Skalbaggsforskning

Kanske såg eller läste du om filmklippet på SVT den 6 december om evolution hos en art av serbiska skalbaggar? Det gjorde vi på redaktionen.

Det var forskaren Göran Arnqvist vid Uppsala universitet som berättade om de nya forskningsrönen. [1]

Det här kan ju tyckas som ett ganska smalt område, men det är exempel på grundforskning som egentligen inte har något annat syfte än att ta reda på hur naturen faktiskt fungerar. Stundtals kan grundforskning på sikt leda till slutsatser som kan få stor betydelse, men det vet man sällan i förväg. Ibland är det rena tillfälligheter som får stor betydelse, som till exempel när Alexander Fleming en gång i tiden fick mögelangrepp i en av sina bakterieodlingar. En händelse som senare skulle rädda livet på miljontals människor. Jag talar givetvis om upptäckten av penicillinet.

Åter till skalbaggarna. I den här undersökningen hade forskarna undersökt hur skalbaggar förändras över generationerna om hanarna måste kämpa mycket om honorna jämfört med om de nästan inte behöver kämpa alls.

Forskarna startade flera små, åtskilda grupper av skalbaggar och såg att grupper med stark konkurrens utvecklades åt olika håll – till exempel i storlek, beteende och hur bra hanarna var på att befrukta honorna. Grupperna med svag konkurrens ändrades mycket mindre och förblev mer lika under de 200 generationer som djuren studerades.

Forskarnas slutsatser är att stark konkurrens mellan hanar kan göra att olika grupper börjar utvecklas åt olika håll, något som på lång sikt kan bidra till att nya arter bildas.

Media och evolution

Forskning som handlar om evolution förekommer ofta i media. I små, regelbundna doser får allmänheten rapporter om modern forskning som bekräftar evolutionens så kallade faktum. Det är aldrig om evolutionen äger rum som diskuteras, utan alltid hur den går till, för evolutionen som sådan tas ju för given.

Hos personer som inte har något perspektiv på vad som sägs förstärker de här doserna förstås just det där intrycket. Vi i Genesis som studerat evolutionen under åratal ser någonting helt annat, och kanske du också som brukar läsa vårt magasin.

Alltid mikro, aldrig makro

Först kan vi konstatera att rapporten om de här skalbaggarna är tydligt inom ramen för så kallad mikroevolution. Det innebär små förändringar i utseende, funktioner och genetik som orsakas av rena tillfälligheter eller av förändringar i olika miljövillkor, och som kreationister är helt överens med evolutionsbiologer om. Levande varelser förändras som regel över tid, det är inte tu tal om annat.

I just det här fallet hade det inte uppkommit någon ny underart, bara några ganska blygsamma förändringar som på sikt potentiellt skulle kunna leda till nya underarter, kanske efter tusentals generationer och år. Man observerade alltså en ganska långsam förändringsprocess. I andra fall kan artbildning gå mycket fortare, vilket var ämnet för Genesis årskonferens i Malmö förra året. Och som även Vetenskapsradion tog upp i ett program nu i höstas.

Märk väl att såväl den här som alla de andra rapporter om pågående biologisk evolution som rapporteras i vetenskapliga artiklar och i olika media alltid och utan undantag handlar om artbildning inom begränsade kategorier av organismer. Här var det skalbaggar. I andra fall kan det handla om till exempel strandsnäckor[2] eller fåglar.[3] Förändringarna är alltid inom ramen för de ”slag” eller grundarter som vi kreationister menar att Gud en gång skapade.

Slutsats

Vad tar vi då med oss från det här filmklippet? Det vi redan visste: att levande varelser ofta förändras över tid i samspel med miljön, vilket ibland innebär minskad variation inom arten och ibland ökad, som i det här fallet. På sikt kan det leda till att det bildas nya arter inom grundtypen. Men det handlar alltid om mikroevolution, det vill säga förändringar som är i linje med vad vi som bibeltroende biologer förväntar oss. Det har ingenting med evolutionen av nya livsformer att göra, som från fiskar till groddjur, kräldjur till fåglar eller apliknande varelser till människor (makroevolution). Sådant kräver så grundläggande förändringar i konstruktionen och programmeringen (genetiken) att det varken observerats eller ens är praktiskt möjligt.

Innebär det här att vi föraktar forskarnas ansträngningar och resultat? Absolut inte! Det här är intressanta mekanismer som tillför kunskap om hur artbildning sker, en egenskap som Gud från början byggde in i sina levande varelser.

Vår kritik riktar sig i stället mot media som i sin okunskap presenterar biologisk forskning som om den bevisade makroevolution, när alla observationer i praktiken ryms lika bra inom ramen för ett skapelseperspektiv på den levande världen. Att komma tillrätta med det här är en pedagogisk utmaning för oss, men skam den som ger sig!