Vetenskap | Ursprung | Skapelsetro
Splash slide linking to page: Tidning
Splash slide linking to page: Kalender
Splash slide linking to page: Video
Splash slide linking to page: Frågor & Svar

Hundar och pingviner vittnar om skapelsen

18 Dec 2019

De senaste veckorna har det publicerats ett par nya ”evolutionsbevis” på våra nyhetssajter. Det ena handlar om pingviner och det andra om hundar. Båda är värda att kommenteras.

Pingviner

Låt oss börja med pingvinerna. Nyhetsbyrån CNN rapporterar om ett fynd av skelettdelar från en utdöd art av pingviner på Chathamöarna nära Sydön på Nya Zeeland. Det som anses speciellt intressant med den nyupptäckta pingvinen är dess relativt blygsamma storlek – den var ungefär lika stor som sina moderna motsvarigheter. Fast till skillnad från dem levde den här arten i ett tropiskt eller subtropiskt hav, och simmade omkring tillsammans med sina betydligt större kusiner som i artikeln kallas ”monsterpingviner” och som var över en och en halv meter höga.

Lite sådär i förbifarten passar artikelförfattarna på att nämna att: ”på senare tid har man även upptäckt andra stora varelser som levt på Nya Zeeland, däribland världens största papegoja, den stora moafågeln som saknade flygförmåga, en jätteörn och en jättelik grävande fladdermus.”

Utifrån ett bibliskt perspektiv är det här intressant ur åtminstone två aspekter.

För det första visar det att pingviner inte alltid varit bundna till polartrakter. De flesta skapelsetroende menar ju av olika skäl att jorden före den globala översvämningen (”Syndafloden” i 1 Mos kap 6-7) hade ett betydligt varmare klimat, och då kunde man tycka att antarktiska djur skulle falla lite utanför ramen. Så alltså inte fallet – det är helt uppenbart att anpassningen till kallt klimat är en sentida anpassning hos dessa fåglar. I det bibliska scenariot inleddes istiden först i samband med översvämningen och innebar en drastisk miljöförändring på jordens nordligaste och sydligaste breddgrader, det senare det enda område där pingvinerna så småningom kom att leva kvar. De drog helt enkelt söderut från trakten av Ararat.

För det andra har vi det här med storleken. Det är ett välkänt faktum att många däggdjur, kräldjur och vissa fåglar en gång i tiden var mycket större än idag. De brukar gå under beteckningen ”megafaunan”. Det tycks vara så att de genetiska anlagen för storvuxenhet verkar ha varit allmänt förekommande hos många djurgrupper förr i tiden. Av någon anledning har de anlagen försvunnit ur populationerna. Vad skulle kunna vara orsaken till det? Det är säkert flera förklaringar, men vi människor kan nog ha ett finger med i spelet.

Det faktum att medelstorleken på torsken minskat i våra hav kan förklaras med att yrkesfiskare det senaste halvseklet bedrivit ett intensivt fiske och tagit upp så mycket storvuxen torsk att andelen av dessa minskat i populationen. Därmed har också generna för storvuxenhet kommit att bli alltmer sällsynta i torskpopulationerna. Det är inte omöjligt att detsamma gäller även andra av människans bytesdjur. Tendensen att föredra stora djur kan dels ha varit förknippat med jägarens status och dels med att det ger mycket kött i förhållande till den investerade ansträngningen.

En annan orsak kan vara inavel. Ett av de första tecknen på att en djurart (t ex den svenska vargen) är utsatt för inavel är att storleken på individerna minskar över tid. Kan det vara så att när djuren återkoloniserade jorden efter den globala översvämningen så kom de att efterhand dela upp sig i mindre grupper och förlorade då en betydande del av sin ursprungliga genetiska mångfald genom inavelseffekter av det slag som djuruppfödare framkallar genom kraftig selektion? I så fall skulle det yttra sig i en storleksminskning.

En tredje orsak kan vara av klimatologisk art. Organismer i miljöer med låga temperaturer tenderar av olika skäl att vara relativt sett större än sina motsvarigheter i varmare klimat. Efterhand som den globala uppvärmningen efter istiden fortsatt har kan därför djurens medelstorlek ha minskat även av den anledningen.

