Homologi på lätt sätt

Har du någonsin lagt märke till de många likheter som finns mellan olika djur? Många djur har två ögon, två öron, fyra extremiteter, ett hjärta, en hjärna, fem fingrar och tår, etc. Naturen är full av dessa slags mönster och evolutionister har en speciell term för dem. De kallar dem ”homologer” eller ”homologa organ” eller ”homologa strukturer”. Homologier hänvisar helt enkelt till likheter som enligt evolutionisterna beror på att de är ärvda från en gemensam förfader.

Så, enligt evolutionisterna, är ögonen på de olika djuren på den nedre raden av fig. 1 homologa organ, eftersom de ärvde dem från en gemensam förfader som hade ögon. På samma sätt är benen på dessa djur ”homologa strukturer” eftersom de anses ha ärvt dem från en gemensam förfader som hade ben. Så, med hänvisning igen till diagrammet i fig. 1, sägs grodor, sälar, fåglar och människor ha ögon och ben eftersom de ärvde dem från en gemensam förfader som såg ut något liknande den som är överst.

Om du öppnar en typisk lärobok i biologi som behandlar evolution hittar du förmodligen diagram som i fig. 2-3. De visar likheterna mellan de främre extremiteterna (framben eller armar) hos olika djur. Vart och ett har ett överarmsben visat i grönt, ett strålben som visas i blått, ett armbågsben som visas i brunt och fingrar som visas i gult. Evolutionister hävdar naturligtvis att det finns en mycket enkel förklaring till dessa likheter – de är ärvda, säger de, från en gemensam evolutionär förfader. Frambenen, påstår de, är ett utmärkt exempel på homologi. Kanske mer än någonting annat har denna typ av diagram övertygat många människor om att evolutionen är sann. Men som med alla argument för evolutionen, finner vi när vi skrapar på ytan, att argumentet kollapsar. Låt oss därför granska det och se varför det kollapsar.

Embryons Hemligheter

Människor och grodor har fingrar, tummar och tår. Om nu människor och grodor har fingrar eftersom de ärvde dem från en gemensam förfader, skulle vi förvänta oss att deras fingrar växer på ett liknande sätt. Vi skulle förvänta oss att den embryonala utvecklingen av fingrar hos människor och grodor är i stort sett densamma, samma som hos den gemensamma förfader de påstås härstamma från. Men fingrarnas utveckling hos människor och grodor är olika.

Som framgår av fig. 4, så börjar den hos människor med en spadliknande struktur och fingrarna utvecklas genom att materialet mellan dem löser upp sig. Materialet mellan fingrarna avlägsnas. (Det var så dina fingrar utvecklades när du var i din mammas mage.) Hos grodor är det annorlunda. Fingrarna växer utåt och oberoende av varandra från små knoppar. Materialet läggs till. [1] Om evolutionen var den rätta förklaringen till varför människor och grodor båda har fingrar och tår, skulle vi förvänta oss att deras embryonala utveckling skulle likna vår – vi skulle förvänta oss att människor och grodor inte bara ärvde fingrar och tår, utan på grund av att likheten antas bero på genensamma gener, skulle också processen för deras utveckling vara lika. Intressant är att benutveckling varierar även mellan en amfibie och en annan, till exempel mellan grodor och salamandrar. [2] Vad som är så betydelsefullt med allt detta är att dessa inte är isolerade exempel. Den embryonala utvecklingen av så kallade homologa strukturer är ofta olika – och inte bara när det gäller lemmar.

Så långt tillbaka som 1894 skrev den amerikanske embryologen Edmund Wilson:

”Det är ett känt faktum att delar som … utan tvekan är homologa, ofta skiljer sig mycket … i [deras] sätt att bildas.” [3]

Enligt den framlidne spanske embryologen Dr. Pere Alberch är det dessutom ”regeln snarare än undantaget” att homologa strukturer utvecklas olika. [4]

Homologi – Ett Stort Problem För Evolutionister

Sir Gavin de Beer var en av de främsta embryologerna på 1900-talet. Han var en medlem av Royal Society, och blev sedermera chef för Naturhistoriska museet i London. 1971 skrev han en vetenskaplig artikel som han gav titeln: Homologi – ett olöst problem. [5] Nu var Gavin de Beer en evolutionist, han trodde på Darwins evolutionsteori; men han kunde inte förena detta med fakta inom embryologi. I sin artikel gav han exempel på homologa strukturer som utvecklades på mycket olika sätt, från olika delar av ägget eller embryot eller under kontroll av olika gener. Det var ett mysterium för honom eftersom det avvek helt mot vad han som en evolutionist förväntade sig att hitta; därmed titeln på hans artikel som kallar homologi ”ett olöst problem”. Han löste aldrig detta problem – och det har inte heller någon annan gjort.

