"Bristande design" som argument mot intelligent design är ohållbart

Exempel på livsformer, som ser ut att vara både bristfälligt designade och dåligt anpassade till sin omgivning, kan förklaras av det faktum att det måste finnas balans i den naturliga världen för att liv ska kunna existera.

Det har visat sig att den av Darwin förutsatta utvecklingen genom naturligt urval skulle få som yttersta konsekvens att allt liv utplånas. Därför måste livet ha inbyggda gränser för att se till att den naturliga balansen uppehålls, och att ett djur inte har för stor numerär framgång. Exemplet cancer används för att spekulera kring den slutliga konsekvensen av ett naturligt urval, nämligen allt livs död. Inslag av bristande design är resultatet av inskränkningar i designen nödvändiggjorda av behovet av en balanserad ekologi, eller härrör från Guds förbannelse över världen och dödens inträde på grund av syndafallet, vilket medfört en försämring av den ursprungliga skapelseordningen.

Är vissa organismer bristfälligt designade?

När man studerar den naturliga världen, blir man medveten om många exempel på djur och växter som tycks vara både bristfälligt designade och dåligt anpassade till sin omgivning. Många djur kan dessutom bara överleva under mycket snäva omständigheter och kräver en strängt avgränsad ekologisk nisch. Små förändringar i de omgivande betingelserna kan bli dödliga för många djur, och kan till och med resultera i att en djurtyp dör ut. Många organismer är ytterst kräsna när det gäller näringskrav och om dessa organismer vore designade, tycks designen vara bristfällig. Om en obetydlig förändring uppstår som berör den näring de kräver, kan de inte överleva. Så uppstår då frågan: Erbjuder evolutionsläran en bättre förklaring än skapelsetron till dessa, som det förefaller, inslag av bristande design i naturen?

Tänk på mikrobernas värld vad avser näringskrav. Vissa bakterier kan överleva tillfredsställande på bara några få sorters näringsämnen, medan andra, som spiroplasma-arterna, är så kräsna att de fordrar ett 80-tal ingredienser för att överleva.¹ En del bakterier måste ha en diet som innehåller alla 20 aminosyrorna, medan andra kräver bara några få eller inga aminosyror alls i sin diet. Människor behöver som jämförelse bara 10 aminosyror. Inget mönster som förändras från det primitiva, enklare, mindre utvecklade till det mer utvecklade kan urskiljas. En bakterietyp som producerar stora, rödaktiga kolonier fick äran att hamna i Guinness rekordbok som världens tuffaste bakterie.² Den kallas Deinococcus radiodurans och upptäcktes 1956 i en konservburk med skämt kött på Agricultural Experiment Station i Corvallis, Oregon. Bakterien hade uthärdat matsteriliseringsbestrålningen och har sedan blivit undersökt och visat sig tolerera ett tusen gånger högre strålningsnivå än en människa (och kan till och med leva i den intensiva strålningen i en atomreaktor)! Radiodurans liksom vissa andra bakterier har den anmärkningsvärda förmågan att omstrukturera sitt av strålningen söndersprängda genetiska material, föra in nya nukleotider med hjälp av enzymer och lappa ihop bitarna, laga skadan.² En fråga som måste ställas är: Om denna organism har utvecklat den här livsviktiga förmågan som ger den en betydande överlevnadsfördel varför är inte denna mekanism vanligare? Den skulle praktiskt taget kunna eliminera cancer och andra sjukdomar som påverkar det genetiska systemet hos människor och djur. Varför skulle den ha gått förlorad i den påstådda makroevolutionära processen?

På den makroskopiska nivån är koalan ett bra exempel på ett ytterst sparsmakat djur, eftersom det livnär sig på en diet av enbart eukalyptusblad. När det är dålig tillgång på eukalyptusblad dör många koalabjörnar, även om det finns riklig tillgång på andra typer av föda. En del koalaarter är ännu mer specialiserade och äter bara vissa sorters eukalyptusblad.³ Ett av de mest kända exemplen på djur som ofta påstås ha en bristfällig design vad gäller överlevnad är dronten. Dess livsstil och anatomi nästan garanterade att den skulle dö ut om den stötte på ett stort, aggressivt och rovlystet djur av vilket slag som helst. Dronten (och alla andra icke flygande fåglar) lägger sina ägg direkt på marken istället för på ett säkrare ställe. Att de lägger äggen på öppen mark vilket utsätter dessa för hundratals marklevande djur leder till att äggen ofta blir uppätna. En viktig orsak till att vissa fåglar idag hotar att dö ut är egenskapen att de lägger ägg på bara marken. Om de producerade ett stort antal ägg, skulle överlevnaden vara ett mindre problem, men många markläggande fåglar lägger bara några få ägg, ibland till och med bara ett.

