Evolutionära myter i På Spåret

I senaste avsnittet av På Spåret, SVT:s fredagsunderhållningsprogram med ett par miljoner tittare, fina julsånger och frågor om Frälsningsarmén serverades tittarna en rad påståenden från programmets domare Fredrik Lindström om hur rester från evolutionen kan beskådas i form av olika rudiment. Den fråga som de tävlande hade besvarat handlade om en utväxt som finns på många hästars ben, och Fredrik hävdade att den är en rest från den tid då hästens förfader, som andra ryggradsdjur hade fem digiter (dvs fingrar/tår).

Spädbarnets gripreflex påstods vidare vara rudiment ”från den tid vi var apor. Vi har ingen större användning för den längre men den finns där. Och – vi får gåshud, fast vi inte har päls.”

Nu är inte Fredrik Lindström någon vetenskaplig auktoritet, men På Spåret når en stor skara och därför är det beklagligt att han basunerar ut evolutionära myter, som idag inte omfamnas ens av de som är experter på evolution längre, eftersom de helt enkelt inte stämmer. Låt oss titta närmare på dessa så kallade rudiment, eller rester från evolutionen.

Rester återstår av långa listor på rudiment

Idén bakom rudiment är att vissa strukturer och organ tappar funktion i samband med att evolutionen framskrider, och blir kvar som rester av en svunnen tid. Listor på hundratals rudiment togs fram, bland annat blindtarmen, svanskotan och halsmandlarna. Under 1900-talet adderades större delen av arvsmassan, som inte kodar för proteiner till listan. ”Skräp-DNA” kallades de minst 98% som inte var gener.

Vetenskap hindras av evolutionära föreställningar

Historien lär oss att tvärsäkra utsagor som bygger på avsaknad av kunskap tenderar att vara fel. Så är det med rudiment. Så är det med skräp-DNA. Att man inte förstår vilken funktion något har innebär inte att funktion saknas. Däremot vet vi idag att en evolutionär förväntan på att funktion ska saknas innebär att forskning hindras och att vetande fördröjs med många år.

Det tydligaste exemplet är ”skräp-DNA”, som bland annat vi inom Genesis hela tiden har hävdat är funktionellt. Inte förrän ENCODE visade att evolutionsförutsägelserna var helt åt skogen – i princip allt DNA har visats vara aktivt – har nu en fullständig forskningsrevolution inletts. Alla inser plötsligt att här finns massor av spännande epigenetiska funktioner att upptäcka. Det som då troddes vara rester av angrepp av retrovirus verkar istället ha viktiga genregulatoriska roller. Inte något skräp vi fått från en imaginär aplik förmänniska.

Avveckling visar inte utveckling

Tänk dig att du ser en person i rullstol. Personen kanske föddes med en ryggmärgsskada och förlamade ben. Vad märkligt det vore om någon påstod att benen är en rest som visar på utveckling mot en ny förbättrad varelse som inte längre behöver sina ben. Var och en inser ju att förlorad funktion inte på något sätt visar på utveckling, utan på att något har blivit förstört. Anledningarna kan vara många, men utvecklingsargumentet är helt orimligt.

Evolutionsteorin har att visa hur nya strukturer och organ har uppkommit – planlöst – vilket aldrig någonsin har kunnat observeras. Inte att något har förlorat funktion. Det ser vi hända hela tiden. I ett långtidsförsök med bakterier som odlats i tiotusentals generationer har bakterierna gjort sig av med ”onödiga” strukturer. Detta är rimligt, även i ett evolutionärt perspektiv, eftersom det naturliga urvalet på sikt sorterar bort det som blir en belastning för organismen. Men då kommer nästa fråga: Varför finns dessa rudiment kvar? De borde ha försvunnit! Då saknar de inte funktion trots allt.

Hästens kastanjer, reflexer och gåshud

Åter till Lindströms påståenden. En veterinärbok skriver om hästbenets utväxter: "I motsats till vad många tror representerar de [kastanjer] inte spår av saknade digiter."[i] Kastanjerna består av keratiniserade hudfläckar som innehåller sensoriska nerver och är inte reducerade tår. Strukturer som liknar tår saknas fullständigt. Däremot är kunskapen om kastanjerna låg, men det är i sig inget skäl att kalla dem rudiment. Framtiden kommer utvisa vad kastanjerna har för exakt funktion.

Spädbarn ska ha en gripreflex. Fungerar den inte är det ett tecken på att något är fel på barnet. Reflexen är så långt ifrån ett rudiment man kan komma. Den är oerhört komplex och involverar en rad hjärn-, nerv-, muskel-, sen- och ligamentsystem. Barnets motoriska utveckling börjar med att handen kan greppa. Gripreflexen är också viktig för anknytningen mellan spädbarnet och dess anhöriga, men har ingenting alls gemensamt med gripförmågan hos djur som håller fast i mammans päls. Tvärt om är spädbarnets gripreflex precis det som behövs för ett mänskligt barn.

Om man tror att pälsjur är våra förfäder kan man fråga varför gåshudsreflexen finns kvar. Vi kan inte burra upp oss och se större ut om vi blir rädda, eller bilda ett luftfyllt pälslager när det är kallt. Ett rudiment från en svunnen tid? Inte alls. Människan får gåshud som en reaktion på kyla och starka känslor vilket beror på att små muskler får håren på armar och ben att stå upp. Det gör oss lite varmare, lite känsligare och hjälper också skyddande oljor att nå huden. Gåshud har alltså ett syfte, men inte samma som hos djur.

Om man tror att människan är en hårlös apa, bör man ställa sig frågan vilken evolutionär fördel pälslöshet skulle ha inneburit, då den genom människan blivit så dominant. Svaret är: ingen alls. Människan är inte ett utvecklat djur. Hon är skapad unik. Därför förväntar vi oss också att hitta funktion i varje struktur (även om genetisk degenerering över tid kan ha förstört en del funktioner) i varje organism. Hittills har forskning alltid bekräftat detta antagande över tid. Ju mer vi lär oss, desto mer funktioner upptäcks.