Mutantparaden

När man ska till att välja husdjur faller valet ofta på renrasiga hundar. De är visserligen betydligt dyrare, men det är lättare att förutse hur stora de kommer att bli, deras temperament och deras särskilda behov än en ”byracka”. Men som man visade i BBC-dokumentären Pedigree Dogs Exposed för några år sedan, är priset för att föda upp renrasiga hundar högt både genetiskt och ekonomiskt. Alla hundar härstammar från en vargliknande förfader. Denna förfader hade den genetiska mångfald som tillät människor att avla fram hundar med så skilda storlekar som Chichuahua och Grand danois. Andra egenskaper som färg, temperament och motionsbehov är lika varierande mellan de olika raserna. Den stora variationspotentialen är ett exempel på hur mycket genetisk variation som är inbyggd i de olika skapade grundtyperna av djur. Andra hundraser är, som vi ska se, ett resultat av förstörande, nedåtgående mutationer.

Genetisk specialisering

Under en period av hundratals år har människan format de olika hundraserna genom att aktivt välja ut specifika egenskaper att avla på. Det finns för närvarande över 200 skilda hundraser. Alla hör dock till en och samma art och skulle teoretiskt sett kunna para sig med varandra och få ungar om det inte vore så att storleksskillnaderna mellan små- och storväxta raser gjorde vissa kombinationer osannolika.

Genpoolen för de olika raserna är artificiellt begränsad till avkomlingarna av de hundar som blev officiellt registrerade kring mitten av 1800-talet – i vissa fall bara en handfull individer.

Med tiden har den här aveln med inriktning på vissa utvalda egenskaper lett till att man i hög grad kan förutsäga hur en hunds avkomma kommer att se ut – en Dalmatiner som paras med en Dalmatiner får Dalmatinervalpar o.s.v. När detta sker regelbundet kommer hundtypen att klassas som en officiell ras. Men den här förutsägbarheten är förknippad med ett genetiskt pris. Uppfödarna har drastiskt minskat mängden av genetisk information i hundpopulationen – den för andra färger och längd på pälsen, andra storlekar eller temperament.

Det här urvalet görs avsiktligt, men det finns samtidigt andra egenskaper som väljs ut helt oavsiktligt.

De större hundraserna löper risk att drabbas av höftdysplasi, andra av hjärtproblem. King Charles Spaniel är benägna för ett mycket elakartat tillstånd, syringomyeli (SM) som yttrar sig i att skallen är för liten för att rymma hjärnan. I dokumentärfilmen beskrev neurologen Clare Rusbridge tillståndet såhär:

”En brännande smärta, en dunkande huvudvärk, onormala känselsensationer även vid lätt beröring – t.o.m. klädesplagg som ett halsband kan framkalla obehag hos de här djuren.”

Hon uppskattar att upp till en tredjedel av djuren inom denna ras kan vara påverkade.

Totalt sett känner vi idag till 500 genetiska sjukdomar hos hundar. Detta är färre än vad som dokumenterats hos människor, men bland hundar förekommer de i mycket större omfattning. Problemet är att när genpoolen blivit så dränerad går det inte att undvika att avla fram sjuka hundar eftersom detta skulle leda till att genpoolen blev ännu mer utarmad, vilket i sin tur skulle kunna leda till nya sjukdomstillstånd och andra problem inom rasen. Rusbridge bekräftade att så var fallet.

"Byrackor" eller t.o.m. blandraser, löper en mycket mindre risk att drabbas av dessa sjukdomar eftersom många är genetiskt recessiva (vikande), dvs. en frisk kopia av genen kommer att dominera över den defekta. Eftersom sjukdomarna ofta är bundna till rasen kommer avel mellan två renrasiga hundar från två olika raser vanligtvis att producera en betydligt friskare avkomma än en parning inom den egna rasen. Byrackorna kommer att ha färre sjukdomsfall och dessutom ha en högre genomsnittlig livslängd.