Ännu ett välkänt exempel är jättepandan. Dessa djur är så dåliga på att reproducera sig att det bara finns ett tusental pandor kvar i världen, trots ledande djurexperters 30-åriga mångmiljondollarsatsning på att försöka få deras fortplantning att lyckas. Bland orsakerna till att de hotas av utplåning finns det faktum att, även om de kan överleva på en diet utan bambu åtminstone en tid, livnär de sig normalt bara på en enda bambusort.^4,5

Deras reproduktionsmetoder är så föga ändamålsenliga att de till och med under idealiska förhållanden sällan fortplantar sig med större framgång och för det mesta inte fortplantar sig alls.⁶ Man skulle förvänta sig att miljoner års utveckling borde ha slipat deras fortplantningssystem så att de kunde reproducera sig effektivt åtminstone i sin naturliga miljö. Varje liten förbättring, oavsett hur liten, skulle ha utvalts, och bara några få förändringar skulle ha gjort dem mycket bättre rustade. Samma sak kunde sägas om koalan och dronten. Fastän jättepandan har överlevt till modern tid, har antalet aldrig varit stort, inte ens under den mest gynnsamma tiden av dess existens; och en förlust av dess invanda föda kan fortfarande resultera i att den dör ut.

Andra exempel där det naturliga urvalet borde ha fungerat men inte har gjort det

Krokodiler fångar normalt sitt byte genom att ta sig till vattenbrynet och sedan gripa och dränka sitt offer. En del typer av hjortliknande däggdjur dricker regelbundet vid vattenbrynet utan att bry sig om traktens krokodiler, som för det mesta lätt kan dra ner en hjort i vattnet och sedan döda den genom att dränka den innan de äter upp den. Efter de miljontals år som evolutionisterna åberopar, skulle man tycka att djur som kommer till vattenhålen för att dricka där krokodilerna fångar sin föda skulle kunna förnimma krokodilens närvaro bättre. De djur som är bara en aning mer varse krokodilens närvaro, borde ha större möjlighet att fortsätta leva och föra den egenskapen vidare till sin avkomma. Till slut skulle hela populationen på samma sätt bli mer effektiv när det gäller att undvika krokodiler. Neodarwinismen skulle också förutsäga att, allt eftersom hjorten utvecklades att bli mer känslig för krokodilens ljud, och åsynen och lukten av den, skulle krokodilen i sin tur ha utvecklats till att bli mycket mer försiktig än den är nu. Men detta har inte hänt. Hjortdjuren har anmärkningsvärt lätt att glömma bort krokodilerna, och krokodilerna behöver bara simma dit där hjortarna håller till och gå till anfall. Så länge det finns hjortar kommer krokodilerna att ha gott om lättåtkomlig föda.

Ett färskt exempel på något som tycks vara bristande anpassning och som skulle bli starkt motarbetat i ett urval är bönvivelhanens parningsorgan. Det är en konstruktion täckt av taggar och som sargar honans parningsorgan. Av uppenbara skäl är det karakteristiskt för honorna att försöka bli kvitt potentiella partners genom att sparka med bakbenen.⁷ Som en följd av skadan har honor som aldrig parar sig en mycket längre livslängd omkring en månad medan de som parar sig en gång lever i genomsnitt bara tio dagar, och en hona som parar sig två gånger endast nio. Urvalet borde göra att honan utvecklat ett mer robust parningsorgan. Och vilken liten mutation eller genetisk variant som helst hos hanen som minskar styvheten eller storleken på taggarna borde hypotetiskt bli utvald, eftersom honan då inte skulle vara lika benägen att stöta bort hanen. Man tycker att miljontals år av utveckling skulle ha eliminerat detta stora hinder för fortplantningen. Förr eller senare borde en mutation eller annan genetisk förändring ha uppträtt som gjorde hanens taggar mindre styva eller att de förlorades helt och hållet. Denna modifierade vivelhane skulle ha ökat sina chanser till parbildning betydligt, och följaktligen sannolikt fått en talrikare avkomma än en bönvivel med det ursprungliga, styva, taggiga parningsorganet.

