Kolibrins tunga

Att nektar är kolibrins huvudföda känner de flesta till, liksom att den kan tillgodogöra sig nektarn genom sin långa, smala näbb och långa tunga. Den långa tungan kan skjutas ut långt framför näbbspetsen och kan lätt nå ner även i djupa blomkalkar.

Nya forskarrön. Tidigare har forskarna trott att kolibrin suger upp nektarn med sin hoprullade tunga, som genom ett sugrör.

Nya rön om kolibrins tunga kullkastar tidigare teorier och visar på en fantastisk design.

Men nya forskarrön, som publicerats av forskare från Kalifornien, visar att så inte är fallet. Kolibrins tungspets är delad i två, där varje halva omges med förlängningar av så kallade lameller. Forskarna har nu upptäckt att just innan tungan når nektaren sluts de båda tungspetsarna ihop och lamellerna ligger platt. När tungan så når fram till nektaren så delar sig tungspetsen på nytt i två halvor, och lamellerna vecklas ut. När sedan kolibrin drar till sig tungan flytta sig lamellerna inåt, fångar upp nektaren och placerar den i munnen på fågeln.[fn]PNAS[/fn] [fn]New Scientist[/fn]

Nektaren stiger upp av sig självt genom det rör som tungan bildar. Och kolibrin kan tillgodogöra sig den lättsmälta och energirika födan, utan onödig ansträngning. Detta är nog så betydelsefullt, med tanke på att kolibrin söker all sin föda i flykten. Konstruktionen på vingarnas fästen och närliggande muskler gör att kolibrin kan flyga obehindrat i alla riktningar, såväl uppåt och nedåt som framåt och bakåt. Vingslagshastigheten är enorm, över på 22–78 slag per sekund hos de olika arterna, vilket givetvis är oerhört energikrävande.

Nutida och fossila arter. Kolibrierna finns i mångahanda arter i varierande storlekar. De minsta väger knappt två gram och är små som humlor, medan "jättarna" från Anderna är ca två decimeter långa. De flesta arterna lever i tropiska områden, men vissa arter lever långt upp i Anderna och ända upp i Alaska. De sistnämnda arterna kan flytta upp till 1000 km söderut varje år, medan arterna i Anderna kan spara energi genom att falla i dvala varje natt. Kroppstemperaturen sjunker då från 39-41°C till nära luftens temperatur.

Fossila fynd av kolibrier är sällsynt, speciellt från den så kallade "gamla världen" . De enda säkra fynden härifrån kommer från tyska oligocenlager, daterade till ca 30 miljoner år enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan. Dessa fossila kolibrier liknar de nutida med långa, smala näbbar. Även vingkonstruktionen liknar den hos nutida, vilket indikerar att även dessa forntida kolibrier kunde ryttla på samma, berömda sätt i luften som de nutida.[fn]Science 2004 vol 304 sid 810-811, 861-864[/fn]

Då kolibrierna idag endast lever i "nya världen" och fossilen varit så få, har evolutions-forskarna trott att de utvecklats här. De tyska fynden visar dock att de tidigare haft en större spridning än idag. För den skapelstroende med tron på att klimatet före Noas flod var mer jämnvarmt, med lagom fuktighet över hela jorden, faller det väl in med tanken att kolibrier skulle ha trivts även i det område vi nu kallar Tyskland.

Källor: