser ung ut. Astronomer som tänker utifrån ”miljarder år” trodde att denna måne skulle vara kall och död, men det är en mycket aktiv måne som spyr ut massiva strålar av vattenånga och isiga partiklar ut i rymden i överljudshastighet, i enlighet med en mycket lägre ålder. Beräkningar visar att dess inre skulle ha frusit fast inom 30 miljoner år (mindre än 1% av dess förmodade ålder). Tidvattenfriktion från Saturnus förklarar inte dess ungdomliga aktivitet. (Psarris, Spike, What you aren’t being told about astronomy, volume 1: Our created solar system DVD; Walker, T., Enceladus: Saturn’s sprightly moon looks young, Creation 31(3):54–55, 2009).

77. Miranda, en liten måne kring Uranus, borde ha varit död för länge sedan, om den är miljarder år gammal, men dess extrema ytegenskaper tyder på något annat. Se Revelations in the solar system.

78. Neptunus borde ha varit "kall" för länge sedan och sakna starka vindar om den vore miljarder år gammal, men 1989 fann Voyager II att det var annorlunda – den har de kraftigaste vindarna i hela solsystemet. Denna observation överensstämmer med en ung ålder, inte miljarder år. Se Neptune: monument to creation.

79. Neptunus ringar har tjocka regioner och tunna regioner. Dessa ojämnheter innebär att de inte kan vara miljarder år gamla, eftersom kollisioner mellan objekten i ringarna så småningom skulle göra ringarna mycket enhetliga. Revelations in the solar system.

80. Ung ålder för ytan på Neptunus måne Triton, mindre än 10 miljoner år, även med evolutionära antaganden om nedslagshastigheter. (see Schenk, P.M., and Zahnle, K. On the negligible surface age of Triton, Icarus 192(1):135–149, 2007. .

81. Uranus och Neptunus har båda magnetfält som väsentligt avviker från sin axel, vilket är en instabil situation. När detta upptäcktes hos Uranus, antogs det av evolutionära astronomer att Uranus bara råkade ha genomgått en magnetfältsomkastning. Men när det snarlika upptäcktes hos Neptunus blev denna ad hoc-förklaring ifrågasatt. Dessa observationer överensstämmer med åldrar på tusentals år snarare än miljarder.

82. Plutos omloppsbana är kaotisk med en tidsskala på 20 miljoner år och påverkar resten av solsystemet, som också skulle bli instabilt med den tidsskalan, vilket tyder på att det måste vara mycket yngre. (Se Rothman, T., God takes a nap, Scientific American 259(4):20, 1988).

83. Förekomsten av korttidsperiodiska kometer (omloppsperiod på mindre än 200 år), t.ex. Halleys, som har en livslängd på mindre än 20 000 år, överensstämmer med att solsystemets ålder är mindre än 10 000 år. För att kringgå dessa evidens måste ad hoc-hypoteser som Kuiperbältet uppfinnas. Se Comets and the age of the solar system.

84. "Nära-infraröda spektra av Kuiperbältesobjektet Quaoar och det misstänkta Kuiperbältesobjektet Charon indikerar att båda innehåller kristallint vattenis och ammoniumhydrat. Dessa vattenhaltiga ämnen kan inte vara mycket äldre än 10 miljoner år, vilket stämmer överens med ett ungt solsystem, inte ett som är 5 miljarder år gammalt." Se The ‘waters above’.

85. Livstiden för långperiodiska kometer (omloppsperiod mer än 200 år) som rör sig runt solen eller andra som Hyakutake eller Hale–Bopp innebär att de inte kan ha haft sitt ursprung i solsystemet för 4,5 miljarder år sedan. Men deras existens är förenlig med en ung ålder för solsystemet. Återigen uppfanns ett ad ho, Oort-molnet, för att försöka förklara varför dessa kometer fortfarande finns kvar efter miljarder år. Se Comets and the age of the solar system.

86. Den maximala förväntade livslängden för jordnära asteroider är i storleksordningen en miljon år, varefter de kolliderar med solen. Och Jarkovskij-effekten flyttar asteroider i huvudbältet in i omloppsbanor nära jorden snabbare än man trodde. Detta kastar tvivel över asteroidernas ursprung med bildandet av solsystemet (det vanliga scenariot), eller så är solsystemet mycket yngre än de 4,5 miljarder år som hävdas. Henry, J., The asteroid belt: indications of its youth, Creation Matters 11(2):2, 2006.

87. Livslängden för binära asteroider, där en liten "asteroid-måne" kretsar kring en större asteroid, i huvudbältet (vilket representerar cirka 15–17 % av alla): tidvatteneffekter begränsar livslängden för sådana binära system till cirka 100 000 år. Svårigheten med att beskriva ett scenario som får binärer att bildas i ett sådant antal att de fortsätter att finnas, har fått vissa astronomer att tvivla på deras existens, men rymdsonder har bekräftat det. (Henry, J., The asteroid belt: indications of its youth, Creation Matters 11(2):2, 2006.)

