Vetenskap | Ursprung | Skapelsetro
Splash slide linking to page: Kalender
Splash slide linking to page: Frågor & Svar
Splash slide linking to page: Video
Splash slide linking to page: Tidning

Ja NU ja! Om evolutionistiska efterhandskonstruktioner

16 Nov 2019

Ja NU ja!

Hur kan det komma sig att påfågelhannarna har så bedövande vacker fjäderdräkt?

Enkel match, svarar evolutionsteoretikerna – Sexuellt urval, föreslog redan självaste Charles Darwin: påfågelhonorna attraheras givetvis av de hannar som kunde uppvisa de vackraste fjädrarna och parar sig oftare med dem än med deras sämre befjädrade konkurrenter. På det viset, menade Darwin och hans efterföljare, blev fjädrarna pråligare och pråligare för varje generation som passerade.

En fullt rimlig hypotes. Ända tills man testade den i verkligheten. När man gjorde det visade det sig att påfågelhonorna föreföll strunta blankt i hur hannarnas stjärtfjädrar såg ut.

Där föll den evolutionära förklaringen, tänker du kanske.

Icke sa Nicke.

”Ja, NU ja” svarar evolutionisterna. Idag när evolutionen efter årmiljoner av sexuell selektion har slipat fram så fantastiska fjädrar hos påfågelhannarna att de inte längre går att få vackrare, så har selektionseffekten upphört och selektionens finslipning avstannat. Men förr i tiden var det annorlunda.

Det här resonemanget har jag hört förr, i åtminstone två andra sammanhang.

Kanske minns du att vi nyligen berättade om de genetiska studierna av mitokondrie-DNA (mtDNA) hos kvinnor från olika delar av världen? Hur mönstret i detta DNA stämmer anmärkningsvärt väl överens med det bibliska scenariot med en Eva som levde för sisådär 6 000 år sedan? Om inte, så rulla ner på den här webbsidan en bit så kan du läsa det igen. Det brukar heta att ”mitokondriska Eva” – alla nu levande kvinnors urmoder – levde för 140 000 år sedan, men den siffran bygger på en indirekt framtagen mutationshastighet som i sin tur bygger på förutsättningen att människor och schimpanser hade en gemensam urmoder för 6 miljoner år sedan. Det tror en majoritet av våra antropologer, därför att de tror på evolutionen.

Men – som vi skrev – när man i stället använder sig av en observerad mutationshastighet som man får fram genom att mäta hur många mutationer som faktiskt inträffar i studerade släktlinjer av moderna människor (alltså en jämförelse av hur många mtDNA-skillnader det är i linjen gammelmormor – mormor – mor – dotter) – ja, då visar sig den hastigheten vara ungefär 20 gånger högre än den hypotetiska från jämförelser mellan schimpans-människa, och tidsavståndet mellan dagens kvinnor och ”mitokondriska Eva” måste därför minskas med en faktor 20. Och vips så är man nere i ett tidsavstånd som är snubblande nära de man får genom att studera bibliska kronologier. Givetvis är mätnoggrannheten sådan att man får räkna med något årtusende hit eller dit, men några hundratusentals år är det då rakt inte fråga om.

Hur (bort)förklarar evolutionistiska antropologer detta?

Jo, för det första genom att hävda att de hypotetiska mutationshastigheterna är mer pålitliga än de uppmätta. Trots allt ”vet” man ju att människan är minst sex miljoner år gammal. Forskare som studerat och mätt mutationshastigheten i mänskliga släktlinjer lämnar antingen frågan obesvarad eller menar att mutationshastigheten förmodligen var betydligt långsammare förr i tiden än den är idag när vi kan mäta den. ”Ja, NU ja”, säger de alltså, ”Idag är mutationshastigheten sådan, men förr i tiden var den bara en tjugondel så hög.

Känner du igen mönstret?

