Jesus har uppstått!

5 Apr 2026. Lästid: Ca 8 minuter.

Påsken firas till minne av Jesu död och uppståndelse. Han är "påskalammet som blev slaktat", en fullbordan på det judiska påskfirandet till minne av befrielsen ur Egyptens slaveri, då ett felfritt lamm slaktades och vars blod ströks på på dörrposterna till varje hem som ett tecken som skyddade från dödsängeln. På motsvarande sätt är Jesu blod ett beskydd från dödens makt för oss idag. Hans uppståndelse är beviset på hans seger över döden och på Jesus herravälde. Gud Fadern har själv insatt Jesus som frälsare av var och en som tror på honom, men också till domare över levande och döda. Varje tunga ska en dag bekänna hans namn, han som är alltings Herre och Skapare.

Det är märkligt, irrationellt och ologiskt att å ena sidan vägra tro att Gud har makt att uppväcka Jesus från de döda, men samtidigt tro att livlös materia av sig själv fått liv. Det kräver mycket större tro. Det saknar någon orsak till livet och det går i motsatt riktning mot vad vetenskapen har visat att kemiska och fysikaliska lagar kräver. Tron på Jesu uppståndelse är däremot fullt rimlig, ja nödvändig.

Paulus var en högt studerad religiös jude och en av den tidiga kristendomens allra mest fanatiska förföljare. Hans hat mot den nya läran visste ingen gräns. Men plötsligt blir han den krista trons främste försvarare. Han skyr inga medel för att sprida tron på den Jesus ha tidigare så innerligt hatade. Dessa ord skriver han några år efter sin fullständiga omvändelse:

Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår.

Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.

1 Kor. 15:13-19

Vad är det som gör tron på att Jesus dog och uppstod fullt rimlig? Det är allt vi vet om det som hände, som finns dokumenterat hos flera tidiga, historiskt trovärdiga källor. Dessutom finns en lång rad skäl i nutid, som att människor personligen har fått erfara Jesus i sina liv på olika sätt, och den kraftfulla positiva samhällsförändring som personlig tro på Jesus har inneburit på olika platser. Men i den här texten nöjer vi oss med att undersöka några historiska fakta.

Jesu död

Människor på Jesu tid var väl medvetna om döden. Idag kommer många knappt någonsin i kontakt med döda, men så var det inte då. Därför bör vi ta följande i beaktande:

Vi vet det att de inte förväntade sig att en som är död uppstår igen.
Soldaterna hade att plikta med sina liv om de inte såg till att en dödsdömd verkligen dog.
Vi vet att Jesu död beskrivs i de historiskt trovärdiga evangelierna och hos utombibliska historieskrivare: Josefus (judisk historieskrivare); Tacitus (romersk historieskrivare); Plinius den yngre (romersk politiker); Phlegon (krönikeskrivare); Thallus (historiker); Suetonius (romersk historiker); Lukianos från Samosata (grekisk författare och satiriker); Celsus (romersk filosof); Mara Bar-Serapion (privat brevväxling mellan far och son); Talmud (judisk skriftsamling).

Vi kan alltså med säkerhet veta att Jesus avrättades och var död när han togs ner från korset.

Jesus begravdes efter korsfästelsen av en man som hette Josef av Arimatea

Jesu begravning omvittnas i ett flertal, oberoende, tidiga källor. Flera oberoende källor innebär att händelsen måste ha inträffat. Två brukar anses tillräckligt, här finns åtminstone fem: Markus, källorna bakom Matteus och Lukas, Johannes, talen i Apg, 1 Kor 15.
Josef av Arimatea var medlem av Sanhedrin som dömde Jesus till döden, och är helt osannolik som påhittad person, men omnämns av samtliga evangelister. Sanhedrin var inte positiva till den tidiga kyrkan, som de ansåg hädade den judiska tron. Om berättelsen om begravningen hade varit en legend skulle Jesus ha sagts blivit begravd av familj eller lärjungar. Det är svårt att förklara hur en så orimlig person omnämns av flera vittnen annat än att det var så det gick till. Dick Harrison har skrivit:

Josef från Arimatea nämns närmast i förbigående, något som ur källkritiskt perspektiv är alldeles utmärkt. Företeelser som nämns en passant (i förbifarten) brukar sällan vara påhittade för att stärka en tendens. Josef av Arimatea är inte tillräckligt teologiskt betydelsefull för att vi per automatik ska misstänka att han är påhittad för att fylla ett syfte. Sett mot denna logiska bakgrund förefaller hans historiska existens svår att bortförklara. Varför skulle evangelisterna över huvud taget nämna en i övrigt okänd individ från en i övrigt okänd ort? Varför ägna tid och energi åt onödiga lögner?