Ett "perfekt" djur - Hundutställningar

Ursprungligen påminde hundaveln om det naturliga urvalet –de hundar som kunde vakta får eller boskap eller som kunde försvara mot objudna gäster etc. valdes ut för att producera nästa generation. Men från och med att hundutställningar började arrangeras i mitten av 1800-talet kom fokus att flyttas från funktion till estetik. Över tid gav den här processen upphov till de moderna raserna.

I sin strävan efter perfektion har hundutställningar till att de olika raserna avlats alltmer mot det extrema när det gäller kroppsform och proportioner. Taxars ben har blivitmycket kortare det senaste århundradet, men deras långa ryggar ger dem ofta ryggproblem, och det är också vanligt med epilepsi och ögonproblem. Bullterrierns huvud har blivit deformerat, liksom Pitbullterrierns – dokumentärens datorillustration av hur uppfödare har vanställt skallformen visade hur drastiskt dessa raser har förändrats inom loppet av mindre än ett sekel. Bulldoggar har en relativt sett långsammare tillväxt i sina näsben som gör att de får andningssvårigheter och behöver förlösas med kejsarsnitt.

Schäferhunden illustrerar att de här förändringarna görs av uteslutande kosmetiska skäl. Det finns i praktiken två varianter av schäferhundar: arbetsvarianten som ofta används inom polisväsendet och som vakthundar, och utställningsvarianten. Den förstnämnda är mycket lik den ursprungliga schäferhunden, medan utställningsvarianten har en väldigt annorlunda kroppsform med en hopsjunken bakre del. Ortopedkirurgen Graham Oliver beskrev utställningshundarnas gång som ataxisk med bristande koordination och kontroll. Detta var fallet med de flesta utställningsschäfrar vid de utställningar som dokumentären visade.

Extrem artificiell selektion

I Storbritannien har en redan dålig situation förvärrats på många sätt genom Kennelklubbens praktiserande av uppfödning och utställning. Först och främst har rasernas genpool begränsats till ättlingarna av de hundarsom ursprungligen registrerades kring mitten av 1800-talet – i vissa fall bara en handfull individer. Det betyder att den genetiska mångfalden inte kan återinföras i rasen trots att detta skulle medföra en friskare population.

För det andra är det en extrem selektion mot absolut perfektion med avseende på utseende – uppfödare strävar efter att producera hundar som ligger så nära rasens standard som möjligt. Detta tvingar dem att avlägsna hundar från genpoolen som inte uppfyller standarden, som exempelvis Dalmatiner med avvikande fläckar, albinohundar eller Rhodesian ridgebacks utan hårkam längs ryggen. Detta görs antingen genom att helt enkelt inte låta dem para sig, eller genom att sortera bort dem som valpar, vilket i sin tur ytterligare bidrar till att utarma populationen genetiskt.

För det tredje har extrem inavel varit normen – det är vanligt att låta hundar från samma kull para sig med varandra, eller att para en tik med sin ”morfar ” eller ”farfar”, elleren ”mor ” med sin ”son”. Evolutionsgenetikern Steve Jones kritiserade förfarandet:

”Folk hanterar hundavel som skulle vara, först och främst olagligt om det gällde människor, och för det andra fullständigt vansinnigt med hänsyn till djurens hälsa.”

Sådan extrem inavel görs med syftet att ”fixera ” vissa önskvärda egenskaper i linjen, men det gör också hundarna mer utsatta för sjukdomar. På Kennelklubbens webbsida, www.thekennelclub.org.uk skriver man för närvarande att:

”Kennelklubben inte kommer att acceptera en ansökan om registrering … avkomma från någon parning mellan far och dotter, moder och son eller bror och syster, förutom under exceptionella omständigheter av vetenskapligt bevisade välfärdsskäl.”

Men alldeles oavsett detta är den genomsnittliga hunden mycket mer inavlad än någon människa kan förväntas vara.

Eftersom det inte finns några lagar som förbjuder uppfödning av hundar som man vet är anlagsbärare för syringomyeli, så kan populära avelshundar med dessa tillstånd fortsätta attföra sina anlag vidare till dussintals nya kullar, och därigenom sprida den genetiska sjukdomen inom rasen.

