Bokrecension: Theistic Evolution

En bok av: J. P. Moreland, Stephen C. Meyer, Christopher Shaw, Ann K. Gauger och Wayne Grudem

Utöver nämnda författare finns det ytterligare 20 som har bidragit med sitt material i boken. (Tre av författarna kommer från Norden, två Finländare och en Svensk).

Boken är intelligent design (ID)-rörelsens kritik av teistisk evolution. Bland författarna finns också några kreationister (i ordets vanliga betydelse). En del författare är noga med att poängtera att de inte tar ställning i den frågan (dvs. om jordens ålder) eftersom bokens syfte inte är att diskutera åldersfrågor.

Det är sällan man kan läsa en så mångsidig bok som denna. P.g.a. bokens omfång (över 1000 sidor) finns där mycket att hämta. Som undertiteln antyder består boken av tre separata huvuddelar och alla har avsikten att lyfta fram kritik mot den teistiska evolutionen. Den första delen (som omfattar mer än halva boken) och andra delen av boken (som omfattar över 200 sidor) utgör en vetenskaplig och filosofisk grund till den kritik den sista delen av boken riktar mot den teistiska evolutionen. Av utrymmesskäl väljer jag att inte recensera den första och andra delen av boken. Av samma skäl utelämnar jag också kapitel 26 (som handlar om C. S. Lewis tankar kring evolutionsteorin och kristen tro) och kapitel 31 (som handlar om B.B. Warfields hållning till teistisk evolution).

Förordet till boken har skrivits av den kände sociologen Steve Fuller (som bl.a. har skrivit boken Science vs Religion med undertiteln: Intelligent Design and the Problem of Evolution, Polity, 2007). Det är värt att citera en del av hans förord:

”Det är en ära och en glädje att skriva förordet i denna bok, som lägger fram en ny grund för det kristna engagemanget med den moderna vetenskapen. Den samlande styrkan av uppsatserna i detta verk ger anledning till att ”Gudshypotesen” (eller vad filosofer kallar ”gudomligt handlande”) har kommit för att stanna i det offentliga rummet som en vetenskaplig förklaring till händelser i livets historia. De kristna som inte ser detta som något viktigt - kanske av hänsyn till den sekulära vetenskapens auktoritet – säljer ut både vetenskapen och sin tro. Jag håller detta för den viktigaste utmaningen som forskare och lärda riktar till teistiska evolutionister på dessa sidor”

(sida 27).

Men låt mig gå direkt till den sista delen av boken (sidorna 783–952).

Den sista delen i boken, ”The Biblical and Theological Critique of Theistic Evolution” lyfter, som rubriken antyder, fram både biblisk och teologisk kritik av teistisk evolution. I det inledande kapitlet identifierar Wayne Grudem tolv teistiska föreställningar som är i konflikt med Bibelns tre första kapitel:

1. Adam och Eva var inte det första människoparet (de kanske aldrig har existerat).

2. Adam och Eva föddes av mänskliga föräldrar.

3. Gud agerade inte direkt eller särskilt för att skapa Adam från jordens stoft.

4. Gud skapade inte Eva från ett revben från Adams sida.

5. Adam och Eva var aldrig syndfria mänskliga varelser.

6. Adam och Eva begick inte den första mänskliga synden, eftersom det långt före Adam och Eva fanns andra mänskliga varelser som begick moraliskt onda handlingar.

7. Döden kom inte in i människans värld som en konsekvens av Adams synd, eftersom mänskliga varelser, som alltid varit dödliga, existerade långt före Adam.

8. Det är inte så att alla människor härstammar från Adam och Eva eftersom det fanns tusentals människor, bland vilka Gud valde två, som Adam och Eva.

9. Gud verkade inte direkt i den naturliga världen för att skapa olika ”slags” fiskar, fåglar och landdjur.

10. Gud ”vilade” inte från sitt verk eller avslutade sin kreativa aktivitet efter att växter, djur, och människan hade uppstått på jorden.

11. Gud skapade aldrig en ”mycket god” naturlig värld i den mening att miljön var trygg, fri från ”törne och tistlar” och liknande skadliga ting.