88. Den observerade snabba förändringstakten hos stjärnor motsäger de enorma åldrar man anser att stjärnutvecklingen kräver. Exemplet Sakurais objekt i stjärnbilden Skytten: 1994 var denna stjärna sannolikt en vit dvärg i mitten av en planetarisk nebulosa. 1997 hade den vuxit till en ljusgul jätte, ca 80 gånger bredare än solen (Astronomy & Astrophysics 321:L17, 1997). 1998 hade den expanderat ytterligare, till en röd superjätte 150 gånger bredare än solen. Men därefter krympte den lika snabbt och 2002 var stjärnan osynlig även för de mest kraftfulla optiska teleskopen, även om den kan detekteras i det infraröda som lyser genom dammet (Muir, H., 2003, Back from the dead, New Scientist 177(2384):28–31).

89. Paradoxen med en svag ung sol. När solens kärna omvandlas från väte till helium genom fusion ökar medelmolekylvikten, vilket enligt stjärnutvecklingsteorin skulle komprimera solens kärna och öka fusionshastigheten. Det innebär att på flera miljarder år borde solen ha blivit 40 % ljusstarkare sedan den bildades och 25 % sedan livet uppstod på jorden. För det senare innebär detta en temperaturökning på 16–18°C på jorden. Den nuvarande medeltemperaturen är 15°C, så jorden skulle då ha haft en temperatur på ungefär -2°C när livet dök upp. Se Faulkner, D., The young faint Sun paradox and the age of the solar system, J. Creation (TJ) 15(2):3–4, 2001. År 2010 är den svaga unga solen ännu ett problem: Kasting, J.F., Early Earth: Faint young Sun redux, Nature 464:687–689, 1 April 2010; doi:10.1038/464687a

90. Evidens för (mycket) sen geologisk aktivitet (tektoniska rörelser) på månen är oförenliga med dess förmodade ålder på miljarder år och dess heta ursprung. Watters, T.R., et al., Evidence of Recent Thrust Faulting on the Moon Revealed by the Lunar Reconnaissance Orbiter Camera, Science 329(5994):936–940, 20 August 2010; doi:10.1126/science.1189590 ("Denna upptäckt, i kombination med den mycket unga uppenbara åldern för förkastningarna, tyder på en global sammandragning av månen i ett sent skede.") NASA-bilder stöder bibliskt ursprung av månen.

91. De gigantiska gasplaneterna Jupiter och Saturnus utstrålar mer energi än de får från solen, vilket tyder på ett nyligt ursprung. Jupiter utstrålar nästan dubbelt så mycket energi som den tar emot från solen, vilket indikerar att den kan vara mindre än 1 % av det förmodat 4,5 miljarder år gamla solsystemet. Saturnus utstrålar nästan dubbelt så mycket energi per massenhet som Jupiter. Se The age of the Jovian planets.

92. Snabbrörliga stjärnor är förenliga med en ung ålder för universum. Till exempel rör sig många stjärnor i dvärggalaxerna i Lokala galaxhopen bort från varandra med hastigheter som uppskattas till 10–12 km/s. Vid sådana hastigheter borde stjärnorna ha rört sig i 100 Ma, vilket jämfört med universums förmodade ålder på 14 000 Ma, är en kort tid. Se Fast stars challenge big bang origin for dwarf galaxies.

93. Åldrandet av spiralgalaxer (mycket mindre än 200 miljoner år) är inte förenligt med deras förmodade ålder på många miljarder år. Upptäckten av extremt "unga" spiralgalaxer belyser problemet med dessa bevis för de antagna evolutionära åldrarna.

94. Antalet supernovarester av typ I (SNR) som kan observeras i vår galax överensstämmer med en ålder på tusentals år, inte miljoner eller miljarder.

95. Det finns för få mycket expanderade SNR jämfört med vad som förväntas enligt evolutionär kosmogoni. Se supernova remnants.

Människans historia stämmer med en ung ålder på jorden

96. Mänsklighetens befolkningstillväxt. En tillväxt på mindre än 0,5 % per år från sex personer för 4 500 år sedan skulle resultera i dagens befolkning. Var är alla människor om vi har varit här mycket längre?

97. Människoskelett och artefakter från 'stenåldern'. Det finns inte tillräckligt för 100 000 år av en mänsklig befolkning på bara en miljon, än mindre ännu fler människor (10 miljoner?). Se Where are all the people?

98. Längden på dokumenterad historia. Ursprunget hos ett antal civilisationer, skriftspråk etc., allt är ungefär samtida för några tusen år sedan. Se Evidence for a young world.

99. Språken. Likheter i språk som påstås vara åtskilda av många tiotusentals år talar emot de förmodade åldrarna (jämför t ex vissa aboriginska språk i Australien med språk i sydöstra Indien och Sri Lanka). Se The Tower of Babel account affirmed by linguistics.

100. Allmänt förekommande kulturella "myter" talar om nylig separation av folk runt om i världen. Ett exempel på detta är frekvensen av berättelser om en översvämning som förstörde jorden.

101. Jordbrukets ursprung. Sekulär datering sätter det vid cirka 10 000 år sedan och ändå säger samma kronologi att den moderna människan förmodligen har funnits i minst 200 000 år. Någon borde med säkerhet ha börjat så frön av växter för att producera mat mycket tidigare. Se Evidence for a young world.