Askorbinsyra, eller C-vitamin. Foto: Wikipedia

Ett annat exempel är behovet av C-vitamin i kosten. C-vitamin är en livsviktig kemisk förening som krävs för många kroppsfunktioner; inte minst viktig är denna antioxidants förmåga att hjälpa till att neutralisera fria radikaler. Marsvin, människoliknande apor och människor är de enda kända arter som inte kan syntetisera C-vitamin.^8,9 Eftersom det ofta är svårt att få tillräckligt i kosten, skulle förmågan att syntetisera C-vitamin ge en stor överlevnadsfördel. Många så kallade primitiva organismer har denna förmåga, men många högre djur saknar den alltså. Evolutionisterna hävdar att den förlorades under utvecklingen till högre livsformer de pekar på belägg för en i C-vitaminproduktionen engagerad pseudogen (en inaktiv eller skadad gen) som man har funnit i ett exemplar (hittills har ingen hittats i några andra primater) men om detta är fallet, skulle aktiveringen av den genen bli starkt gynnad. Ett djur med förmågan att framställa vitamin C skulle kunna överleva under ett mycket större antal olika betingelser (man har idag insett att brist på C-vitamin är en viktig orsak till ett stort antal sjukdomar).^10,11 En vegetarisk föda med hög C-vitaminhalt skulle inte längre vara nödvändig, utan djuret skulle kunna klara sig bra på en kost av mycket sämre kvalitet.

Ytterligare ett exempel är arten människa, Homo sapiens, som anses vara det högst utvecklade djuret på jorden. I förhållande till kroppsvikten är människor omkring tio gånger mer känsliga för gifter än många experimentdjur.¹² Skillnaden beror delvis på effektivare biosystem för att omvandla och oskadliggöra gifter hos många så kallade lägre stående djur och är en viktig anledning till att människor behöver kontrollera sin miljö rigoröst för att överleva.

Många djur har också beteendeegenskaper som ofta kan vara dödliga ett välkänt exempel är att hundar, och många andra djur, ofta äter djurexkrement. Orsaken till att detta beteende kan vara dödligt är att torrvikten av de flesta däggdjurs avföring till cirka 40 % består av bakterier, varav många arter är sjukdomsframkallande.¹² På samma sätt som utsläpp av obehandlat kloakvatten i dricksvattnet kan bli katastrofalt förhåller det sig med många djurs levnadssätt. En del darwinister hävdar att koprofagi (att äta exkrement) kan vara fördelaktigt som ett sätt att omintetgöra en rivals revirmarkering. Men koprofagi tar sällan bort doften, och de flesta hundar begränsar inte sin koprofagi till något särskilt område. En del studier antyder att koprofagi är resultatet av kronisk stress¹³ och i normala fall ovanligt.¹⁴ En studie fann det hos cirka 9 % av hundarna, av vilka många befann sig i en stressande situation.¹⁵ I vilt tillstånd (då hundar möter mycket stress) är koprofagi uppenbarligen mycket vanligt, men oavsett hur vanligt är det ändå mycket skadligt för hälsan, och det är inte ett ändamålsenligt svar på stress. Det naturliga urvalet borde väl ha avlägsnat denna egenskap efter miljontals år (eller aldrig ha utvalt den)? Trots detta har hundar överlevt mycket bra både som vilda och i fångenskap. Men deras koprofagibeteende orsakar signifikant högre sjukdoms- och dödlighetsvärden, vilket varje hundälskare vet.

Evolution eller skapelse?

Dessa och andra exempel på dålig ändamålsenlighet, antingen biokemisk eller beteendemässig, har använts av evolutionister som bevis för att livet inte blev skapat. Deras resonemang är: Varför skulle en skapare skapa djur som var så uppenbart nätt och jämt, eller dåligt, anpassade och som kunde överleva bara i mycket snäva ekologiska nischer eller omgivningar? Darwin hävdade att dessa exempel var bevis på bristande design och talade emot en världsbild som grundade sig på intelligent design. Och omvänt, eftersom evolutionen uppges vara en oavsiktlig, inte styrd, och oplanerad process drar darwinisterna den slutsatsen att om den är sann vore det inte oväntat att hitta många exempel på bristande design i naturen.¹⁶ Problemet med detta resonemang är:

Att kritisera biologisk design därför att den saknar ett idealiserat optimum, som Stephen Jay Gould återkommande gör (gjorde), är därför ogrundat. Eftersom Gould inte känner till designerns målsättningar har han inte förutsättningar att uttala sig om ifall designern har kommit med en bristfällig kompromiss bland dessa målsättningar eller inte.¹⁷

