Geologisk undersökning i Grand Canyon stöder Bibeln

Du har säkert sett bilder från Grand Canyon i delstaten Arizona i USA. Eller så har du kanske rentav varit på plats och sett ut över det storslagna landskapet med egna ögon, hur de rostfärgade horisontella berglagren framträder i den upp till 1800 meter djupa dalgångens nästan lodräta bergväggar. Visste du att Grand Canyon vittnar på ett övertygande sätt om Bibelns tillförlitlighet?!

Grand Canyon har enligt sekulära geologer bildats genom långsam sedimentation på urgamla bottnar i varma, grunda hav, eller i vissa fall på land i ökenlandskap. Det översta lagret av kalksten tros ha bildats för 270 miljoner år sedan, och de understa lagren för hela 2000 miljoner (2 miljarder) år sedan. Hur lång tid det tog för Coloradofloden att urgröpa dalgången är sekulära forskare oeniga om, somliga menar att det har pågått i 70 miljoner år medan andra föredrar 5-6 miljoner år.

Bibeltroende har en helt annan syn på hur Grand Canyon (och jordens sedimentära berglager överlag) bildades. I stället för resultatet av årmiljoner av långsam sedimentation (avlagring) tolkar bibeltroende geologer dem som en konsekvens av syndaflodens verkningar för några tusen år sedan (en vanligt förekommande kreationistisk datering på syndafloden är ca 2300 f Kr). Man har tidigare presenterat evidens för att även de av berglagren som sekulära geologer menar skulle ha bildats i ökenlandskap i realiteten har bildats av strömmande vatten.

Den så kallade Carbon Canyon-veckningen där berglagren böjts 90 grader (observera personen för jämförelse). [Copyright © 2021 Answers in Genesis. All Rights Reserved. Använd med tillstånd från AiG. Originalet finns på AnswersinGenesis.org]

Geologen Dr Andrew Snelling har ägnat de senaste fyra åren åt att studera vissa formationer i den så kallade tapeats-sandstenen i Grand Canyon, närmare bestämt på platser där sedimenten inte ligger i prydliga horisontella skikt som på den första bilden, utan där lagren är böjda som på bild nr 2. Sådana veckade lager finns på många ställen i dalgången. Vad krävs för att den här sortens formationer ska uppstå?

Det finns två alternativa scenarion: det ena är att sedimenten som idag hårdnat till sandsten var mjuka när de utsattes för rörelser i jordskorpan. Rörelserna ledde till att de deformerades och fick dem att böjas, och att de sedan i efterhand stelnade till hårt berg. Det andra scenariot innebär att de först under årmiljoner hårdnade till fast sandsten och därefter utsattes för så högt tryck att de blev plastiska (formbara) så att de kunde böjas utan att gå sönder. Sekulära geologer föredrar det senare alternativet, eftersom de anser att lagren veckades först 450 miljoner år efter att de avsattes.

Är det möjligt att avgöra om ett berglager har veckats medan sedimenten var mjuka eller om de tryckts samman och värmts upp och blivit mjuka av den anledningen? Ja, för när sedimentens beståndsdelar (mineral) utsätts för extrema tryck och temperaturer så omvandlas bergarterna och de mineralkorn de består av – på geologispråk säger man att de metamorfoserar.

Det Snelling gjorde var att han undersökte mineral från sådana här böjda formationer med dem i lager som var helt horisontella och som inte utsatts för extrema krafter. Resultatet: Det finns inga tecken på att mineralen i de böjda sedimenten metamorfoserat. Snellings slutsats: Crand Canyons sediment var mjuka när lagren deformerades.

Är det då möjligt att de tjocka (på sina ställen upp till 100 meter) sedimentlagren legat i hundratals (450) miljoner år utan att hårdna? Det är fullkomligt uteslutet. Formationerna i Grand Canyon vittnar om en katastrofisk och snabb bildning av mäktiga sedimentlager som här och var veckades medan de fortfarande var i mjukt och formbart tillstånd. Snellings resultat utmanar den sekulära synen på hur berglagren bildats. Bevisbördan vilar på deras axlar att förklara hur de mäktiga sedimenten kan ha veckats utan att brytas av som när man försöker vika en skiva knäckebröd.

Det var inte problemfritt att få genomföra det här forskningsprojektet. Eftersom Grand Canyon är en nationalpark krävdes det tillstånd av ansvariga myndigheter för att få bedriva geologiska undersökningar i området. När Snelling 2014 ansökte om tillstånd till detta så nekades han med motiveringen att han var bibeltroende kreationist! Snelling överklagade beslutet och det dröjde tre år innan Justitie- och Inrikesdepartementen fastslog att beslutet att neka Snelling tillträde skett på grundval av en ”anti-kristen bias” hos nationalparksmyndigheten. 2017 tvingades de alltså motvilligt utfärda tillståndet, och sedan dess har Snelling bedrivit sin forskning.

Ska man kort sammanfatta hur bibeltroende geologer idag skulle beskriva Grand Canyons verkliga (läs: bibliska) historia blir det en modell enligt följande:

De allra djupaste urbergslagren i Grand Canyon (bland annat granit och gnejs) bildades i början av skapelseveckan. De överlagrades av marina sediment (den upp till 4 km mäktiga "Grand Canyon Supergroup") som bildades dag tre i samband med att uroceanen uppstod, och möjligen även av marina sediment från tiden före syndafloden.

De ovanliggande fossilförande upp till 1200 meter tjocka lagren utgörs av sediment som bildades under det inledande skedet av syndafloden. Tapeats-sandstenen som Snelling studerade är det understa av dessa lager. Det täcker inte bara området kring Grand Canyon, utan praktiskt taget hela den nordamerikanska kontinenten och har till och med motsvarigheter på andra kontinenter!

Under senare halvan av syndaflodsåret skedde en betydande landhöjning och bergskedjeveckning i många delar av världen. Den blivande Coloradoplatån höjdes då ungefär 1,6 km över havsnivån. Många menar att det är detta skeende som Ps 104:6-9 beskriver:

”… högt över bergen stod vattnen. Vid din tillrättavisning flydde de, för din dundrande röst skyndade de bort. Berg höjde sig, dalar sänkte sig på den plats du bestämt för dem. Du satte en gräns som vattnen inte får gå över, aldrig mer ska de täcka jorden”.

Landhöjningen ledde till att den amerikanska kontinenten avvattnades bland annat genom att vattenmassor strömmade genom de fortfarande mjuka sedimenten på väg mot de nya oceanerna. En del geologer menar också att erosionen förstärktes av att uppdämda sjöar tömdes under dramatiska former. Konsekvensen blev en katastrofisk erosion i gigantisk skala som gröpte ut större delen av dalgången på mycket kort tid. Modellen får visst stöd av att någonting snarlikt har kunnat observeras i mindre skala i samband med vulkanutbrottet på Mount S:t Helens i början av 1980-talet. På mycket kort tid eroderades en dalgång genom sedimenten som idag går under namnet ”Lilla Grand Canyon” (läs artikeln på s 32-37 i vårt temanummer om syndafloden Genesis nr 4-2020).

Den geologiintresserade kan ta del av Snellings rapport i dess helhet i Answers Research Journal.