Graven var tom på söndagsmorgonen

Gravplatsen var känd av Jerusalemborna. Alla kunde själva kontrollera att kroppen var borta. Romarna hade satt ut vakter vid graven som senare påstod att de hade somnat, trots att det hade inneburit dödsstraff om det varit sant, och att lärjungarna hade stulit kroppen. Stölden skulle ha skett utan att stenrullandet märktes och utan att någon av de fyra vakterna vaknade. Tjuvarna skulle ha tagit god tid på sig och tagit bort bindlarna från den döda kroppen och rullat ihop alla linnebindlar så att de låg precis som om kroppen hade uppstått.
Den tomma graven omvittnas av flera oberoende källor.
Graven upptäcktes av kvinnor. De ansågs inte trovärdiga som vittnen, men trots det nämns de som först på plats i samtliga evangelier, vilket stärker trovärdigheten kraftigt. Varför skulle man hitta på genanta uppgifter som sänker trovärdigheten, om det inte var sant?
De tidigaste motståndarna mot kristen tro förutsatte att graven var tom. (Matt 28)

Lärjungarnas radikala förändring

När Jesus greps och avrättades flydde de flesta lärjungar för livet. Deras ledare var död. Men plötsligt hände något märkligt. De första lärjungarna började samtliga plötsligt att gå ut och övertygat påstå att Jesus hade uppstått, trots varje förnuftsmässigt och religiöst skäl som borde tala för motsatsen. Fundera på detta:

Jesus var död. Judisk tro handlade om en messias som skulle besegra Israels ockupanter och upprätta Guds rike. Andra samtida rörelser, som de ledda av Judas från Galileen (död år 6 e. Kr), Simon bar Giora (död 70 e. Kr.), Bar Kochba (död år 1365 e. Kr.) dog ut när ledaren dött. Lärjungarna borde ha vördat en grav, inte tro på en uppståndelse, eller säga sig följa en ny messiasgestalt.
Judisk tro om livet efter döden innebar en allmän uppståndelse i tidens slut. Inte före.
Den romerska tron på detta skiljde sig också från lärjungarnas tro. Antingen trodde man att själen skiljdes från kroppen och kom till Hades, eller att allt tog slut eller på mystika slut såsom sammansmältning med alltet (som inom hinduismen).
Lärjungarna var beredda att dö för sin tro. Detta omvittnas av t ex Clemens, Polykarpos, Ignatius, Tertullianus, Origenes, alla under de första århundradena.
Inom två månader predikade lärjungarna uppståndelsen och den tomma graven i den stad där det hände, trots farorna det innebar.
Lärjungarna reste därefter ut över stora delar av den då kända världen och förkunnade budskapet om Jesus, hans död, uppståndelse och att han kommer komma tillbaka.

Vad kan få en grupp unga män att till och med gå i döden för ett påhitt? Förmodligen inget. Men de var helt övertygade om att det budskap de med all kraft förkunnade var sant, så till den grad att det fick kosta dem till och med deras egna liv.

Många vittnen

När Jesus uppstod fick många vittnen se honom, både lärjungar och sådana som inte trodde på honom, som hans bröder. En av bibelns texten som ligger allra närmast uppståndelsen i tid, lärdes utantill av de första kristna på arameiska (därför benämns Petrus Kefas) och var en lista på händelser och vittnen som i de flesta fall fortfarande levde och kunde tillfrågas om sina möten med den uppståndne Jesus. Notera att kvinnorna utelämnas. De ansågs ju inte vara trovärdiga som vittnen och får därför inte vara med i uppräkningen. Så här säger texten (1 Kor 15:3-7) som Paulus fick lära sig 18 månader till 5 år efter korsfästelsen och skrev ner 20-25 år senare (kring år 55).

Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att ’Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade. Sedan visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna.’ Allra sist visade han sig också för mig, som är såsom ett ofullgånget foster.

Flera andra fakta talar emot att Jesu uppståndelse skulle vara ett påhitt. Den dramatiska tillväxten av den kristna tron, först i Jerusalem och därefter i stora delar av Asien Europa och Afrika, trots stark förföljelse de första seklen. Flera riter och strukturer förändrades också efter Jesu uppståndelse. Templet som centrum för tillbedjan och offer fick en annan innebörd, liksom lagen. Uppståndelsedagen, söndagen, började firas istället för sabbaten bland de Jesustroende. Personer som Paulus och Jesus bror Jakob, som inte trodde på Jesus anspråk, blev bland den tidiga kyrkans första ledare. Allt sammantaget visar att Jesus sannerligen har uppstått.

Paulus ord får avsluta denna artikel, från 1 Kor. 15:29