12. Efter att Adam och Eva hade syndat, förbannade Gud inte världen på ett sätt som skulle ha förändrat den naturliga världens processer och gjort den mer fientlig för människan.

(sida 785).

Under resten av kapitlet går han igenom dessa punkter och diskuterar samtidigt skapelseberättelsens historicitet. Grudem slutar kapitlet med följande reflektion:

”Eftersom teistisk evolution förnekar historiciteten av dessa tolv händelser undergräver den också elva centrala kristna trossatser.”

Dessa handlar om Bibelns trovärdighet, Guds skapelse genom hans mäktiga Ord, de överväldigande indicier i naturen som vittnar om Guds existens, indicier i naturen som tyder på människans ansvar inför Gud, Guds vishet, Guds godhet, Guds moraliska rättvisa, alla människors likhet, försoningen, uppståndelsen och värdet i att förbättra naturen.

”Sammanfattningsvis är tron på teistisk evolution oförenlig med Bibelns trovärdighet och med flera centrala läror i den kristna tron”

(sida 817).

De två följande kapitlen visar hur omöjlig teistisk evolution är när man jämför den med både gammal och nytestamentliga texter. John Currid tar upp fyra olika modeller som kan skönjas inom den teistiska evolutionismen och med vilkas hjälp teistiska evolutionister försöker förklara vad skapelseberättelsen egentligen handlar om. Den första modellen kallas för en ”funktionell modell”. Den andra hävdar att skapelseberättelsen (1 Mos kap 1–3) är en ”myt”. Det tredje modellen hävdar att 1 Mos. 1–3 är en ”bildlig” framställning i form av ”teologisk litteratur”. Den fjärde modellen bygger på en föreställning att kapitel 2 i första Moseboken är någon form av en ”uppföljare” till kapitel ett. Den femte modellen handlar mer om en metod som beskrivs med ordet ”etiologi” (etiologi är läran om orsakssamband).

Den funktionella modellen försöker jämställa skapelseberättelsen med egyptiska och mesopotamiska kosmologier. John Walton, som försvarar den funktionella modellen, har ett helt kapitel (”Ancient Cosmology Is Function Oriented”, s. 21ff) i sin bok The Lost World of Genesis One, IVP Academic, 2009. Resonemanget håller dock inte. Även om egyptiska och mesopotamiska skapelsemyter betonade den funktionella aspekten i kosmos är också skapelseaspekten väsentlig i dem. Skapelseaspekten är dock mycket mer framträdande i den bibliska berättelsen, men även där beskrivs skapelsen också utifrån ett funktionellt perspektiv, t.ex. beskrivs himlakroppars (solens, månens och stjärnors) funktion som förmedlare av ljus och som tidsmarkörer. Men betoningen ligger på själva skapelsehandlingen.

Den andra modellen som hävdar att skapelseberättelsen 1 Mos 1–3 är en ”myt” är en gammal liberalteologisk föreställning, dvs. att berättelsen inte handlar om historia. Skapelseberättelsen är dock i sin grund ”anti-mytisk”. Den ”avmytologiserar” t.ex. himlakroppar genom att beskriva dem bara som ljuskällor. I de andra myterna betraktas himlakroppar som gudaväsen med namn.

Den tredje modellen hävdar att 1 Mos 1–3 är en bildlig framställning utan koppling till historia. Berättelsen är en teologisk text som upphöjer Gud som skaparen utan att hävda textens historiska fakticitet. Francis Collins (en av de mest kända teistiska evolutionisterna) frågar om inte skapelsen av Adam och Eva är en ”symbolisk allegori av den mänskliga själens inträde till ett tidigare själlöst djurrike?” (The Language of God, Free Press, 2006, s. 207).

Den fjärde modellen hävdar att händelserna i kap 1 och 2 i Första Moseboken är ett ”sekventiellt schema” och innebär att händelserna i kap 1 antas ha kunnat utspelas långt före händelserna i kapitel 2. Denna föreställning har funnits länge inom den liberala teologin som betraktar dessa två berättelser som fristående berättelser som har hämtats från olika källor.