De här exemplen på mindre än optimal design talar emot effektiviteten hos paradigmen mutation/naturligt urval, men kreationisterna har också saknat en god förklaring till dessa iakttagelser, frånsett att de framhåller att intelligent design inte nödvändigtvis är detsamma som optimal design, och att svaga punkter i skapelsen är att förvänta som ett resultat av syndafallet som det beskrivs i Bibeln.¹⁷

Utvecklingsläran drar slutsatsen att orsaken till att dålig design existerar överallt är att det som utvecklas är ett resultat av slump, tid och bundenhet till naturlagarna. Om en anpassning ger tillräckligt bra överlevnad, kommer djuret inte att dö ut. Men i själva verket har evolutionsläran stora problem att förklara det man allmänt kan konstatera: miljontals år av utveckling skulle inte ha frambringat alla dessa dåligt anpassade djur. Om ett djur inte kan konkurrera framgångsrikt och överleva, förs egenskapen inte vidare till avkomman. Det naturliga urvalet skulle därför konsekvent utvälja de varianter som kan konkurrera och fungera bättre. Med Timms och Reads ord:

De omständigheter som inskränker expansionen av en nisch utgör kärnan i ett av den evolutionära ekologins nyckelproblem: varför finns det så många olika arttyper? Varför finns det inte någon slutgiltig organism som är anpassad för att utnyttja alla ekologiska nischer? ... Varför finns det inga parasitarter som utnyttjar alla medlemmarna av stora djurgrupper som däggdjur eller fåglar?¹⁸

Evolutionisterna försöker besvara den frågan genom att t ex framhålla faktorer som begränsar artens utbredningsområde (som vattenbarriärer). Det kan gälla i ett litet antal fall, men någon annan faktor skulle kunna ha större betydelse. Som Timms och Read noterar: Vi har anmärkningsvärt lite kunskap om den relativa betydelsen av dessa alternativ när det gäller begränsningen av de naturliga parasitpopulationernas värdurval.¹⁹

Cancer illustrerar varför neodarwinismen är orimlig

Låt oss föreställa oss cancer som ett exempel på den grundläggande evolutionära mekanismen genom naturligt urval, ett exempel som illustrerar varför organismer inte behöver vara optimalt designade för att överleva. För att cancer skall utvecklas krävs en serie mutationer som främjar överlevnaden hos den aktuella cellen jämfört med andra celler. Om det förekommer tillräckligt många mutationer som förbättrar överlevnadsförmågan hos en cell, om så bara i ringa grad, kommer den cellen att ha en fördel jämfört med andra celler. Det står klart att utvecklingen hos cancer är ett exempel på klassisk, idealiserad, neodarwinistisk evolution, eftersom den fordrar både mutationer och naturligt urval för att inträffa. Dessutom framställs situationen ofta så i litteraturen. Exempelvis har forskningen funnit att prostatacancer utvecklas från ett lokaliserat sjukdomstillstånd till en spridd malignitet och att varje

... steg längs denna progressionsbana innefattar mångfaldiga genetiska förändringar som ger tumörcellen en överlevnadsfördel visavi dess normala motsvarighet och kan medföra resistens mot terapi.²⁰

I fallet med cancerceller gäller att varje mutation, som tillåter cancercellerna att föröka sig aldrig så lite snabbare än de omgivande normala cellerna, ökar det relativa antalet celler som innehåller de här mutationsformerna. Bland de mutationer som stöder utvecklandet av cancerceller ingår mutationer i protocancergener (slumrande cancergener), gener som har en roll i cellen som ofta liknas vid gaspedalen i en bil. En mutation sådan som den i ras-genen låser i själva verket gaspedalen i ett accelerationsläge och underlättar okontrollerad celldelning (det som egentligen händer är att mutationen omvandlar en precancerogen cell till en cancerogen). Cellen innehåller många system avsedda att reparera skadat DNA, inräknat tumörmotverkande gener (som hejdar cellcykeln så att reparation kan äga rum) och diverse reparationssystem (exempelvis korrekturläsning [vid kopieringen av DNA-molekylen] och reparation genom bortstötning). Om dessa reparationssystem är skadade så att de inte längre fungerar blir inte en muterad cancercell återställd, och som ett resultat tillåts en cell med DNA-skada att reproducera sig.

