Skapelseberättelsen i 1 Mos 1-2 - Historia, Lovsång eller Saga?

I läsningen av Bibelns skapelseberättelse, syndafallsberättelsen medräknad, utgår de flesta idag ifrån föreställningen att den tillhör samma kategori som vilka religiösa myter som helst och behöver tolkas om till någonting annat än vad texten faktiskt säger. Den tolkas vanligen utifrån helt andra (naturvetenskapliga) kompetensområden än teologi och litteraturvetenskap, som ändå borde ligga närmast till hands. Även många kristna menar att texten kanske säger att Gud har skapat men inte hur, eller när.

Här vill jag lyfta fram den litterära stilen i de första kapitlen i 1 Mosebok och hur texten var tänkt att uppfattas av läsaren, samt ge några exempel på språkliga och historiska fakta som är värda att notera.

Är alltså Bibelns skapelseberättelse historia, lovsång, myt eller saga? [1]

Saga och myt, som berättelsen ofta uppfattas, är närbesläktade begrepp, med den skillnaden att en saga är påhittad, medan en myt kan ha en verklighetsförankring. För en ateist kan skapelseberättelsen vara en ren saga, men teistiska evolutionister som vill se Gud bakom evolutionen betraktar den gärna som en myt, en poetisk framställning, en lovsång till Skaparens ära. Ren innantilläsning av den hebreiska texten visar dock klart att om texten ska tolkas till någonting annat än historia måste det motiveras med någonting helt annat än texten i sig. Dess genre är typisk hebreisk prosa, avsedd att läsas och uppfattas som den står. Det märks tydligast av de s.k. waw-konsekutivformerna, som i äldre översättningar översattes med ”Och” i början av satserna (”Och Gud sade…”, ”Och det blev…”).

Det finns poetiska framställningar av skapelsen i Bibeln, t.ex. Ps. 104, och man behöver inte kunna hebreiska för att se den stilistiska skillnaden. 1 Mos. 1-2 är prosa, lika svår att tonsätta och sjunga som vilka sidor som helst ur en helt vanlig historiebok. Den som vill lovsjunga Skaparen utifrån bibeltexter får vända sig till Bibelns sångbok Psaltaren. I poesin finns också bildspråk, t.ex. ”vindens vingar” (104:3), medan bildspråk saknas i 1 Mos.

1 Mos. verkar vara skriven med en sådan noggrannhet att mytiska inslag uttryckligen uteslutits: t.ex. kallas sol och måne bara för ljus, för att ingen skulle uppfatta dem som några gudomligheter, som andra folk föreställde sig i sin mytiska världsbild.

Fram till 1600-1700-talet trodde en överväldigande majoritet av kristna, vetenskapsmän medräknade, att skapelseberättelsen faktiskt var en historisk skildring av skapelseveckans händelse förlopp. Först i och med den nya naturvetenskapliga utvecklingen började berättelsen i bredare kretsar tolkas om.

När jag läste teologi vid Uppsala universitet i början av 1980-talet var den moderna naturvetenskapliga utvecklingen en självklar, underförstådd utgångspunkt i bibeltolkningen för de allra flesta. Skapelseberättelsen betraktades som en myt, där olika traditioner avlöste varandra.

Samtidigt minns jag hur förbryllad jag läste i en lärobok där den kände teologen Gerhard von Rad varnar för att läsa in våra egna moderna problem mellan tro och vetande i texten. Han menar bestämt att 1 Mos. 1-2 var en doktrin, varken myt eller saga. Oberoende av hans personliga uppfattning om alltings tillblivelse är hans analys av skapelseberättelsen kristallklar:

Ingenting finns där av en händelse; allting måste beaktas noggrant, målmedvetet och exakt. Därför är det fel att anse ens delar av den vara ålderdomliga eller halvmytologiska, som man förvisso betraktar som vördnadsvärda men teologiskt och konceptuellt mindre bindande. Det som sägs där är avsett att hållas för sant i sin helhet och precis så som det står. Det finns inga spår av hymniska element i språket, inte heller någonting som behöver förstås symboliskt eller vars djupare mening måste tydas. [2]

Om försök att tolka om skapelseberättelsen i 1 Mos. skriver Abner Chou träffande:

”Vad skulle förändras om man tolkar om de inledande kapitlen i Första Mosebok? Med ett ord: allting.” [3]

De andra tolkningarna då…?