Kopplingen till eugeniken

Eugenikrörelsen (eugenik = ”rashygien ” – övers. anm.) som grundades av Darwins kusin Francis Galton, framhöll att nyckeln till mänskligt framåtskridande låg i att kontrollera vem som fick barn med vem. Tanken gick ut på att förbättra rasen genom att eliminera icke önskvärda egenskaper och att inte godkänna blandäktenskap mellan människor från olika ”raser ”. Medan vi vet idag att eugenikanhängarnas idéer om renhet saknar vetenskaplig relevans, är argumentationen i dokumentärfilmen att Kennelklubben är en av ett fåtal organisationer som fortfarande verkar efter eugenikens grundläggande antaganden.Varje hund som registreras hos Kennelklubben har en stamtavla som sträcker sig tillbaka till de ursprungligen registrerade hundarna. Inga nya registreringar tillåts och ingen kull som är resultatet av en parning med oregistrerade hundar eller mellan två registrerade hundar som tillhör olika raser kan bli registrerade. På grund av de eugenetiska principerna vid avel blir valpar som inte uppfyller de strikta kraven i avelsstandarden ibland bortgallrade. Det gäller i synnerhet Rhodesian Ridgebacks som saknar hårkammen. Även om Kennelklubben såväl genom sina talespersoner i dokumentären och i den Etiska Kodexen på sin sajt fördömer denna praxis, så innehåller den uttalanden från uppfödare som uttryckligen säger att de rutinmässigt sorterar bort valpar utan hårkam. En av dem beklagade sig till och med över unga veterinärer som vägrade sortera bort de friska valparna! (Det bör noteras att trots att Rhodesian Ridgebackklubbens etiska kod föreskrev bortsortering av hårkamslösa valpar innan dokumentären sändes, så har sidan sedan dess modifierats till att förbjuda detta.) Hårkammen är egentligen en mild form av spina bifida (ryggmärgsbråck – övers. anm.), så en lätt sjuklig hund föredras i praktiken framför ett friskt djur inom denna ras.

Genetisk utarmning

Alla dessa faktorer sammantagna har lett till att moderna hundraser blivit kraftigt genetiskt utarmade – inom vissa raser har bara 10% av den genetiska variation som fanns i rasen för 40 år sedan förts vidare till dagens ättlingar. Som ett exempel kan nämnas att rasen Mops, som i Storbritannien består av 10 000 hundar, har en genetisk information motsvarande den hos 50 individer. 2004 skrev Dr Jeff Sampson följande:

”Olyckligtvis har de restriktiva avelsmönster som har utvecklats som en del av de renrasiga hundarnas estrad på samma gång vållat skada för alla raser … I allt ökande grad lägger ärftliga sjukdomar en allvarlig sjukdomsbörda på många, om inte alla, hundraser. ”

Till Kennelklubbens fördel ska sägas att man har gensvarat på de frågor som väcktes i dokumentärfilmen. Man har förbjudit inavel med nära släktingar, likaså förbud mot att sortera bort friska valpar av avelsskäl. Man har även reviderat avelsstandarderna för att komma till rätta med det överdrivna fokuset på specifika särdrag som äventyrar hundarnas hälsa. Man uppmuntrar också sina auktoriserade uppfödare att använda sig av något hälsotest för att screena för ärftliga sjukdomar.

Farorna med inavel

(Se fig.1) Dessa hundar ärvde en DNA-sträng från vardera föräldern. Vi ser de goda generna och mutationer. Hunden till vänster är ättling till två avlägset besläktade föräldrar, så moderns DNA har andra defekter än faderns. Var och en av hennes defekta gener maskeras av backup-kopian från fadern och vice versa. Men den otursförföljda hunden till höger har föräldrar som är nära släkt med varandra; här har modern och fadern många likadana mutationer. Så på ett antal ställen ärvde hunden par avmuterade gener (på bilden på ett ställe – övers. anm.).