Cancer är i huvudsak en den-starkaste-överlever-kamp som gäller den muterade cellens tävlan med kroppens normala celler om föda, näringsämnen och utrymme. Varje mutation som tillåter eller uppmuntrar okontrollerad cell delning (exemplet med gaspedalen som hakat upp sig) är på samma sätt gynnad i det naturliga urvalet av celler. På liknande vis kommer mutationer som bidrar till att cellen förlorar förmågan att kontrollera reproduceringen att gynnas; dessa inkluderar mutationer hos tumörhämmande gener, protocancergener, DNA och andra cellreparerande gener, telomeras (ett enzym som lägger till grundpar till DNA vilket tillåter det att överleva mer än det genomsnittliga antalet celldelningar) och celldödskodande gener (en komplex mekanism som gör cellen självdestruktiv).

Få hypoteser i historien har blivit så vältaligt och kraftfullt understödda empiriskt som neodarwinismen i fråga om cancer. Cancerforskningslaboratorier lägger bokstavligen fram nya bevis varje månad, och likheten mellan cancer och evolution har konstaterats av många forskare. Weinberg konstaterar att upptäckten att tumörutveckling hos människan var en följd av en serie genmutationer var:

... oerhört tillfredsställande därför att den utgjorde en återklang av ett tema som hade genljudit i vetenskapens salar i mer än ett århundrade. Tumörers utveckling uppvisade slående paralleller till arternas utveckling. I artonhundratalets mitt hade Charles Darwin beskrivit evolution i termer av naturens förmåga att välja ut de bäst lämpade bland heterogena populationer av organismer. Efter upptäckten av genmutationer på 1920- och 1930-talen förfinades och utvidgades Darwins teori om det naturliga urvalet. Nu insåg forskare att slumpmässigt förekommande mutationer skapade genetiskt heterogena populationer av organismer, och att det bland dessa förekom ett naturligt urval, som gynnade överlevnaden och reproduktionen hos de organismer som råkade vara bärare av de fördelaktigaste genkonstellationerna. ²¹

Sedan hävdade Weinberg att det existerar en analog process hos mänskliga vävnader, i synnerhet mellan individuella celler:

En cell som råkade hålla liv i en mutation som förändrade en av dess tillväxtreglerande gener skulle kunna få en tillväxtfördel i förhållande till sina genetiskt normala grannar. Den skulle producera en svärm av avkomlingar som skulle hopa sig i vävnaden i oproportionerliga mängder. Om det senare ägde rum ytterligare en mutation i en av dessa avkomlingar skulle den i sin tur kunna ge upphov till en cell med ännu större tillväxtpotential som tillät den cellen att generera en mer aggressivt tillväxande skara avkomlingar. De cellerna skulle vara ännu bättre på att tränga undan sina grannar och konkurrera ut dem från det begränsade utrymmet och näringen i en vävnad.²²

Weinberg drog slutsatsen att den cellutveckling i en levande kropp som resulterade i cancer skiljer sig från darwinistisk evolution endast

... i ett betydelsefullt avseende: de kontinuerliga genetiska framstegen hos den population som utvecklas, skulle till slut riskera sin egen livsduglighet på längre sikt genom att förstöra den omgivning som gav den näring. Förr eller senare skulle populationer av cancerceller under utveckling komma att döda den värdorganism som var avgörande för dess egen överlevnad.²²

I själva verket, om darwinismen var sann, skulle samma resultat uppkomma även på multicellorganism-nivå. Det måste understrykas att cancerceller inte genomgående är bättre celler, även om de kan föröka sig mer effektivt. Cancerceller, liksom mutationer, leder till degeneration. De uppvisar t ex inte något informationstillskott utan företer i allmänhet en förlust eller fler funktionsstörningar. Det här är ytterligare ett exempel på hur evolutionister ser ett framåtskridande där det bara finns en variation, som ofta förorsakar degeneration.²³

Den yttersta effekten av cancer

Den yttersta effekten av cancer är skadade celler som har en reproduktionsfördel, och som till följd av detta mångfaldigas snabbare. När dessa celler lagrar fler och fler mutationer som sätter dem i stånd att dela sig fortare och fortare, blir följden till sist en galopperande cellförökning. Trängsel och näringsförlust, som påverkar de normala cellerna, leder sedan till döden för hela organismen. I det här fallet blir slutresultatet av mutationer och naturligt urval alltid organismens död. På samma sätt det visar en bedömning utifrån den naturliga världen skulle det till slut gå med allt liv om darwinismen var sann: ett djur skulle så småningom segra i konkurrensen med ett annat. Till sist skulle det utvecklas ett superdjur som kunde springa fortare än de flesta andra, överleva under mycket skiftande temperaturvillkor och kunna äta och smälta många slags föda.