På 1600- och 1700-talet, när rationalism, empirism och naturalism började prägla den intellektuella världen började skapelseberättelsen tolkas om, men riktigt fotfäste fick dessa tolkningar först på 1800-talet. Fram till dess hade den judekristna traditionen, med ett fåtal undantag, under årtusendenas lopp läst skapelseberättelsen som den stod. Så gjorde kyrkofäderna, reformatörerna och en rad kända vetenskapsmän, Isaac Newton, Carl von Linné, och en lång rad andra. Undantagen var få.

Bland undantagen fanns den s.k. gapteorin: man ville se ett gap mellan de två första verserna i 1 Mos. 1: himlakropparna och jorden kunde ha skapats långt tidigare än den övriga skapelsen från vers 2 och framåt. [4]

Påverkade av 1600-1700-talens naturvetenskapliga utveckling anammade allt fler teologer den teistiska evolutionismen och såg evolutionen som Guds sätt att skapa. Bibelns skapelseberättelse började omtolkas utifrån naturvetenskapliga antaganden.

Den litterärkritiska och historiska metoden växte fram i den teologiska världen och förutsatte att Bibeln skulle läsas som vilken litteratur som helst. Då kunde den anpassas till de rådande vetenskapliga teorierna.

Man började anta att Bibelns skapelseberättelse var grundad på andra, äldre skapelsemyter och sammanställd av olika redaktörer som hämtat material bl.a. från den babyloniska skapelsemyten Enuma Elish (ca 900 f.Kr.), där guden Marduk kämpar mot havsgudinnan Tiamat om universums herravälde.

Att t.ex. Tiamat påminner om hebreiskans tehom, ”djup” (syftar på stora vattenmängder) i 1 Mos. 1:2 ledde till tron att Bibeln lånat material av babylonierna. Likheten mellan de två orden är dock bara lingvistisk. Av betydligt större intresse är skillnaderna i berättelserna, t.ex. kampmotivet, strider mellan olika gudar, som var vanligt förekommande i utombibliska myter men saknas helt i 1 Mos.

Likheterna mellan Bibelns skapelseberättelse och andra folks myter ökar ju äldre myter man jämför med. Kampmotivet saknas ofta i äldre, t.ex. sumeriska, myter från 3000-2000 f.Kr. I en egyptisk myt från ca 2700 f.Kr. skedde skapelsen genom det talade ordet och skaparguden var nöjd med sitt verk, en intressant likhet till den bibliska berättelsen. – Så varför inte lyfta fram dessa jämförelser i stället?

Många gamla berättelser vittnar om en skapargud och har uppstått i samma geografiska område där mänsklighetens vagga allmänt placeras och där de allra äldsta skriftliga dokumenten upptäckts. Berättelserna vittnar om mänsklighetens kollektiva minne av skapelsen, precis som senare skapelse- och även flodberättelser som man funnit runt omkring i världen. Varierande mängd mytologiska inslag finns i utombibliska myter men saknas i 1 Mos.

Klassisk kristen tro ser också Bibeln som Guds inspirerade ord. Både Jesus, apostlarna (se t.ex. Matt. 19:4; Mark. 10:6; Apg. 17:24; Rom. 1:19-22) och de allra flesta kristna under mer än 1500 år efter dem trodde på skapelsen.

En eller två berättelser i 1 mos. 1-2?

Man ser idag gärna två olika berättelser som redaktörerna till 1 Mos. sammanflätat: den första 1:1-2:4a, där den andra tar vid. Detta p.g.a. vissa stilistiska skillnader, kronologiska olikheter och gudsnamnet JHWH i ”den andra” berättelsen. Den hebreiska texten är dock en helhet. Författaren har ju rätt att välja stil och ord beroende på vad han/hon skriver om.