Ännu ett exempel, den här gången från proteinkemins område:

Proteinkemisten Douglas Axe och biologen Ann Gauger bestämde sig för några år sedan att genomföra en studie med syftet att undersöka hur många mutationer (och därmed hur lång tid) som erfordras för att ett nutida enzym ska mutera och utveckla en ny funktion tillhörande ett annat, men snarlikt, nutida enzym. Det visade sig kräva minst sju mutationer. Med detta resultat som utgångspunkt kunde forskarna matematiskt visa att detta är en så osannolik händelse att det inte kan förväntas ske inom de fyra miljarder år som livet – enligt den evolutionära världsbilden – existerat på jorden.[1] I en ny, mycket omfattande, studie tre år senare (2014) kunde de tillsammans med biologen Mariclair Reeves bekräfta det tidigare resultatet. [2] Det är uppenbarligen så, att även om man ger evolutionen fyra miljarder år på sig, så förmår den inte omvandla ett enzym A med en viss funktion till ett snarlikt enzym B med en annan funktion.

Man kunde kanske förvänta sig att detta skulle innebära ett problem för evolutionsbiologerna som ju vill få oss att betrakta det som bevisat utom varje tvivel att det under samma tidsrymd skett en förvandling från en ensam, primitiv förbakterie till all dagens växt- och djurliv. Men det är det märkligt nog inte. Svaret blir – återigen:

”Ja, NU ja! Men ni har en felaktig utgångspunkt när ni förväntar er att ett nutida enzym skulle kunna evolveras vidare till ett annat nutida enzym, eftersom de, precis som alla djur och andra organismer, har utvecklats till en så hög grad av perfektion att vi inte längre kan förvänta oss någon vidare evolution. Forna tiders enzymer var mycket ’bredare’ [3] än vår tids specialiserade och specifika enzymer. På den tiden kunde de mutera till nya funktioner, men inte idag.”.

Det är inte bara skapelsetroende som lyfter på ögonbrynen. En av kritikerna till de här gjorda studierna tvingades själv konstatera: ”Evolutionen befinner sig i denna moment-22-situation: Ingenting evolverar såvida det inte redan existerar”. [4]

Till sist…

Som vi nu har sett är den här typen av undanflykter inte bara ett enskilt olycksfall i arbetet – det är en strategi som evolutionister använder när evidensen grinar dem rakt i ansiktet. Det är symptomatiskt för en teori i djup kris. Den naturalistiska berättelsen om vårt ursprung måste bevaras till vilket pris som helst, även om det innebär att man väljer bort den empiriska evidensen till förmån för en filosofiskt motiverad obevisad hypotes.

Kanske framstår den här artikeln som lite smålustig. Det är egentligen inte avsikten. Att en sådan här strategi har kunnat bli accepterad och fått stå oemotsagd inom modern vetenskap är egentligen djupt allvarligt – det utgör ett direkt hot mot den. Det krävs tydligen skapelsetroende för att påtala det.

Göran Schmidt

Fotnoter

  1. A.K. Gauger och D. D. Axe. The Evolutionary Accessibility och New Enzyme Functions: A Case Study from the Biotin Pathway”, BIO-Complexity, nr 1 (2011): 1-17. https://bio-complexity.org/ojs/index.php/main/article/viewFile/BIO-C.2011.1/BIO-C.2011.1 (kortare: https://krymp.nu/2kt)

  2. M. A. Reeves, A. K. Gauger och D. D. Axe, ”Enzyme Families: Shared Evolutionary History or Shared Design? A Study of the GABA-Aminotransferase Family”, BIO-Complexity, nr 4 (2014): 1-16 https://bio-complexity.org/ojs/index.php/main/article/viewFile/BIO-C.2014.4/BIO-C.2014.4 (kortare: https://krymp.nu/2ku)

  3. Att ett hypotetiskt urtida enzym skulle varit “bredare” betyder att det inte ska ha varit så specialiserat som ett nutida. Det återstår naturligtvis för evolutionisterna att förklara hur dessa ”breda” enzymer en gång uppstod.

  4. R. Mukhopadhyay, ”Close to a Miracle: Researchers Are Debating the Origins of Proteins”, ASBMB Today 12, nr 9 (2013): 12-13

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Missa inget nytt från Genesis - Anmäl dig i formuläret nedan för att få vårt nyhetsbrev rakt i din e-postlåda någon gång per månad! (Ett nytt fönster öppnas då, där ni får bekräfta er e-postadress)

OBS, Genom att anmäla dig, godkänner du vår policy för behandling av personuppgifter. Läs därför den först, innan du anmäler dig.

*-markerade fält är obligatoriska.
Fler frågor & Svar » Fler videor » Fler händelser » Fler blogginlägg »