De här förklaringarna avslöjar inte hela sanningen, men högst sannolikt en betydande del av den. Minskning av kroppsstorlek över tid är ett fenomen som går emot den övergripande evolutionära trenden som historiskt sett varit ökande storlek på levande varelser. Den där bildsekvensen på små apor som successivt omvandlas till allt större, mer upprättgående och mindre behårade mänskliga varelser illustrerar den. Och förhållandet att en urtida förmodad mikroorganism över tid förmodats ha utvecklats till näbbmöss, elefanter och julgranar bekräftar den.

Så att ta del av de där pingvinbensfynden är ingen utmaning för skapelsetron. Tvärtom. De vittnar inte om någon utveckling utan om en avveckling, vilket en person med förtroende för Bibeln förväntar sig se i en värld efter syndafallet.

Så till hundarna…

En ”18 000 år gammal” hundvalp har grävts fram ur den ”eviga” frosten i Yakutsk i östra Sibirien. David Stanton vid Centrum för paleogenetik i Stockholm konstaterar att ”valpen är från en tid som är mycket intressant när det gäller vargens och hundens evolution” och tillägger att ”vi är intresserade av om det handlar om en hund eller varg, eller kanske någonting halvvägs mellan de båda”.

Men sakta i backarna. Du som följer oss vet ju sedan länge att både hundar och vargar redan är en och samma art. Det är därför tamhundar får valpar tillsammans med vargar lite nu och då.

Naturligtvis är det både spännande och fascinerande att en tusentals år gammal hundvalp kan bevaras så väl, och DNA-jämförelser med nu levande hundar och vargar kan säkert lägga pusselbitar till vår förståelse av det förgångna.

Problemet uppstår när sådana här fynd presenteras för en relativt oinformerad allmänhet som någonting som skulle ha bäring på evolutionen från mikrob till människa. Den så kallade ”evolutionen” från varg till olika slag av tamhundar har visserligen över tid lett fram till en mängd specialiserade renrasiga vovvar, men det har skett till priset av en genetisk utarmning som yttrar sig i att en vovve inte klarar av en svensk vinter på egen hand (fot). (Se artikeln ”Mutantparaden” på s. 38-41 i Genesis nr 1-2018). Selektionen medför förluster av genetiskt material. Det är ingen hemlighet för människor som ägnar sig åt djuravel eller växtförädling – det är precis därför vi upprättar genbanker.

Men för människor som aldrig kommit på tanken att ifrågasätta evolutionen är det ointressant att skilja mellan vad som är observerbart (mikroevolutionära processer) och vad som är rent hypotetiskt (makroevolution). Evolutionen är ju ett faktum, så varför bry sig – resonerar de.

Det är synd att den duktiga personalen vid Centrum för paleogenetik inte prenumererar på Genesis. Då hade de förmodligen uttryckt en mer nyanserad syn på släktskapsförhållandet mellan hund och varg.

Åldersdateringen då? Ja, inom ramen för en biblisk historieskrivning bör valpens verkliga ålder på sin höjd vara dryga 4 000 år gammal. Att dateringen är så pass mycket högre är inte särskilt förvånande med tanke på kol-14-metodens begränsningar när halterna av kolisotoperna är så låga som i det här fallet. Och överdrivna åldrar för äldre föremål är något man kan förvänta av skäl som vi inte går in på här. En yngre ålder skulle också göra det mer begripligt att valpen är så anmärkningsvärt välbevarad som den är.

Summan av kardemumman

Pingviner utvecklas till pingviner, fast mindre. Vovvar utvecklas till vovvar, fast genetiskt fattigare sådana. Inomartsvariation – ja. Evolution – nix. Som vanligt.

Göran Schmidt

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Missa inget nytt från Genesis - Anmäl dig i formuläret nedan för att få vårt nyhetsbrev rakt i din e-postlåda någon gång per månad! (Ett nytt fönster öppnas då, där ni får bekräfta er e-postadress)

OBS, Genom att anmäla dig, godkänner du vår policy för behandling av personuppgifter. Läs därför den först, innan du anmäler dig.

*-markerade fält är obligatoriska.
Fler frågor & Svar » Fler videor » Fler händelser » Fler blogginlägg »