Gunter Wagner är professor i ekologi och evolutionsbiologi vid Yale University. När han talade om samma problem, problemet med att förena fakta inom embryologi med evolutionsteorin, skrev han: ”De störande många och djupa problemen som är förknippade med varje försök att identifiera de biologiska baserna för homologi, har presenterats upprepade gånger.” [6]

Nu berättas det för ungdomar i skolan och studenterna på universiteten att evolutionen är den stora förenande principen i biologi. Man berättar för oss att Darwin förklarade livets mångfald. Den berömde evolutionisten Theodosius Dobzhansky försäkrade oss om att ”ingenting i biologi är begripligt utom i ljuset av evolutionen.” Men det här är helt enkelt inte sant. Verkligheten är att försöken att förena biologins fakta med Darwins teori ger upphov till många och djupa problem.

En Kreationistisk Tolkning Av Homologi

Så hur skall vi tänka om alla likheter? Varför har så många djur två ögon, två öron, två lungor, ett hjärta, etc.? Varför är frambenen så lika hos olika djur? Varför är naturen så full av dessa slags mönster? Tja, normalt, när man ser ett mönster antar man att det måste ha varit en designer; och i avsaknad av en tillfredsställande evolutionär förklaring pekar tydliga mönster i naturen säkert på just det – en designer, en skapare. Gemensam anatomi förenar den naturliga världen och pekar på att det bara finns en enda Skapare. Det finns inte många gudar och många skapare, som har gjort radikalt olika livsformer av fundamentalt olika delar. Det finns en Gud – Skaparen – och hans skapelse återspeglar detta. [7]

Homologi och homoplasi

Snarare än att stödja evolutionen, vittnar mönstren av likhet som kan ses i hela den levande världen, inte bara om en enda designer – dessutom motsäger de faktiskt naturalistiska förklaringar. Den utbredda förekomsten av homoplasi tyder på detta. För att förklara; ganska ofta har djur liknande organ eller strukturer som evolutionister tänker inte kan förklaras genom en gemensam härkomst. Ett bra exempel är ”kameraögat”, som har en lins och en näthinna, en design som finns hos både människor och bläckfiskar (se fig. 5). Eftersom människor och bläckfiskar inte förmodas ha ärvt sina ögon från en gemensam förfader, anses dessa inte vara homologa. I stället skulle evolutionister hänvisa till dem som exempel på homoplasi. Detta kallas också ”konvergent evolution” eftersom det är underförstått att den evolutionära processen har ”konvergerat” mot samma design oberoende av varandra. Det finns många exempel på påstådd homoplasi. [8] Fladdermöss och delfiner har båda ekolokaliseringssystem som fungerar på liknande sätt som människotillverkade ekolod. [9] Vissa fiskar producerar elektricitet, som de använder för att bedöva byten eller avvärja angripare, en förmåga som påstås ha utvecklats sex gånger oberoende av varandra. [10] Ett liknande exempel är tonfiskar och makohajar som rör sin stjärtfena med hjälp av starka röda centrala muskler fästade vid fenan med senor. Men i evolutionära termer kunde de inte ha fått denna (för fiskar ovanliga) mekanism från en gemensam förfader. [11] Sannolikheten för att evolutionära processer skulle producera denna nivå av likhet, baserade på slumpartade mutationer som filtreras genom urval i slumpmässigt varierande miljöer, verkar mycket avlägsen. Ögon tros av vissa forskare ha utvecklats helt oberoende ungefär sextio olika gånger. [12]

Placentaldjur (exempelvis män– niskor) är däggdjur vars unga utvecklas internt, i sina mödrars livmoder, med näring från en moderkaka. Pungdjur (exempelvis kängurur) är däggdjur som bär och diar sina ungar externt i en pung. Enligt evolutionsteorin utvecklades däggdjur och pungdjur från en gemensam förfader som såg ut ungefär som en modern näbbmus. Dessa tidiga däggdjur och pungdjur antas sedan ha utvecklats till många olika djur. Men vad som är så svårt för evolutionisterna att förklara är varför i så många fall däggdjur utvecklades till nästan identiska former som pungdjur (se fig.6).