Det här djuret skulle konkurrera ut de flesta andra och till slut dominera jorden och bli orsak till att de flesta andra djur skulle dö ut. Och det skulle upprepas till dess allra sist ett enda superdjur återstod. Rubbningen i ekosystemet, orsakad av att de andra djuren och livsformerna dog ut, och den förlust av biologisk mångfald som blev följden, skulle på samma sätt så småningom komma superdjuret självt att försvinna, precis som cancer i utveckling leder till organismens död. Av detta skäl får ett djur inte ha en alltför stor fördel gentemot andra djur. Konkurrensen måste med andra ord ofta vara någorlunda jämbördig för att vad som är känt som ett ekologiskt balanserat system ska kunna uppnås.

Oändlig utveckling skulle kunna medföra att allt liv släcktes ut

Den överallt förekommande balansen i den naturliga världen uppnås på många olika sätt som ofta inte kan förklaras med teorin om naturligt urval. Naturlig selektion tjänar snarare till att hålla antalet djur konstant än till att utveckla mekanismer som har som uppgift att öka populationsantalet i betydande grad. Om till exempel en djurart hotas av bara ett fåtal rovdjur tenderar den att ha en kort naturlig livslängd, fåtalig avkomma eller båda delarna. Om många rovdjur hotar den tenderar den att leva längre, ha talrik avkomma eller båda delarna.

Ett djur som ansätts av ett stort antal rovdjur är vanligtvis också i besittning av många komplexa skydds- och överlevnadsmekanismer. Exempelvis har de djur som inte kan fly undan rovdjur ofta sinnrika sätt att skydda sig, som piggsvinets piggar eller vildsintheten hos somliga gnagare. Djur med hög dödlighet bland ungarna uppvisar också en benägenhet att få större kullar. Men i fallet med de högre stående djuren (som däggdjur) bland vilka flertalet föder få ungar begränsas det naturliga urvalet och minskar sannolikheten att överlevnadsunderlättande organ och strukturer ska utvecklas, om djuren är fåtaliga. Den faktiska förekomsten av allomfattande balanserande krafter i naturen (om inte människor på något drastiskt sätt satt dem ur spel) har vid upprepade tillfällen belysts och betonats av många forskare.

Tardigrada. Foto: Wikipedia

Ett annat exempel är små mikrobjörnar, mindre än millimeterlånga kräftdjur som utgör en del av Phylum Tardigrada. De mer än fyrahundra arter som identifierats vistas i ett flertal nischer som spänner mellan höga berg och ofantliga oceandjup och från Arktis till Antarktis. De kan överleva i temperaturer mellan över vattnets kokpunkt och så låga som 0,0008 grader Kelvin, d v s nära den absoluta nollpunkten. Dessa kräftdjur överlever i extrema omgivningar genom att gå in i en djup dvala där de är glömska av hunger under hundratals år för att sedan vakna upp som Törnrosa. De kan också stå emot strålning som är tusen gånger starkare än den för människor dödliga dosen. De är på många sätt extremt härdiga och ändå odugliga på andra vis, t ex när det gäller att försvara sig mot rovdjur. Hsü kom fram till att:

Om förmågan att överleva en kris är grundkriteriet på livsduglighet, då är de små mikrobjörnarna de mest livsdugliga av oss alla och det är åt det hållet, mot det målet och den fulländningen som det naturliga urvalet borde ha varit på väg. Som väl är förhåller det sig inte så.²⁴

Faktiskt kan det bästa exemplet på ett superdjur vara människan. Vi är numera kapabla att få många, för att inte säga de flesta, djurarter att försvinna. Flertalet tillfällen då detta inträffat under senare tid har orsakats av människor eller naturkatastrofer (som istiden) och inte av andra djur som en följd av konkurrens genom naturligt urval. Denna vår förmåga har hittills inte tillämpats fullt ut, delvis på grund av att människor vet att deras liv är beroende av att det existerar ett ekosystem som är i balans. Enligt viss forskning har också människor normalt en medfödd, instinktiv kärlek till djur, i synnerhet mycket små ungar, även om mycket av detta utan tvivel är kulturellt inlärt. ²⁵ Alltså fungerar kunskap, kultur och möjligtvis den här förmodade inre instinkten som en broms som gör det möjligt för människor att kontrollera sig så att man inte kommer därhän att alla eller de flesta djur utrotas.