”Den andra” berättelsen är ett komplement till det föregående avsnittet. I kap. 1 ger författaren en kronologisk ordning och en generell beskrivning om skapelsen och återgår sedan i kap. 2 till vissa detaljer, framför allt till människans skapelse. Då är det också naturligt med gudsnamnet JHWH, det namn Gud själv presenterade för människan.

Tilltänkta kronologiska problem är t. ex. att människan i kap. 2 tycks skapas före djuren. Men författaren går bara tillbaka till några detaljer utan att lägga någon vikt vid den ordning han redan gett i kap. 1. Här koncentrerar han sig på människans skapelse.

Ordningsproblemen blir annorlunda om översättarna utnyttjade de möjligheter våra tempusformer ger. I hebreiskan gjorde man ingen skillnad mellan imperfektum, perfektum och pluskvamperfektum. De flesta bibelöversättarna har här nöjt sig med imperfektum, fastän kanske pluskvamperfektum hade varit mer korrekt, t.ex. i början av 2:19: ”Så hade Herren format…”

Skapelse ur intet

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”, 1 Mos. 1:1, kan också översättas: ”I begynnelsen skapade Gud allting.” Se preciseringen i 2 Mos. 20:11:

”Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han.”

Verbet ”skapa”, ברא (bara) är ett unikt verb vars enda subjekt kan vara Gud – ”skapelse ur intet”, ”creatio ex nihilo”. Gud befallde allting till sin existens, se i Ps. 33:6, 9. Människan formade han dock av jorden.

Var dagar dagar?

24-timmars dygn eller längre tidsperioder? Båda tolkningarna försöker dra slutsatser utifrån grundtexten. Vem har då tolkningsföreträde? Hur ska grundtexten läsas?

Prosa bör läsas utifrån Paulus princip i 2 Kor. 1:13:

”I det som vi skriver till er ligger ingenting annat än det ni läser och även kan förstå.”

– Alltså: läs texten naturligt!

Hebreiskans ”dag” יומ (jom) som vårt eget ord ”dag”, både i betydelsen ”dygn” och i en vidare betydelse, en mera obestämd tid. Flera viktiga detaljer utesluter dock här andra tolkningar än 24-timmars dygn. Hade man i skapelseberättelsen avsett längre tidsperioder, hade författaren nog använt ordet dor.

”Den första dagen” heter ( יומ אחדjom ehad), ”en dag”/”dag ett” (lika bestämt som ”Herren är en”, JHWH ehad, 5 Mos. 6:4). Författaren verkar ha skrivit mycket medvetet så: en dag i en mycket strikt betydelse. Ordningstal kunde inte användas eftersom det inte funnits någon dag innan. ”Dag ett” blev en ”protodag”, måttet på alla andra kommande dagar. Först från och med andra dagen kunde man börja använda ordningstal. I samband med ordningstal används ordet jom i bokstavlig betydelse.

Ordet jom kan också användas i en vidare betydelse, ungefär som vi t.ex. kan säga ”i dessa dagar” om en viss tidsperiod. Men i skapelseberättelsen avgränsas dagarna med kväll (afton) och morgon, vilket visar att det är ett dygn och ingenting annat. Kväll och morgon används aldrig i symbolisk betydelse i Bibeln.

Veckans ursprung

Veckan är den enda tidsenhet som inte är beroende av himlakroppar. Ändå har mänskligheten i alla tider levt efter en veckorytm, vanligtvis (med relativt få undantag) en sjudagarsvecka. Den enda rimliga förklaringen till veckan är skapelseberättelsen. 7-dagarsperioden nämns också i mycket gamla utombibliska skapelseoch flodmyter, t.ex. det berömda Gilgamesheposet från 600-talet f.Kr. och Atrachasis-myten från ca 1700 f.Kr. [5] Långa tidsperioder förklarar inte veckans ursprung.

Man gör ofta en underlig blandning av Första Mosebokens prosa och poesi från Ps. 90:4:

”Tusen år är i dina ögon som den dag (hebr. jom) som förgick igår, som en av nattens timmar.”

