Ondskans problem (teodicéproblemet)

3 Feb 2019. Lästid: Ca 4 minuter.

#skapelsetankar

- "Jag kan inte tro att det finns någon Gud” hör man ofta folk säga - "... för det finns så mycket ondska i världen”. Det klassiska teodicéproblemet, med andra ord. Den här lilla artikeln gör inte alls anspråk på att förklara detta problem helt och fullt, men kanske snarare att sätta det i någon sorts perspektiv.

Det är helt sant att världen är märkt av ondska och lidande, men det är faktiskt inte det främsta kännetecknet på vår värld, såvida vi inte zoomar in någon av dess allra mörkaste vrår.

Det som framför allt kännetecknar skapelsen är att den kan beskrivas med ord som ”fantastisk, häpnadsväckande, fascinerande, finurlig, vacker, full av former, färger, funktioner, mångfald, geniala kompromisser och lösningar”. Titta på ett litet barn: den mjuka hyn, håret, ögonen, rörelseförmågan, upptäckarlusten. Titta på mångfalden i trädens löv, i formerna och färgerna på alla insekter, i markens mineraler, i himlens färgspel i solnedgången, i frukternas smaker, fåglarnas sångmelodier och så vidare, och så vidare.

Men, som sagt, smärtan finns där också i skapelsen. Haren som jagas och fångas av räven, sjukdomar som härjar, medfödda genetiska defekter. Och så förstås vi etiskt funktionshindrade människor som trots all vår kunskap om både hållbar utveckling och internationella relationer sliter ut både vår jord och varandra som ett klädesplagg (Ps 102:27).

Samtidigt - lagda i en balansvåg med skapelsens storhet i den ena vågskålen och dess ofullkomligheter i den andra måste vi alla erkänna att dess storhet väger tyngst. Och det med råge. Livet är större än våra bekymmer.

Det finns en anledning. I det bibliska perspektivet är nämligen människans ondska, rovdjurens instinkter, sjukdom och lidande alla tidsbegränsade parenteser. De kan liknas vid parasiter som ockuperat Guds ursprungligen paradisiska värld, och som fick fritt spelrum på grund av människans uppror mot Gud. De speglar inte alls Guds hjärta, utan våra egna förmörkade hjärtan, direkta konsekvenser av ett historiskt syndafall.

Att beskylla Gud för människans alla galenskaper är en minst 3000-årig tankevana som inte blir ett dugg mer sann för att den är gammal:

"En människas dumhet förstör hennes liv,
men ändå rasar hon mot Herren."

Ords 19:3 (NUB)

Det finns tre kapitel i Bibeln som på ett särskilt sätt hör samman med det här. Det är Första Mosebokens första kapitel där Gud beskriver den ordning i vilken han skapade världen och där han tre gånger konstaterar att det var ”mycket gott”. Sedan är det Romarbrevets första kapitel där författaren beskriver allvaret i att förneka världens Skapare. Och till sist Romarbrevets åttonde kapitel där författaren talar om Guds kommande återupprättelse av skapelsen.

Utan tron på en historisk Adam och ett historiskt syndafall med konsekvenser för hela skapelsen blir såväl människans Gudsbild som hennes människosyn förvridna. Det leder till falska föreställningar som inte klarar verklighetens test. Därför är det raka budskapet om en god Gud som skapar en alltigenom god värld så viktigt i vår tid. Men inte utan det lika sanna budskapet att vi alla är syndare i desperat behov av att bli försonade med vår Skapare och att det är vi – inte Gud – som är världens främsta problem. Vore lösningen att människan skulle kompensera sig genom en lysande livsstil, uthålliga andliga övningar eller intellektuella insikter och meriter, så skulle alla vi som antingen är karaktärssvaga, otåliga eller mindre begåvade – eller allt på samma gång – vara hjälplöst utestängda från Guds Rike. Barnen och de mentalt funktionsnedsatta likaså. Det var säkerligen därför Gud valde att rädda oss människor för evigheten genom en så ”banal metod” som att tro på budskapet att bordet redan är dukat och färdigställt. Att Jesus har dött i stället för oss och burit alla våra synder och svagheter, och sedan uppstått som en bekräftelse på det. Allt vi behöver göra är att inse vår belägenhet, vända oss bort från våra destruktiva vanor, och tro och ta emot Honom som vill hålla måltid med oss.