Varför det naturliga urvalet måste begränsas för att liv skall fortsätta att finnas

Fastän de flesta djur har sin ekologiska nisch möter flertalet ändå viss konkurrens. Den här konkurrensen måste emellertid vara kontrollerad så att den allom bekanta balansen i naturen upprätthålls. Om den går förlorad måste den snart återställas, annars blir resultatet ett utdöende. För överlevnadens skull får därför det naturliga urvalet inte i någon betydande grad rubba jämvikten mellan olika livsformer, eftersom den då till slut skulle leda till att konkurrensen upphörde (och till sist allt liv). Följaktligen, alldeles som många mänskliga uppfinningar har inbyggda svaga punkter som går sönder under press och förhindrar annat i konstruktionen från att strejka, måste det finnas inbyggda svagheter i allt liv för att säkerställa att balansen i naturen uppehålls. Den här inbyggda svagheten kan tolkas som nödvändig för att upprätthålla jämvikt i naturen; d v s naturligt urval gallrar i bästa fall bort de underlägsna och svagare individerna och reducerar mängden degeneration.

Inom industrin innehåller många maskiner en avsiktlig, inbyggd svag punkt som kommer att gå sönder först och därigenom förhindra mer skada på andra delar av enheten. Det bästa exemplet är en säkring eller ett relä som utformats för att gå sönder innan de invändiga metalltrådarna överhettas till den punkt där det medför eldsvåda eller skadar de elektriska komponenterna. Säkringar och reläer har utan tvekan förhindrat miljontals bränder och minskat eller hindrat skador på mångmiljontals elektriska eller elektroniska utrustningsenheter.

Reläer, ansedda som en av de viktigaste uppfinningarna någonsin, ger prov på intelligent design. På samma sätt uppvisar reläerna i naturen, vilka förhindrar att en livsform släcker ut andra livsformer, också intelligent design. Det här illustrerar ytterligare iakttagelsen att intelligent design inte behöver vara optimal design när det gäller att maximera överlevnaden hos speciella arter.¹⁷ Denna viktiga, inbyggda begränsning i livet förklarar den stora motsägelsen mellan det faktiska förhållandet i naturen och det naturliga urvalet, och den balans som visat sig existera på nästan alla områden och som den ekologiska forskningen funnit. Vad som förefaller vara mindre än optimal design i naturen är nödvändigt för att säkra att en livsform inte tar över och medför att andra former tynar bort och slutligen dör ut.

Slutsats

Den serie observationer som granskats här har betydelsefulla följder både för den kreationistiska och den evolutionistiska världsåskådningen. De ger en förklaring till iakttagelsen att många djur även de mest intelligenta allmänt uppvisar beteenden eller varianter som är olämpliga ur överlevnadssynpunkt. Det här synsättet förklarar varför exempel på design, som tidigare ansetts som ofullkomligheter i den naturliga världen (uppenbarligen en felaktig benämning, precis som att kalla en säkring eller ett relä för ofullkomligheter), i själva verket har en avgörande funktion. Denna s k ofullkomlighet är en nödvändig design som måste till för att liv i längden ska kunna finnas kvar i överflöd och mångfald. Trots denna inbyggda jämvikt händer det att balansen sätts ur spel (ofta på grund av mänsklig inblandning och tillfälligtvis på grund av större naturkatastrofer), något som tvingar fram ett nytt jämviktsläge.

Godartade mutationer (som framkallar minimal informationsförlust) är möjliga (men ytterligt sällsynta) och naturligt urval har påvisats frambringa en begränsad grad av anpassningsförbättring till den lokala miljön. Problemet som darwinisterna måste ta itu med är ursprunget till variationen, inte det faktum att vissa variationer inte kan underlätta individuell överlevnad. Följaktligen är inte variation inom de skapade arterna (allmänt felaktigt uppfattat som mikroevolution) ett problem för kreationister. Biologisk förändring i stor skala, eller utveckling, har aldrig uppvisats förekomma. Om så kunde ske skulle en sådan förändring utgöra ett allvarligt hot mot den ekologiska balansen i biosfären.