I poesi är inte allting bokstavligt, vare sig dag, år eller ”en av nattens timmar”. Ps. 90:4 citeras fritt i 2 Petr. 3:8 (prosa), där kontexten är att Herrens stora dag tycks dröja och där jämförelsen sker i bägge riktningarna: tusen år är för Herren som en dag och tvärtom. Det lilla ”som” visar att ”dag” där används i ett jämförande syfte, inte att tusen år är en dag eller tvärtom.

God läsningssed förutsätter att verser inte rycks ur sitt sammanhang. Petrus talar om Herrens återkomst som tycks dröja, inte om skapelseveckan, och Ps. 90:4 som han hänvisar till handlar om Guds evighet respektive människans förgänglighet; Petrus tycks förklara människans upplevelse av tid.

Konsekvenser av tolkningar

Lämnar man den naturliga läsningen av texten och läser in långa perioder väcks mycket svåra frågor, t.ex.: hur ska man tolka det som skedde de respektive dagarna? Samspelet mellan växt och djurriket, t.ex. pollineringen, om det dröjde länge innan insekterna från djurriket trädde till tjänst? Skiftningen mellan ljus och mörker? En lång period av ljus och en lika lång av mörker? Vilket levande skulle ha klarat sig då? Eller vad stod kväll, morgon, dag och natt för? Vilodagen som tidsepok? – Frågorna blir många.

Slutsats

De första kapitlen i 1 Mos. är typisk hebreisk prosa, helt vanlig historieskrivning. Bibelns första vers säger att Gud i begynnelsen skapade allting, och sedan följer en närmare beskrivning av händelseförloppet på skapelseveckan, som också förklarar tidsenheten en vecka, först i en övergripande kronologisk ordning, sedan i kap. 2 en återblick på vissa detaljer, framför allt människans skapelse.

Både skapelseberättelsens stil och användningen av ordet ”dag” förutsätter att texten ska förstås på samma sätt som Paulus menade i 2 Kor. 1:13 att hans brev skulle förstås, så som de var skrivna, utan tolkningar. Vanlig innantilläsning är förvisso en svår uppgift; vi tenderar att medvetet eller omedvetet dra slutsatser utifrån helt andra faktorer (ideologiska, kulturella, sociologiska) än utifrån själva texten. Vi behöver dock hålla isär vad texten faktiskt säger och våra egna referensramar och inte tolka in något som inte finns där. Det är mycket ärligare att säga att man inte tror på någon skapelsevecka, om man nu menar att allting blev till under helt andra tidsperioder än 24-timmars dagar.

Kanske är dock det allra svåraste problemet om vi läser in någon form av utveckling i texten: vad händer med den klassiska kristna tron på människans fall som Jesus kom för att försona? Den förste och den andre Adam? Om Adam och Eva inte var verkliga historiska personer, vad var det för varelser som föll och kunde betraktas som moraliskt ansvariga inför Gud? Jesus kom för att försona ett historiskt fall och rädda oss från syndens och dödens makt. Men om de tidiga händelserna i mänsklighetens historia inte är verkliga, måste hela frälsningshistorien ifrågasättas.

Noter och referenser

1. Se gärna på definitioner av historia, lovsång, myt, saga, t.ex. i Nationalencyklopedin eller Svenska Akademiens Ordbok.
2. Gerhard von Rad, Genesis, Old Testament Library, 1972, s. 47f, 63.
3. Abner Chou, red., What Happened in the Garden, Kregel Academic, 2016, s. 13.
4. Denna tanke finns i några judiska legender, i den judiske filosofen och hellenistiskt påverkade Filons skrifter, i det arameiska Targum Onkelos från första århundradet e.Kr., och på 1000-1100-talet i judiska skrifter av Rashi och Ibn-Ezra. Den nyare gapteorin från slutet av 1700-talet representerades bl.a. av J.C. Rosenmuller som strävade efter en syntes mellan skapelseberättelsen och de nya geologiska hypoteserna om jordens ålder.