Tekniken med Gud

Det är knappast någon hemlighet att jordens miljö inte mår bra. Över en miljon arter av växter och djur befinner sig på gränsen till utrotning enligt mediauppgifter de senaste dagarna. Det är ingen rolig läsning. Dagens miljösituation är en dyster illustration av vår mänskliga oförmåga att hantera oss själva och vår värld. Och även av konsekvenserna av att människan redan från början valde att gå sin egen väg, bort från den intima gemenskapen och kommunikationen med sin Skapare och Herre. Vi svek vårt uppdrag att råda över, vårda och förvalta vår värld.

Om det inte hade hänt…

Hur skulle vår värld ha sett ut om syndafallet aldrig ägt rum och människan behållit sin ursprungliga och oförstörda relation med Herren? Det vet vi inte, men låt oss fantisera lite.

Ett exempel: Kanske har du undrat varför getingen sitter där på träplankan och gör långa ljusbruna märken i veden? Själv har jag lagt märke till det många gånger. Svaret är att den knaprar i sig torr ved som den sedan tuggar och blandar med sin saliv. Saliven innehåller enzymer som bearbetar veden på kemisk väg och slutresultatet blir det papper som getingen sedan bygger sitt bo av. Visserligen en väldigt skör papperskvalitet, men framställd genom en 100-procentigt miljövänlig teknik. Det är lätt att inse hur mycket miljöproblem vi skulle ha besparats om vi i stället för att koka trä i starka kemikalier och bleka dem med klorgas (ja, jag vet att det finns skonsammare blekningsmetoder numera) hade studerat och anpassat getingarnas pappersframställningskonst till våra behov.

Och det där med getingpapper vore givetvis bara ett lösryckt exempel - jag är övertygad om att vi hade haft en oerhört smart och miljöanpassad teknologi utan föroreningar och skador på ekosystemen om det inte varit för det där syndafallet…

Men vi valde att överge den intuitiva vetskapen om att en oändligt vis Skapare format världen och alla dess väsen. I stället för att låta teknologin utgå från Skaparens designprinciper i naturen valde vi att låta lura oss av naturalismens idé om att det är slumpen och naturen själv som planlöst trevat sig fram till livets strukturer och funktioner, och varför skulle en sådan natur kunna tillföra oss intelligenta varelser något av värde?

Idag börjar vetenskapen motvilligt inse att det där var ett fundamentalt feltänk. Inte så att forskarvärlden säger det rakt ut, men det märks tydligt på att det växer fram helt nya fruktbara vetenskapsgrenar som biomimetik och systembiologi. De är fruktbara därför att de har lagt darwinismens principer åt sidan och utgår från att svaren finns i naturen och väntar på oss. Nya botemedel mot cancer, nya antibiotika, nya material, nya konstruktionsprinciper – name-it. Att studera naturen är att studera Guds visdom och omsorg, det var precis så den moderna vetenskapens grundare uttryckte det en gång i tiden.

Kunskapens träd

Ställde kunskapens träd i Edens lustgård till det för oss? Nej, inte alls, det var som sagt människan som ställde till det. Trädet var gott. Givetvis vore det dumt att uttala sig med säkerhet om det där trädet, men några personliga reflektioner vill jag ändå dela.

Jag tror inte alls att Gud skapade det där trädet med kunskapens frukt för att det skulle utgöra en frestelse för människan (även om Han i sitt allvetande naturligtvis förutsåg att det skulle bli så). Gud hade säkerligen planerat att människan, när hon en dag var mogen för det, skulle få tillåtelse att börja äta även av det. Gud skapade alla träd med frukt till att ätas av människan (1 Mos 1:29). Kunskapens träd var också ett gott träd och Gud vill oss allt gott. Problemet uppstod när de första människorna åt av det innan hon var mogen för det, och drivna av otro och fruktan. När de beslutade sig för att ta saken i egna händer, i rädslan för att Gud inte skulle unna dem något så gott. Det var där den i sig goda kunskapen samtidigt blev en förbannelse.

Precis som det ju faktiskt är med all synd och ondska – det är alltid en strävan efter i sig goda saker, som ägodelar, makt eller kärlek. Fast inte i en förtroendefull tillit till en Gud som ger oss det vi behöver i rätt tid, utan här och nu, och med oss själva i fokus.

Det var därför den goda kunskapen och den goda teknologin fick en mörk baksida vars konsekvenser vi nu ser överallt omkring oss i form av miljöförstöring och förstörda relationer på alla plan.

Underbar i råd

I Jesajaboken kapitel 28, vers 23-26 (NUB) läser vi om att Gud själv hade instruerat människorna om hur de skulle odla sina grödor på bästa sätt för sin tid:

Hör på mig nu, lyssna noga, hör vad jag säger!

Inte är det väl så att en bonde bara bearbetar jorden och ständigt bara plöjer och harvar?

Sår han inte när han fått marken jämn? Han sår svartkummin och spiskummin, vete och hirs i rader och korn på sin plats, och emmer på sin.

Hans Gud lär honom det rätta sättet och instruerar honom.

Med Herren som rådgivare hade vår teknologi varit väldigt annorlunda och väldigt mycket bättre. För hur skulle det kunna finnas en bättre rådgivare än konstruktörernas Konstruktör och ingenjörernas Ingenjör. Jesus, vars namn inte bara är Underbar i råd utan också Fridsfurste, Mäktig Gud och Evig Far (Jes 9:6).

Det är inte kört

Det är inte alls ute med den här världen, även om allt fler röster höjs för att det skulle vara så. Att strunta i miljön för att jorden ändå kommer att gå under är djupt obibliskt och mot Guds plan och vilja. Bibelläsaren vet att Gud hatar miljöförstöringen minst lika mycket som vi. Det kommer en dag när Han ska ”fördärva dem som fördärvar jorden” (Upp 11:18 SFB). Det är oerhört allvarliga ord och en stark uppmaning till oss alla att tänka igenom hur vi prioriterar i våra dagliga liv.

Vi har fortfarande kvar uppdraget vi en gång fick av Gud att förvalta Hans skapelse. Men det kan bara lyckas genom att samarbeta med Guds Ande. Jag längtar själv som biolog efter att få vara med i Guds kommande Rike och arbeta för att återupprätta jorden till den lustgård den var tänkt att vara. I tusen år till att börja med (ja, jag vet att vi säkert har olika teologi här ;). Till välmående korallrev, skogar och ängar och rena och klara vattendrag och hav fulla av restaurerat liv. Jag misstänker att Gud till och med har backup-er på DNA-koden för de arter som dött ut direkt och indirekt på grund av våra överträdelser. Den som lever får se.

Oavsett hur det är med just den saken - som studenterna snart sjunger: Den ljusnande framtid är vår.