Använt kärnbränsle i ljuset av Bibeln

Kanske lyssnade du på radion härom veckan när man diskuterade osäkerheten kring slutförvaringen av utbränt kärnbränsle? Man oroade sig för att avfallsbehållarna skulle kunna börja läcka radioaktivitet om några tusen år, och vilka konsekvenserna det skulle få.

Sverige använder sig av en teknik som går ut på att avfallet först förvaras i underjordiska vattenreservoarer i 30 år. Sedan kapslas de in i behållare av järn eller koppar som i sin tur innesluts i bentonitlera och förflyttas till bergrum ända ner till en kilometers djup i berggrunden. Det finns beräkningar som visar att det sedan måste lagras där under i storleksordningen 100 000 år innan det kan anses någorlunda oskadliggjort.

Har det med skapelsetron att göra tänker du? Det har det nog.

För om man är övertygad om att vårt urberg är i medeltal 1 400 000 000 år gammalt och ser ut att inte ha utsatts för några större geologiska förändringar under den långa perioden kan futtiga 100 000 år synas försvinnande kort tid. Och det måste man såklart hålla med om – det motsvarar futtiga 0,07 promille av bergets förmodade ålder. Oddsen för en riskabel geologisk händelse just under det kritiska tidsintervallet upplevs då som betryggande små.

Men stanna till en sekund och låt oss leka med tanken:

Tänk om föreställningen om de enorma tidsrymder som sekulära geologer och astronomer bollar med, är mer förankrad i en naturalistisk ideologi än i otvetydiga evidens från ”the real world”.

Tänk om den naturalistiska världsbilden med sin skapelseberättelse – evolutionsteorin – mer handlar om en flykt från alla de evidens som vittnar om att världen och livets mångfald faktiskt har en Skapare. Och att den Skaparen råkar vara Bibelns Gud.

Tänk vidare om världen skulle vara lika ung som Bibelns texter tycks antyda. Och att de där miljarderna år av hypotetisk långsam sedimentation på oceanbottnar som tros ha gett upphov till jordens mäktiga lager av sedimentära bergarter, i princip bildades under ett kaotiskt år under den globala översvämningen på Noas tid.

Då är det i stället de där 100 000 åren som är en svindlande hög tidsrymd i förhållande till jordens ålder. Och då minskar plötsligt säkerheten i den svenska slutförvaringen av utbränt kärnbränsle med 99,98 procent i ett endaste huj. Trots att det kanske ändå är det minst dåliga alternativet vi har.

Oavsett vilket, är alla överens om att utbränt kärnbränsle inte är någonting att leka med. Inte heller alla halogenerade kolväten och tungmetaller som inga mikroorganismer kan oskadliggöra och som därför ansamlas i land och hav och sjöar. För första gången i världshistorien har inte ens självaste berggrunden förblivit opåverkad av vår framfart. Vi - jordens förvaltare.

Det är nog därför det inte skulle fungera med ännu en översvämning för att skölja jorden ren för en nystart, som då vid Noas tid. Det skulle bara omfördela miljögifterna. Nej, det krävs en betydligt mer drastisk omvandling än så när Gud ska skapa en ny jord, för tredje gången gillt. Petrus skriver om det där i sitt andra brev, det tredje kapitlet.

Om människan förblivit i sin ursprungliga nära relation med Gud så hade vår teknologi inte haft alla de här baksidorna idag. Då hade vi förmodligen vare sig haft kärnkraftverk eller atombomber. Och en sak är klar – det kommer snart en ny himmel och en ny jord. Fram till den dagen är det vårt uppdrag att värna om den vi har.