Många växter producerar näring och växer med hjälp av solens energi, genom en komplex process som kalllas ”fotsyntes”. En form av denna heter ”C4-fotosyntes” och är särskilt komplex. På grund av skillnaderna mellan de olika växter som använder C4-processen, måste evolutionisterna återigen hävda att detta utvecklats självständigt mer än trettio gånger. [13,14] Det verkar närmast ofattbart att en process av sådan komplexitet kan ha utvecklats ens en enda gång; men att påstå att detta hände så många gånger sträcker trovärdigheten bortom allt förnuft. Det kräver mycket blind tro att vara en evolutionist!

Dessutom måste vissa strukturer som påstås vara homologier förklaras bort som homoplasier när det evolutionära trädet ändras. Till exempel, baserat på förmodade homologa funktioner i sina skallar och tänder, förklarades valar dogmatiskt ha utvecklats från mesonychider, en utdöd typ av stora rovdjur med hovar. Men DNA-likheter övertygade evolutionisterna att de utvecklats från en annan grupp – artiodactyla (partåiga hovdjur), som liknar flodhästarna. Så dessa påstått definitiva homologier måste nu tolkas om som homoplasier.

Bevis för evolution?

Evolutionister säger att det är ställt utom allt tvivel att likheter pekar på gemensamma förfäder. Men det är helt klart inte sant, eftersom nära likhet ofta finns mellan varelser där evolutionister erkänner att gemensamma förfäder inte kan vara förklaringen. Trots detta definierar evolutionister till och med homologi som ”likhet på grund av gemensamt ursprung (dvs. evolution)”. Samtidigt definieras homoplasi som ”likhet på grund av (konvergent) evolution”. Följaktligen är i evolutionisters tänkande likhet med gemensamt ursprung evidens för evolution, och likhet utan gemensamt ursprung också det evidens för evolution. Vilken likhet de än finner är den alltså bevis för evolution!

”Homoplasi” är inget annat än terminologi förklädd till en förklaring. Begreppet homoplasi härrör inte från vetenskaplig evidens, utan från blind tro. Denna tro vilar på det godtyckliga antagandet att naturliga processer kan förklara allt – inklusive hejdlös konvergens, hur osannolikt detta än verkar.

Referenser och noter

1. Hos människor utvecklas fingrar och tår genom apoptos (programmerad celldöd), men hos grodor genom celldelning i tillväxtpunkterna. Se Futuyma, D., Evolutionary Biology, Sinauer Associates, Massachusetts, 2nd ed., p. 436, 1986.
2. Fröbisch, N.B., and Shubin, N.H., Salamander limb development: Integrating genes, morphology, and fossils, Developmental Dynamics 240:1087 – 1099, 2011. See also Statham D.R., Problems with the evolutionary interpretation of limb design, J. Creation 26(2):10, August 2012.
3. Wilson, E.B., The embryological Criterion of Homology, in Biological Lectures Delivered at the Marine Biological Laboratory of Wood’s Hole in the Summer Session of 1894, Ginn & Co., Boston, USA, pp. 101 – 124, 1895. ia600402.us.archive.org/25/items/biologicallectur1894mari/biologicallectur1894mari.pdf.
4. Alberch, P., Problems with the interpretation of developmental sequences, Systematic Zoology, 34(1):46-58, 1985.
5. De Beer, G., Homology: an Unsolved Problem, Oxford University Press, UK, 1971.
6. Wagner, G., The origin of morphological characters and the biological basis of homology, Evolution 43(6):1163, 1989.
7. Furthermore, in most cultures that have existed, including the biblical one, such a pattern of commonality would bring honour to a Designer, by demonstrating authority over and mastery of His designs. See Holding, J. P., J. Creation 21(1):13 – 14, 2007; creation.com/original.
8. Conway Morris, S., Life’s Solution: Inevitable humans in a lonely universe, Cambridge University Press, UK, 2005. See review by ReMine, W., Evidence for message theory, J. Creation 20(2):29 – 35, 2006.
9. Ref. 8, p. 181.
10. Ref. 8, p. 183.
11. Nature 429 (6987):31 – 33, 61 – 65, 2004. Fernald, R.D., Eyes: variety, development and evolution, Brain, Behavior and Evolution 64(3):145, 2004, cited in Bergman, J.,
12. Did eyes evolve by Darwinian mechanisms? J. Creation 22(2):67–74, August 2008; creation.com/eyes-evolve.
13. Ref.8, p. 293.
14. Batten, D., C4 photosynthesis—evolution or design?, J. Creation 16 (2):13 – 15, August 2002.