Den åsikt som framförs här är att förutom genetiska mekanismer finns det också ekologiska mekanismer för att förhindra evolution. Detta för att som i fallet med cancer makroevolution till sist skulle medföra att allt liv dog ut. Dessa mekanismer, både genetiska och ekologiska, innefattar egenskaper hos naturen som av evolutionister avfärdats som bristande design. Bibliska kreationister vidhåller att dessa drag av bristande design är en följd antingen av designbegränsningar som nödvändiggjorts av behovet av en balanserad ekologi eller emanerar ur Guds förbannelse över världen och dödens inträde på grund av det syndafall som ledde till en försämring av den ursprungliga skapelseordningen.

Tack

Jag vill tacka John Woodmorappe, Clifford Lillo och i synnerhet David Dermick och Bert Thompson för deras kommentarer till ett tidigare utkast till denna artikel.

Referenser

1. Black, J., Microbiology Principles and Explorations, Prentice Hall, Saddle River, 1999.

2. Lewis, R., Human Genetics, McGraw Hill, New York, s. 157, 2001.

3. Burton, M. and Burton, R., Wildlife Encyclopedia, Funk & Wagnalls, New York, 1970.
Ibland kan de faktiskt äta andra blad, t o m från icke-australiensiska träd som Montereytallen. Koalabjörnar verkar ha blivit tillvanda till beroendeframkallande kemiska ämnen i bladen. Dessa ämnen passerar över till modersmjölken.

4. Morris, R. and Morris, D., Men and Pandas, McGraw Hill, New York, s. 151, 1966.

5. Hsü, K., The Great Dying; Cosmic Catastrophe, Dinosaurs and the Theory of Evolution, Harcourt, Brace, Jovanovich, New York, s. 49, 1986.

6. Schaller, GB., The Last Panda, University of Chicago Press, Chicago, 1993.

7. Crudgington, H. and Siva-Jothy, M., Genital damage, kicking and early death, Nature 407:855, 2000.

8. Wentzler, R., The Vitamin Book, Gramercy Publishing Company, New York, 1978.

9. Pauling, L., Vitamin C the Common Cold and the Flu, W.H. Freeman and Company, San Francisco, 1976.

10. Committee on Diet. Nutrition, and Cancer Assembly of Life Sciences National Research Council, Diet, Nutrition, and Cancer, National Academy Press, Washington, D.C., 1982.

11. U.S. Department of Health and Human Services, The Surgeon Generals Report on Nutrition and Health, U. S. Department of Health and Human Services: Government Printing Office, 1988.

12. Klaassen, C., Casarett and Doulls Toxicology, 51 edition, McGraw Hill, New York, s. 27, 1996.

13. Beerda, B., Schilder, M.B.H., Van Hoof, J.A.R.A.M., De Vries, H.W. and Mol, J.A., Chronic stress in dogs subjected to social and spatial restriction. 1. Behavioral responses, Physiology & Behavior 66(2):233-242, 1999.

14. Crowell-Davis, S.L., Barry, K., Ballam J.M. and Lafiamme, D.P., The effect of caloric restriction on the behavior of pen-housed dogs: transition from restriction to maintenance diets and long-term effects, Applied Animal Behaviour Science 43:43-61, 1995.

15. Wells, DL. and Hepper, PG., Prevalence of behaviour problems reported by owners of dogs purchased from an animal rescue shelter, Applied Animal Behaviour Science 69: 55-65, 2000.

16. Dawkins, R., The Selfish Gene, Oxford University Press, New York and Oxford, 1976.

17. Dembski, W., Intelligent design is not optimal design, Metaviews, 2 February 2000.

18. Timms, R. and Read, A.F., What makes a specialist special? Trends in Ecology & Evolution 14(9):333-334, 1999; s. 334.

19. Timms and Read, Ref. 18, s. 333.

20. Sullivan, G.F., Amenta, P.S., Villanueva, JD., Alvarez, CJ., Yang, J.M. and Halt, W.N., The expression of drug resistance gene products during the progression of human prostate cancer, Clinical Cancer Research 4(6): 1393-1403,1998; s.1343.

21. Weinberg, R., One Renegade Cell; How Cancer Begins, Basic Books, New York, s. 55, 1998.

22. Weinberg, Ref. 21, s. 56.

23. Demick, D., Cancer and the Curse, Back to Genesis 145:a-c, January 2001.

24. Hsü, Ref. 5, s. 245.

25. Marchant, R.A., Man and Beast, Macmillan, New York, 1968