Den etiologiska metoden i gammaltestamentliga sammanhang går ut på att förklara orsaken till texten i Första Mosebokens andra och tredje kapitel. Enligt denna modell har texten skrivits i syfte att förklara någonting som existerade i författarens samtid. I detta fall hävdar metodens förespråkare att texten egentligen berättar om Israels erfarenhet. Det utlovade landet var det ”paradis” Gud hade lett sitt folk till, men Israels olydnad ledde till landsförvisningen. Berättelsen om Edens lustgård återger alltså Israels erfarenhet. Adam och Eva lever i Edens lustgård men utvisas därifrån p.g.a. olydnaden.

Bakom alla dessa försök att förklara att skapelseberättelsen är något annat än den säger sig vara (en återgivning av alltings tillblivelse under sex dagar) ligger strävan att skapa en harmoni mellan evolution och Bibeln. På Biologos hemsida kan man t.ex. läsa: ”Biologos inbjuder kyrkan och världen till att upptäcka harmonin mellan vetenskap och biblisk tro utifrån den evolutionistiska förståelsen vi har av Guds skapelse” (https://biologos.org/aboutus). (Se även denna artikel om Biologos)

Currid visar dock att ingen av dessa modeller gör rättvisa åt de tre första kapitlen i 1 Moseboken. Den litterära genren i 1 Mos 1–3 är en berättande text. Den återger Guds handlingar ”i begynnelsen”. Läsning av texten i dess vidare sammanhang bekräftar textens genre. Hela den gammal- och nytestamentliga fortsättningen är grundad på skapelseberättelsens historicitet. Currid skriver: ”Bibelns makrostruktur är en återgivning av Guds handlingar i historien, från början till slut. Om vi tar bort den i grunden historiska naturen av Första Mosebokens tre första kapitel, tar vi bort den historiska grunden på vilka allt annat i Bibeln vilar” (sida 862).

Kapitel 29 tar upp frågan om den teistiska evolutionen utgående från Nya testamentet, om den är förenlig med Nya testamentet. Författaren (Guy Prentis Waters) skriver först att det finns två grundläggande frågor som läsaren måste ha klarhet över. ”För det första att kristna har en klar förståelse av Nya testamentet som Guds slutgiltiga och klimatiska framställning av skriftlig uppenbarelse till sitt folk (Hebr. 1:1–2). Nya testamentets uppenbarelse som sådan besitter klarheten och fullheten som, relativt sett, saknas i den gammaltestamentliga uppenbarelsen. Denna progressiva karaktär av särskild uppenbarelse förutsätter att ’Gamla testamentet… läses i ljuset av det Nya’ och inte tvärtom” (sida 880).

Den andra frågan handlar om Nya testamentets vittnesbörd om Adam. Efter en genomgång av alla texter i NT som nämner Adam och Eva direkt eller indirekt sammanfattar Waters: ”Nytestamentliga författare talar med en röst om personen Adam och hans verk. Adam är en historisk person, inte mytisk eller halvhistorisk. Adam är den första människan, skapad särskild av Gud. Adam är den mänskliga rasens förfader” (sidorna 924–925).

När teistiska evolutionister förnekar Adams historicitet uppstår många svårlösta frågor, om syndens ursprung och natur, om döden, om den är en ”naturlig” del av det mänskliga livet eller en ”inkräktare” (som en konsekvens av de första människornas fall).

Accepterande av den materialistiska evolutionen tvingar teistiska evolutionister att förneka Adam som en historisk person. Aaron Riches skriver att

”bästa vetenskapliga evidensen tycks direkt motsäga kyrkans traditionella undervisning. Det verkar som att den mänskliga rasen kan härledas till en population inte större än 10 000 [individer] och säkerligen inte till ett enda ursprungligt par. Därför kan det aldrig varit en ursprunglig `ādām, en ensam första människa. Och inte heller … kan den ursprungliga synden, en gärning, göras till orsak för den mänskliga historiens erfarenhet av ’utanförskap’. Oavsett vilken koppling som än må finnas mellan Adam och Jesus i Lukasevangeliet, oavsett vad aposteln Paulus har som läropunkt, och oavsett vad kyrkan än har bekänt under två tusen år, kan Adam inte längre betraktas som en personlig agent eller förgrundsgestalt i den mänskliga historien. Berättelsen om Adam i Första Moseboken kan vara ’en poetisk och kraftfull allegori’, men det kan inte vara så att Adam själv är en person, en verklig figur i historien.”