Detta skulle kunna förklara varför Gud förbjöd giftermål mellan syskon från Moses dagar och framåt. Men notera att mutationer är en konsekvens av syndafallet – Gud skapade från början allting ”mycket gott ” (1 Mos 1:31), vilket antyder att det inte fanns några dåliga mutationer. Så både människor och djur borde ha haft väldigt få mutationer de närmaste generationerna efter skapelseveckan, vilket innebär att giftermål med nära släktingar inte skulle ha inneburit några problem. Det fanns därför ingen anledning för Gud att förbjuda giftermål mellan syskon från början, vilket löser den gamla slitna frågan ”Vem var Kains fru? ” (se kap 8 i Creation Answers Book för mer information). https://creation.com/images/pdfs/cabook/chapter8.pdf

Hur artificiell selektion dränerar information

I exemplet (fig.2) (förenklat för åskådlighetens skull) visas ett enskilt genpar under varje hund. Genen finns i två varianter – den för storvuxenhet betecknas L och den för kortvuxenhet S.

På rad 1 börjar vi med mellanstora djur (M) som parar sig med varandra. Var och en av ungarna till dessa hundar kan få en kombination av antingen den ena eller den andra genen från varje förälder.På rad 2 ser vi att avkomman kan bli antingen stor (L), medelstor (M) eller liten (S) till storleken. Men låt oss anta att uppfödarna vill få stora hundar. De skulle då välja de största hundarna till avel i nästa generation. Därför kommer bara de stora hundarna att föra sina gener vidare till nästa generation (linje 3). Så från och med nu kommer alla hundarna att utgöra en ny, stor variant. Detta är artificiell selektion, men det naturliga urvalet skulle fungera efter samma princip, om stora hundar skulle gynnas i sin livsmiljö. Lägg märke till att:

1. De är nu anpassade till sin miljö, i detta fallet av uppfödarna som föredrar stora hundar.
2. De är nu mera specialiserade än sina förfäder på rad 1.
3. Detta har skett genom artificiell selektion, och kunde ha skett genom naturligt urval.
4. Inga nya gener har tillkommit.
5. Faktum är att gener har gått förlorade från populationen,d.v.s. det har skett en förlust av genetisk information, motsatsen till vad evolutionen från bakterie till människa skulle behöva för att vara trovärdig.
6. Inte bara gener för kortvuxenhet har gått förlorade, utan även andra gener som dessa små hundar bar på. De kan ha haft gener för uthållighet, starkt luktsinne och annat, men dessa har gått förlorade från populationen. Selektionen sker nämligen inte på enskilda gener, utan på hela individen och alla gener den bär.
7. Populationen har nu sämre förutsättningar att anpassa sig till framtida miljöförändringar – om små hundar skulle bli moderna eller klara sig bättre i någon viss miljö, så skulle de inte kunna avlas fram från denna population. De är dessutom genetiskt utarmade eftersom de saknar de goda gener som de små hundarna råkade bära.

Slutsatser

Situationen för många hundraser illustrerar vad som händer när selektion drivs för långt. Hundar, som är långt ifrån några perfekta, ”utvecklade ”, djur beskrevs som ”mutanternas parad ” av en kritiker i dokumentären. Eftersom de är överspecialiserade är de mer benägna för sjukdomar och kortare livslängd än deras släktingar som är byrackor. Det är uppenbart att både artificiell selektion och naturligt urval verkar genom att minska den genetiska informationen i en population, vilket är raka motsatsen till vad evolutionen skulle behöva.

Referenser och noter

1. Om inget annat nämns så har alla citaten hämtats ur dokumentären. Den producerades och presenterades av Jemima Harrison och sändes första gången 19 augusti 2008 och är tillgänglig online via http://vids.myspace.com/. Den har haft stort inflytande på hundavelspolicyn I Storbritannien.
2. Se illustrationen “How information is lost when creatures adapt to their environment”; creation.com/adapt.
3. Även Great Danes och Chihuahuas kan korsas via artificiell insemination.
4. Rusbridge, C. and Knowler, S., Syringomyelia (SM) Breeding Protocol, www.cavalierhealth.org/smprotocol.htm, 2001–2009.
5. Grigg, R., Eugenics … death of the defenceless: The legacy of Darwin’s cousin Galton, Creation 28(1):18–22, 2005; creation.com/eugenics.
6. www.rhodesianridgebacks.org/ethics.html.