(Aaron Riches, ”The Mystery of Adam” i William T. Cavanaugh & James K. A. Smith (ed.), Evolution and the Fall, Wm. B. Eerdmans Publishing Company, 2017, s. 120).

Att förneka Adams historicitet är ett dråpslag för hela NT. Sådana tankar kring synden och döden ”kan inte båda gott för evangeliet”, skriver Prentiss Waters, och fortsätter:

”Evangeliet … når oss i ett speciellt försoningshistoriskt ramverk. Jesu gärning ställs fram och förklaras i ljuset av en representativ människa, Adam. Kristus framlägger lösningen till vårt tillstånd i Adam. Men om vårt tillstånd är något annat (det evolutionen förespråkar) än vad de nytestamentliga författarna presenterar det som, kan evangeliets lösning som nytestamentliga författare erbjuder i så fall bli en lösning för vårt tillstånd? På vilka grunder kan kyrkan proklamera ett evangelium för världen som äger en lösning till ett icke-existerande problem?”

(Sida 925–926)

I kapitel 30 sammanfattar Gregg R Allison den teistiska evolutionens oförenlighet med den kristna kyrkans historiska förståelse av de centrala läropunkterna i den kristna tron. Den första trossatsen i den apostoliska trosbekännelsen lyder: ”Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.” Denna tro har löpt genom hela kyrkans historia ända in till våra dagar. Det är först efter den nya geologins och darwinismens genombrott som kyrkorna började ifrågasätta skapelseberättelsens historicitet. (Se t.ex. Terry Mortenson, The Great Turning Point, Master Books, 2012 (2004)).

Teistiska evolutionister brukar förklara Adams existens genom att tala om pre-adamiter. T.ex. har en av de ”stora” evangelikala teologerna, John Stott skrivit:

”Att jag accepterar Adam och Eva som historiska är inte oförenligt med min tro att flera former av pre-adamiter kan ha funnits tusentals år tidigare… Det är möjligt att Gud skapade Adam och Eva ur någon av dem”

(sida 950, som citerad av Allison).

Allison sammanfattar:

”Sammanfattningsvis kan vi konstatera att teistisk evolution möter många problem… logiska motsägelser, slingrande och vetenskapligt innehållslösa förklaringar, förvrängd bibeltolkning och annat liknande” (sida 951). Till slut vill Allison påpeka att han med sin text inte vill ”hävda att kristna ledare som accepterar teistisk evolution inte är eller inte kan bli Jesu sanna lärjungar. Men detta kapitel visar att kristna ledare som har denna hållning till teistisk evolution står utanför kyrkans historiska ståndpunkt”

(sida 952).

Som kreationist läser man boken med stor behållning. Naturligtvis kan man inte hålla med om allt som sägs i boken, men i dess syfte att peka ut den teistiska evolutionens svagheter är den ett måste att läsa för pastorer, präster och intresserade ”lekmän”. Många frågor (inom teistisk evolutionism) tycks vara svårlösta men får sin ”naturliga” lösning i ett bibliskt skapelsetro-perspektiv. Universum, jorden och livet skapades av Gud ”i begynnelsen”. Ett minne av denna begynnelse är Guds vila på den sjunde dagen efter avslutat verk. Varje vecka påminner den oss om Guds verk i skapelsen. Skapelsen är så sinnrik (välordnad och skön) att det är omöjligt att den kunnat uppstå ur ingenting utan någon bakomliggande intelligent agent. Skapelsetron ger också ett rakt och enkelt svar på ondskans och dödens intrång i Guds goda skapelse. Människan skapades som Guds avbild. Hon föll och konsekvenserna är synliga för oss alla. Skapelseberättelsen ger också bakgrunden till Jesu människoblivande. Han kom för att försona den fallna människan.